En rättvis internationell domstol? 3:3

Min kritik bygger på att den som kommer till Haag är den som är lätt att offra. Männen (mig veterligen är det endast män som hamnat där) har redan förlorat så mycket makt att regeringen anser att han är onyttig. Hans kontakter är inte längre villiga att stödja honom. Han har stampat ett högdjur för mycket på stortån och därmed kan han utelämnas.

Förvisso kan jag hålla med om i den utopiska tanken som avslutar kommentaren till Thomas Lubangas arrest i DN, Vem är Thomas Lubanga Dyilo?

I en värld där domstolar fungerar effektivt vet förbrytare att de förr eller senare kommer att tvingas svara för sina övergrepp. Och det är i alla fall ett steg på vägen mot en anständigare värld.

Men det som skrämmer mig är att väst ger sig rätten att gå in i länder som t.ex. Afghanistan och Irak för att de ska bestraffa ondskans makter. Eller att de plockar bort opassande gangstrar, men behåller de nyttiga. Vår värld är varken bättre eller sämre än förr. Fortfarande handlar världen om makt och om den som har den största påken.

Rättelse: Det är inte bara män. Läs på Ekot artiklen Krigsförbrytaren Biljana Plavsic släpps.

Biljana Plavsic har suttit i svenskt fängelse sedan sommaren 2003. Hon dömdes det året till 11 års fängelse av Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, för brott mot mänskligheten, brott som hon erkänt sin inblandning i.

En rättvis internationell domstol? Thomas Lubanga 2:3

Den andre big man jag vill beskriva är Thomas Lubanga. Han beskrivs i ingressen till Adam Hochschilds Atlantic Monthly reportaget The trial of Thomas Lubanga följande:

For years, the Congolese warlord Thomas Lubanga allegedly sanctioned massacres, pressed children into military service, and institutionalized mass rape.

I fallet Thomas Lubanga är min kritik mot rätten i Haag annorlunda. Men grundar sig dock i samma grundtanke. För frågan är dess syfte?

Adam Hochschild berättar i reportaget om hur kritiska människorna är i regionen Ituri i norra Kongo är till rättegången.

Han sitter med när man visar inslag från rättegången i Haag i en skola i Bunia för barnsoldater.

Next door to UN headquarters, 40 teenagers are sitting on rickety wooden chairs in a Catholic-mission library, where paint is peeling from the walls. According to the nonprofit group that has been working with the teens and has gathered them here today so they can learn about the ICC, all are former child soldiers.

Efteråt är det frågestund:

When the Q&A period begins, however, most of the teenagers who speak up are anything but enthusiastic. Why is Lubanga on trial, one asks, when “others who did the same thing are working within the government?” And indeed this is true, for in a series of half-effective peace accords, many former warlords have been absorbed into the corrupt and inept Congolese national army.

En liknande kommentar som också står att läsa i DN artiklen Kongolesisk krigsherre riskerar 30 år i fängelse läser jag:

Många hoppas att rättegången mot Lubanga ska verka som avskräckande exempel för andra militära ledare i olika konfliktområden, men frågan är om det lyckas. I samband med åtalet mot Lubanga utfärdade ICC också en arresteringsorder mot Bosco Ntaganda, som nyligen hoppade av Laurent Nkundas CNDP för att slåss tillsammans med kongolesiska armén och rwandiska trupper mot en lokal hutumilis i provinsen Nord-Kivu.

Ntaganda var en av Lubangas högsta befäl under konflikten i Ituri-provinsen, men medan hans före detta chef har flera månaders rättegång framför sig och riskerar upp till 30 år i fängelse om han fälls, så rör sig Ntaganda enligt uppgift i dag fritt i staden Goma i östra Kongo. De kongolesiska myndigheterna tycks inte ha något intresse att utlämna även honom i nuläget. (Mina markeringar)

Senare i byn stöter Hochschild på ännu fler kritiska kommentarer:

“The ICC has taken the small fish,” says one critic, Abbé Alfred Buju, who is in charge of peace and social-justice issues for the Catholic Diocese of Bunia, “leaving the big fish because they’re in positions of power.” The big fish would include generals and cabinet ministers from Uganda and Rwanda whose support of the militias here did much to prolong and intensify the fighting, while their countries helped themselves to Ituri gold.

En annan tanke som slår Hochschild är hur glittrande allt ser ut på teveskärmen till skillnad från byn han befinner sig i.

And when Kuyaku explains some of the features that to Western eyes seem hallmarks of a humane and enlightened judiciary—such as the court’s provision of funds for Lubanga’s lawyers and for visits by his wife and family—these things surely appear even more extravagant. Africans are so desperate to migrate to Europe that thousands have drowned at sea trying, yet an accused war criminal’s wife and kids get a free trip? What’s more, all three judges who are deciding Lubanga’s fate, from Britain, Bolivia, and Costa Rica, are white. The trial is “justice à l’occidentale,” one of the local officials says, shaking his head at the screen.

En rättvis internationell domstol? Charles Taylor 1:3

Två afrikanska big men är inför rätta i internationella domstolen i Haag. Jag börjar med Charles Taylor, som styrde Liberia under en tid, men framförallt influerade landet under nästan två decennier.

Under 1990-talet var han en Västafrikas mäktigaste krigsherrar och stödde miliser i Liberia och Sierra Leone som anklagas bland annat för massakrer, våldtäkter och lemlästningar. DN

Han är den förste afrikanske expresident som rannsakats inför en internationell domstol. Mer konkret anklagas han för att ha beväpnat, utbildat och styrt den sierraleonska rebellrörelsen Revolutionära förenade fronten (RUF) och tagit betalt i olagligt utvunna diamanter. (Krigsherren nekar till allt)

Det är inga kramgo herre som numera befinner i Haag. Men min fråga som väckts är om Haag verkligen fyller sitt syfte? Vilka är det egentligen som döms och varför just de?

I Stephen Ellis bok om inbördeskriget i Liberia, The mask of Anarchy, står det hur inte bara internationella affärsmän utan också diplomater från Frankrike besökte staden där Charles Taylor uppehöll sig i flera år. Man utarbetade kontrakt om ädeltimmer, diamanter, guld etc.

One of Taylor’s main connections in Abidjan was a French businessman, Robert Saint-Pai, who lived in Monrovia before the war and was friendly with leadng Ivorian businessmen and politicians. Saint-Pai also enjoyed access to the French ambassador in Abidjan, Michel Dupuch, who visited both Gbarnga and Buchanan and developed close links to Taylor. s. 93:1999

I boken beskrivs hur allt fler länder blir engagerade i konflikten och det genom att affärsuppgörelser görs upp mellan olika affärsmän, statsledare, och militära grupper.

Frågan är alltså varför just en ledare som var en av många i ett gigantiskt system ska anklagas? Varför just Taylor valts ut bland de många?

Han var lättast att offra, för trots allt var han bara en gangster och inget annat.

Efter Jaltakonferensen

1945 träffades Abd al-Aziz Ibn Saud och Franklin D. Roosevelt på en yacht i Suezkanalen. Man hade hittat olja i Saudiarabien 1938. Frankrike och Storbritannien hade klampat på och försökt betvinga. Amerikanarna bjöd in. Det anses att här slöts den pakt mellan Saudiarabien och USA som består än idag.

Det var en tid då amerikanarna ännu inte vuxit sig starka. Man hade medvetet levt tämligen isolerat från omvärlden. Under Andravärldskriget ändrades det. Frankrike och Storbritannien förlorade sin tidigare makt. Snöpligt tvingades de ge Egypten segern 1956 under Suezkrisen. De två nya makterna Sovjetunionen och USA vägrade att stödja äventyret.

Jag begrundar ibland de mötet mellan Roosevelt ock Abd al-Aziz Ibn Saud. När jag läste om det för första gången i Ghost wars blev jag väldigt imponerad av amerikanarnas taktik. Den påminner mig om kinesernas nuvarande taktik, emedan amerikanarna liknar mer de gamla kolonialherrarna Frankrike och Storbritannien.

Thomas L. Friedman frågar i en debattartikel i New York Times What is our Sputnik?

“Our response to Sputnik made us better educated, more productive, more technologically advanced and more ingenious,” said the Johns Hopkins foreign policy expert Michael Mandelbaum. “Our investments in science and education spread throughout American society, producing the Internet, more students studying math and people genuinely wanting to build the nation.”

Det är den sporren han saknar i dagens USA. I samma tidning läser jag att kineserna har gått in i Afghanistan och köpt gruvrättigheter: China willing to spend big on Afghan commerce.

Det är en koppargruva som man betalat dyrt för att komma över:

Two years ago, the China Metallurgical Group Corporation, a Chinese state-owned conglomerate, bid $3.4 billion — $1 billion more than any of its competitors from Canada, Europe, Russia, the United States and Kazakhstan — for the rights to mine deposits near the village of Aynak. Over the next 25 years, it plans to extract about 11 million tons of copper — an amount equal to one-third of all the known copper reserves in China.

Artikelförfattaren skriver att amerikanarna spenderar miljarder på säkerhet. Kina spenderar miljarder för att säkra sin ekonomiska uppgång.

Att Kina ger sig in i Afghanistan är bara en av många äventyrliga investeringar de ägnar sig världen över. I Afrika, i Pakistan, i Irak och Iran är de inne och förhandlar. Just Iran är ett ännu ett intressant exempel på amerikanarnas knytnävsmentalitet.

Roger Cohen skriver i debattartiklen The Inertia Option i New York Times att amerikanarna borde lära sig mer av historien. Han tar exemplet Polen, där han följer Timothy Garton Ashs kommentar att det amerikanarna gjorde bäst för att nå fram till 1989 var att inte göra något.

That inaction reflected the first President Bush’s caution and calculations. Its effect was to deprive hardliners in Moscow of an American scapegoat for Eastern European agitation and allow revolutionary events to run their course.

Det är en allmän tro att USA kommer att attackera Iran för att betvinga dem. Men frågan som ställs är fritt manöverutrymme man ger Iran för att förhindra att drönare flyger in över gränserna och marinkår och legosoldater följetåget?

I artikeln Iran’s fuel for conflict i  Le Monde Diplomatique läste jag följande:

More than 40 years ago, the US had built a nuclear reactor in Tehran to produce radioisotopes for medical research. After the 1979 revolution and the severance of diplomatic relations with Washington, Iran had to look elsewhere for the supply of uranium enriched to 20% that it needed to operate this reactor. It obtained 23 kilograms from Argentina under an agreement signed in 1988, enough to feed the reactor until 2010.

Nu söker de efter nytt uran. Försöken att få nytt uran hindras främst av amerikanarna som ställer krav och styr och ställer. Det finns mycket som pågår under ytan och den nyfikne kan själv läsa artikeln. Punkten jag vill komma till är att attityden bygger på förödmjukning och hindrar Iran från att erkännas som ett autonomt land.

President Roosevelt bjöd kung Abd al-Aziz Ibn Saud med på en lyxkryssning och fick på så sätt genom ett avtal där parterna möttes på ett respektabelt sätt. Även om amerikanarna var den starkare partnern, visade man kungen tillbörlig respekt. När jag följer amerikanarnas framfart i media verkar det som om de glömt bort Theodore Roosevelts råd att erbjuda morötter och dölja käppen bakom ryggen.

Orättfärdigt Krig 3, svar till P

P: Du skriver att amerikanarna och NATO var inbjudna:

ISAF, vilka svensk trupp tillhör, har blivit inbjudna av den afghanska folkvalda regeringen…

Hur den inbjudan i så fall gick till kan jag bara spekulera om. Men att Karzai och hans gäng ägnat sig åt valfusk och är tämligen fula fiskar hör också därtill. I New York Times läste jag om släppte CIA uppgifter om att Karzais bror var involverad i opium, Brother of Afghan Leader said to be paid by CIA.

Ahmed Wali Karzai, the brother of the Afghan president and a suspected player in the country’s booming illegal opium trade, gets regular payments from the Central Intelligence Agency, and has for much of the past eight years, according to current and former American officials.

Mer om CIAs kontakter med familjen Karzai längre ner. Men först ett till citat från artikeln:

The C.I.A.’s practices also suggest that the United States is not doing everything in its power to stamp out the lucrative Afghan drug trade, a major source of revenue for the Taliban.

Hur representativ är regeringen i Afghanistan för afghanerna? I SVDs artikel Tiden talar emot Karzai läser jag att hans popularitet har ökat.

Siffrorna visade att 70 procent av afghanerna tror att deras land är på rätt väg och att 68 procent stöder de amerikanska truppernas närvaro. Därmed bryts en lång nedåtgående trend både för Karzai och för den utländska truppnärvaron.

Anders Fänge, platschef för Svenska Afghanistankommittén är dock tveksam:

– Om resultatet är riktigt är det utmärkt, men för mig är det egendomliga siffror. Jag har inga bevis för att undersökningen inte är gjord på ett bra sätt. Men under mina resor i landet och samtal med våra anställda har jag ingen känsla för att stämningen blivit mer positiv. Snarare tvärtom, säger Anders Fänge, platschef för Svenska Afghanistankommittén, som är en av landets största arbetsgivare.

I artikeln citeras han:

– Tiden talar emot Karzai. Kärnfrågan för Afghanistans framtid är att det blir en fungerande stat där regeringen kan erbjuda medborgarna säkerhet och framtidstro. Statens svaghet med korruption och ineffektivitet är just nu talibanernas bästa vapen, säger Anders Fänge på telefon från Kabul.

Att bilden från Afghanistan, som Anders Fänge säger, är väldigt tvetydig märker man så fort man öppnar en tidning.

I dag läste jag i en månads gammal Der Spiegel om bilden av talibanerna i Kunduz i folkets ögon och att även den är väldigt komplex, Gleich fallen die Bomben. Där berättas att talibanerna tog död på byäldstens son för att ta makten:

Als die Taliban schließlich den Sohn des Dorfältesten töteten, weil er als Tagelöhner bei einem von der Karzai-Regierung geförderten Straßenprojekt arbeitete, gaben auch die Alten in Yaqob Bai den Widerstand gegen die Radikalen auf. Es hatte keinen Sinn.

Men där står också att de ordnade gratisbensin till byinvånarna om än på tveksamma grunder:

”Die Menschen waren ganz sicher normale Bauern aus den Dörfern”, sagt Malek, ”doch viele kannten die bewaffneten Taliban, begrüßten sie mit Namen und bedankten sich für das Benzin.” Als die Flugzeuge in großer Höhe über den Tankern kreisten, hätten die Taliban die Dorfbewohner sogar gewarnt. ”Sie schrien, die Menschen sollten weg von den Lastern, es würden gleich Bomben fallen”, sagt Malek, ”doch keiner wollte auf das Gratis-Benzin verzichten.”

Bensinen hade de fått tag på genom ett klassiskt Robin-Hood-överfall på en lastbil. Den förde de till byn. När den körde över floden fastnade den. Talibanerna hämtade byborna för att de skulle kunna tappa lastbilen på bensin. Då kom flygplanen. Talibanerna varnade byborna, men ingen ville missa chansen att få gratisbensin.

Det är fortfarande ett väldigt rabalder här i Tyskland över den s k kunduzaffären, där, på tyskarnas order, amerikanare bombade och dödade en massa människor, German ministers face Kunduz air strike inquiry.

Afghan civilians were among the victims of the airstrike in Kunduz in early September, which was carried out on the orders of a German commander.

P. du skriver:

Vilken nytta gör det om skolor byggs, om lärarna ändå inte kan undervisa för att de lever under dödshot för att de undervisar kvinnor? Vilka biståndsorganisationer vågar hjälpa till att bygga upp infrastrukturen när deras medarbetare kidnappas och mördas?

För en begrundan av det argumentet vill jag börja i med att påpeka att även ryssarna gick in för att lära folket läsa och skriva: Der 30-jährige Krieg. Sovjet vill göra Afghanistan till ett muslimskt-kommunistiskt föregångsland. Under 50 stödde man dem genom att försöka utveckla jordbruket, utbildning etc.

1978 bringt das Militär die kommunistische Demokratische Volkspartei an die Macht. Sie will Afghanistan zu einem modernen sozialistischen Staat entwickeln. Die Sowjets fördern das unterentwickelte Nachbarland seit den fünfziger Jahren mit Krediten, Beratern, Bauprojekten, Militärausbildern. Afghanistan soll der sozialistische Brückenkopf sein an der vom Islam belagerten sowjetischen Südflanke.

Att jag tar med att det är militären som satte in det kommunistiska partiet 1978 tar jag med för att visa hur Hamid Karzai med västmakternas hjälp tog makten i Kabul.

With Karzai head of an interim government backed by billions in international aid, endorsed by a traditional loya jirga assembly of tribal leaders, embraced by half the statesman of the planet, elected President for a five-year term in an astonishing and moving poll, 2002 saw the climax of the sudden love affair between the new Afghan leader and his country and the West. Hard Man in a Hard Country.

I förbifarten nämns en intressant detalj i ovannämnda artikel:

…Karzai, armed with little more than a satellite phone, some CIA contact numbers, his old mujahideen networks and the loyalty owed to him as chief of the Popalzai, headed into Afghanistan.

Men för att återgå till ditt argument om utbildning och infrastruktur. Ska man med soldater gå in i ett främmande land för att bygga upp infrastrukturen och skolorna? Det kanske låter ärovärt, men för mig är det bara ett ihåligt argument. Bombplan vars pilot sitter i USA kretsar i himlen och bombar angivna mål. Främmande soldater kör runt vapenberedda runt på landsbygden ständigt beredda på en attack.

Ett land måste förändras inifrån och kan aldrig med vapnens hjälp förändras. Mig veterligen är Tyskland det enda land där det har fungerat.

Die Zeit avslutar sin essä Der 30-jährige Krieg med orden:

Am 15. Februar 1989 überschreitet der letzte sowjetische Soldat die Grenze: Oberbefehlshaber General Boris Gromow. Er lässt eine Million Tote, etwa 5,5 Millionen Flüchtlinge, mehr als 1000 zerstörte Dörfer zurück. Auf sowjetischer Seite sterben nach offiziellen Angaben 15.000 Soldaten, inoffizielle Schätzungen nennen 60.000 Tote.

Afghanistan ist verwüstet und unregierbar – eine ideale Brutstätte für fundamentalistischen Terror. Aus den Machtkämpfen der Mudschaheddin untereinander gehen 1994 die radikalislamischen Taliban als Sieger hervor. Ein hoher Preis für die Rache der CIA.

Den 15e februari lämnar den siste sovjetiske soldaten Afghanistan. Landet är i aska. Ur maktkampen mellan mujaheddin och  talibanerna segrar de senare. Ett högt pris för CIAs hämnd för misslyckandet i Vietnam.

Så där ger jag dig rätt P. Vad kan vi förvänta oss om vi lämnar Afghanistan? Om det kan man bara spekulera.

De två första inläggen om Orättfärdigt Krig i Afghanistan:

Konflikten i Afghanistan: Ett rättfärdigt krig 1

Orättfärdigt Krig 2, Ryssland yrkar på att NATO stannar kvar

Orättfärdigt krig 2, Ryssland yrkar på att NATO stannar kvar

“I know some are wondering how long international forces will stay; they are worried we will leave too soon,” Mr. Rasmussen said. “Let there be no doubt, the international community will stand with you and help in rebuilding your country until you are ready to stand on your own, and ensure that terrorism will never take root again.” NATO chief promises to stand by Afghanistan.

En svensk soldat i Afghanistan

Det är stora ord från herr Fogh Rasmussen. För mig låter de som om NATO tänkt stanna där för alltid. NATO ska hjälpa Afghanistan att stå på egna fötter och skydda så att terrorismen inte kan slå rot igen. Men hur ska man kunna förhindra att terrorismen inte slår rot igen?

“They <Afghanistan> will take the lead where and when they are ready; this transition will be conditions-based, not calendar-driven,” he said. Ibid

I Russian Advice en Op-Ed i New York Times skriver Boris Gromov och Dmitry Rogozin att NATO bör stanna i Afghanistan tills landet har stabiliserat sig. För mig känns den fylld av spe och jag ser den mer som ett hån än ett ärligt råd. Samtidigt finns det mycket annat dolt i deras debattartikel och uppmaning.

Bakgrunden är att NATO har bett ryssarna om hjälp.

De skriver:

Recently there have been numerous appeals in Europe to curtail the presence of NATO’s International Security Assistance Force (ISAF) in Afghanistan as soon as possible. The arguments underpinning such appeals are essentially both pacifist and irresponsible.

Förvisso skriver de är det förståeligt. (Lägg märke till ordvalen):

The national selfishness of peace-loving Europeans is understandable. There is a persistent flow of bad news from Afghanistan — military losses, scandalous incidents involving NATO soldiers, terrorist activity and the suffering of civilians.

Ett av skälen till att inte dra sig ur är så att EU och NATO inte förlorar ansiktet. Samtidigt som en reträtt kunde bli förödande:

Withdrawal without victory might cause a political collapse of Western security structures.

De jämför med Sovjetunionens fall och att Afghanistankriget var en bidragande faktor till fallet.

Naturligtvis vill inte Ryssland att NATO drar sig ur. Hela regionen skulle bli ännu mer instabil. I Ahmed Rashids bok Jihad läser jag hur det första Afghanistankriget bidrog, tillsammans med Sovjetunionens sammanbrott till konflikterna som nu blomstrar i Centralasien. Inte nog med det, även i den ryska delrepubliken Dagestan i Kaukasus sker självmordsbombingar från s k  muslimska terrorister, Suicide Bomber Strikes at Police Officers in Caucasus.

Genom att NATO uppehåller sig i Afghanistan och bekämpar talibanerna och opiumodlingen kan ryssarna koncentrera sig på problemen i Kaukasus.

De båda ryssarna ovan skriver vidare:

A “successful end” to the operation in Afghanistan will not come simply with the death of Osama bin Laden. The minimum that we require from NATO is consolidating a stable political regime in the country and preventing Talibanization of the entire region.

Målen är alltså desamma som herr Rasmussen anger i den inledande artikeln jag refererade till.

Om igen hittar jag inga giltiga skäl till att hålla sig kvar i Afghanistan.

om världshistorien vid skottning

Det hade fallit mycket snö och det var tvunget att skotta parkeringen på hotellet jag jobbar på. Jag och ryskan fick uppdraget. Av henne lär jag mig ryska. Medan vi skottade undrade jag om hon visste varför Tyskland heter Germania på ryska, emedan tyska heter nemechkij. Hon visste inte. Jag föreslog att det kunde vara av ett historiskt skäl, liksom Sverige på andra språk heter Sweden, Schweden osv. på grund av att man utgick från det gamla namnet Svitjod. Hon sa att det kanske stämde, men visste inte.

Jag frågade om Putin och hon svarade undvikande att han var väl bra. (Jag pratar med många gäster om dagshändelser i deras länder jag undrar över. Fördelen med att jobba på hotell är att man kan fråga människor direkt från länderna det sker i och deras intryck brukar skilja sig från tidningarnas. Ibland är det riskabelt, mer om det nedan.) Hon berättade att hon var egentligen från Georgien. Genast skämtade jag om att Stalin var därifrån. Och Berija, skrattade hon. Bara hjältar, fortsatte jag skämtandet.

Då kom hon in på något allvarligare. Hon var nämligen både georgier och ryss. Som barn, berättade hon, spelade det ingen roll vad man var. Vi lekte med alla. (Hon växte upp under sovjettiden). Ingen undrade vad man var för någon. Men sen Georgien blev självständigt blev det plötsligt väldigt viktigt. Sydossetien började bråka. Jag förstår inte varför.

Jag blev väldigt förvånad över det hon sa. Sån naivitet! Läs t.ex. vad DN skrev i ett reportage för två år sen:

Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Geor­gien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt – att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti – är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti. (EU stöter på rysk patrull i Georgien)

Senare begrundade jag det hon sagt och kom på att sådan naivitet har jag bara hört från amerikanare. De förstår inte heller varför många icke-amis inte bara gillar dem. Eller hur ett terrorister kunde komma på tanken att vilja spränga amis i luften. Jag tror det är brist på förståelse av omvärlden som kommer kanske från för mycket propagandaknarkande.

Efter en stunds funderande på vad jag skulle svara på hennes kommentar. Sen sa jag att jag förstod det ganska väl med tanke på hur Stalins gränsritande i Kaukasus var enbart för att slå split, hur det tog ihjäl ett par miljoner bönder i Ukraina. Jo, svarade hon, men varför bryr sig vanliga människor om sådant? (Idag kan man läsa i DN Rebeller dödade i Kaukasus.)

Men människor gör det, kontrade jag och berättade om den cypriotiska gästen jag mött för någon dag sen. Jag hade berättat för honom att jag varit på ”Kibris”, fast på den turkiska sidan och inte den grekiska och att jag tyckte det varit jättefint. När han hade gått, undrade min turkiska kollega om jag hade märkt att cyprioten inte hade svarat när jag hade använt det turkiska namnet på Cypern. Naivt hade jag trott att en tjugoåring inte skulle bry sig om det som hänt på 70-talet. Hon hade varit lika nöjd som han missnöjd med att jag hade sagt ”Kibris”. Historien, sa jag till ryskan, är ständigt närvarande.

Vi skottade vidare under tystnad.

Nya vadslagningsmanicker

Givetvis kommer inte alla till Las Vegas för att spela, men det är svårt att hålla sig undan casinonen. Allt kretsar kring spel och dobbel i Las Vegas. Går man på bio så ligger den i ett casino. Öl kan man dricka gratis i barer om man sitter och spelar på pokermaskinerna. Man behöver egentligen bara sitta där medan man beställer och så slipper man betala för ölen. Väldigt praktiskt. även om det egentligen inte blir billigare hur man än försöker. De har varit med förr och snyltare märker de direkt.

Jag spelade en handfull gånger då jag bodde där. En gång multiplicerade jag mina ynka dollar hundrafaltigt vid ett roulettbord. Det var en berusande känsla att vinna så mycket (i relation till det satsade) under så kort tid.

När superbowl spelades ville jag satsa på newyorkarna eftersom de solklart skulle förlora. Men det gjorde jag inte. Tyvärr. Jag hade vunnit. Men jag gick med några arbetskamrater efter jobbet och var med när de bettade. Det var förbannat skoj. Den där öppna härliga känslan som amerikaner kan förmedla var på topp. Vi satt och drack gratisdrinkar. Engelsmannen, som var bookmaker, hade ”compat” ihop dem. Han hade spelat så ofta att han hade massor av gratisdrinkar och de bjöd han mig på.

En israel var också med. Han var ofta sur och tvär och gjorde sig sakta fiende med alla. Han hade försökt att bli rik på black jack. Under en tid hade han varit framgångsrik, men sen hade han börjat förlora och han nådde aldrig riktigt upp till ytan igen. Om man kom överens med honom, kunde han berätta en hel del om casinolivet. Enligt han själv var han så duktig att han var tvungen att förklä sig. Trots att det är känt att för framgångsrika spelare blir portade, har jag svårt att tänka mig att han blivit portad av den anledning, snarare att han började förolämpa och bete sig aggressivt mot olika personer.

Vi satt i alla fall och tittade på spelet och drack och jag träffade olika professionella spelare. Casinobesök i Las Vegas är väldigt socialt och skoj, men då ska man helst inte gå på de stora, utan mer på s k lokala hak.

Om de hade gillat den nya bettningsmanicken som jag läste om i New York Times: In Las Vegas, Sport books in a pocket, vet jag inte. Med manicken slipper man gå upp till mannen i luckan och betta. Nu räcker det med ett tryck och man kan till och med betta till exempel om ett field goal kommer att gå in eller ej.

Gamblers can also for the first time wager on the outcomes of events as the events transpire. When a football team lines up for a field goal, for example, bettors can bet on whether the kicker will make it or miss.

Problemen innan man fick rätt att använda manickerna var flera. Största problemet ur casinots synvinkel var hur man snabbt skulle räkna ut oddsen.

The betting during events option is called in-running betting, and Lee Amaitis, chief executive of Cantor Gaming, says oddsmakers have dreamed of this for decades but have lacked the number-crunching resources to hang lines at game speed.

To solve this problem, Cantor Gaming sets its in-game lines based upon algorithms from the financial services world. Mr. Amaitis says these algorithms are variations of those created by a sister company, Cantor Index, a financial spread-betting company in London that offers bets on various markets including equities, indices, bonds and commodities.

“We’ve created an environment in which we’re trading sports,” Mr. Amaitis said. “With markets, realities and probabilities of future events are changing constantly. It’s no different in sports; each game has millions of permutations and potential outcomes we can offer as odds.”

För spelarna själva är det inte säkert att det är en så positiv utveckling och därför min tveksamhet till om profesionella spelare gillar den. Förr hade man lite extra betänketid kring sitt vad medan man gick fram till mannen i luckan för att betta. Nu kan man skjuta av ett vad utan att egentligen ha funderat igenom det. Det är nog en hel del som kommer gå därifrån utan mat till nästa dag.

Jag förstår att casinoägarna glädjer sig.

Not surprisingly, casino operators like it. They are always trying to make their books more profitable. While annual casino revenue in Nevada hovers around $10 billion, last year revenue from sports bets was only $125 million, or 1.25 percent of that amount.

även dvärgar började små

En vän till mig är Tysklands ambassadör i furstedömet Forte São José. Har du inte hört talas om detta lilla furstendöme? Bli inte besviken, ty det är endast ett litet fort i Funchals hamn på Madeira. De enda medborgarna är familjen Barros. Det var fursten själv, Prins R. Renato Barros som utnämnde min vän till ambassadör. Jag drog något på munnen när han berättade det för mig, men kanske borde jag äta citron istället. Det är nyttigt med mycket c-vitamin i vintertider.

Under den senaste tiden har jag läst små ingresser New York Times om hur Ryssland betalar små länder i Oceanien för att erkänna Sydossetien, en utbrytarrepublik i Georgien som vi kunde läsa om i dagstidningarna för lite över ett år sen. Ett exempel är från Aftonbladet, med den dramatiska titeln Nära fullt krig mellan Georgien och Ryssland.

The tiny Pacific island nation of Nauru has established diplomatic relations with South Ossetia, becoming the fourth country to regard the separatist enclave as a sovereign country, rather than part of Georgia, Eduard Kokoity, South Ossetia’s president, announced on Wednesday.

Det stod i A diplomatic Advance for South Ossetia.

Sen står det att de andra två länderna som gått med på det är , förutom Ryssland, Nicaragua och Venezuela. Nauru vill ha 50 miljoner för favören. Men det är inte nog med det. Nauru erkänner även Abchazia.

New York Times skriver i artikeln Abkhazia is recognized – by Nauru:

A new player has emerged in the roiling political theater of the Caucasus: the tiny, destitute Pacific island nation of Nauru, which on Tuesday became the fourth country to formally establish diplomatic relations with Abkhazia, effectively recognizing its sovereignty.

I artikeln står även att läsa att de har erkänt Taiwan, vilket kommer att göra Kina sura (läs t.ex. artikeln China pledges $ 10 Billion to Africa, där det står: nations that do not have diplomatic relations with Taiwan). Avslutningsvis kommer en kommentar från Sergei Markedonov från artikeln Abkhazia…:

“There is no question of morality here,” Mr. Markedonov said. “It’s the smallest country in the world. It has no potential, just to trade in independence. Independence is a commodity — people will trade it.”

Taiwan är ett intressant exempel på en stat som utnytjades av USA under Kalla Kriget. Länge fick inte Kina någon plats i säkerhetsrådet i FN. Där satt Taiwan. Inte förrän Kissinger och Nixon erkände Kina försvann Taiwans permanenta plats i säkerhetsrådet och Kina fick träda in. Kommer Nauru få en lika viktig roll? Det tror jag inte. Men betänk likväl att när lilleputtarna gick samman fick de Gulliver på fall.

The Economist gör en exposé över olika mikrostater och mikronationer i den underhållande essän Castles in the air.

Offren i kriget mot terror

Luis Posada Carriles blir 82 år om tre månader. Han har ett äventyrligt liv bakom sig och stormen har ännu inte bedarrat. Han föddes i Kuba, studerade medicin och kemi på Havannas Universitet. De kunskaperna fick han väl användning för under sitt liv som ständig dynamitard på den amerikanska kontinenten. Han var en av personerna bakom skandalen i Grisbukten. Därefter har han levt i nära samarbete med CIA. Han är gärningsmannen bakom sprängningen av det kubanska flygplanet 455 som dödade alla som befann sig på planet, 73 st, bl a Kubas olympiska fäktningslag som återvände med vunna guldmedaljer.

Venezuela vill få honom utlämnad. Men USA vill inte lämna ut honom för han riskerar tortyr. I BBC-artikeln från 28e september 2005 No deportation for Cuban militant står följande:

A Cuban militant cannot be deported to Venezuela, a US judge has ruled.

The judge said Luis Posada Carriles – wanted by Caracas over a 1976 plane bombing which killed 73 people – faced the threat of torture in Venezuela.

Nathan Shachar skriver i DN om USAs börda i Terrordömd exilkuban dilemma för USA.

Den nuvarande amerikanska (Bush)administrationen har byggt hela sin globala politik kring principen att terrorister måste stå sitt kast, och flera av de uppgifter som knyter kubanen till blodiga dåd kommer från FBI och från CIA, som använde sig av Posada Carriles tjänster ända in på 1970-talet.

I en artikel från CBS news från 7e oktober 2009 med den snaskiga titeln CIA: Anti-Cuban militant was a snitch kan man läsa några fler kommentarer om honom.

”In the last three years since Posada has been in the U.S., he has been one of the most embarrassing former assets that they’ve ever had,” (Peter) Kornbluh said. (Peter Kornbluh arbetar för organisationen The National Security Archive.)

Señor Posada anförs ofta som exempel för USAs dubbla standard i kriget mot terrorismen. Själv tycker jag det är hedervärt av amerikanarna att inte vilja offra en av sina egna till länder som Venezuela, som är ett av länderna som vill ha honom utlämnad. Problemet är bara att då att han är en terrorist enligt alla slags ordböcker kan han inte stanna kvar på amerikanska mark. 70 regeringsvänliga länder har dock vägrat att ta emot honom.

Han har inte lika stor tur som Adel Hakim, uiguren, som vänligt togs emot av Albanien efter de blev betalade en ringa summa. För ingen annat ville ta emot herr Hakim och de andra uigurerna som oskydiga suttit 4 år i Guantánamo. Till skillnad från Posada är han inte skyldig till några bombdåd.

Adel Hakim tillhör folkslaget uigurer som lever i den kinesiska provinsen Xing Jiang. Hans folk är muslimer och har länge varit förtryckta av den kinesiska regimen. I samband med den 11 september 2001 utpekades uigurerna, som tidigare hade definieras som separatister, som terrorister.

Han såldes för 5000 $ till amerikanarna när han befann sig i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. Han var på väg mot Turkiet för att söka arbete. Lyssna och läs om hans öde på SR1 eminenta program Konflikt.