John Zorn & Charlie Parker

Sitter framför datorn och lyssnar varvandes mellan John Zorns Spy vs Spy och en blandning av Charlie Parker i hörlurarna. Spy… är en improviserad skiva. Två saxofonister och två trummisar och ett jävla röj. Skitkul att lyssna på om man är på rätt humör. De bara röjer. Det finns inget annat ord att beskriva det. Det är improviserat men som den bästa improvisationen oftast är är den inte helt utan planering. Zorn hade vissa scheman skrivna på en tavla, men han har vägrat att trycka dem. I alla fall vad jag vet hitintills. Informationen kommer från en intervju jag läste av honom.

Det som är roligt med att varva med Charlie Parker är att man märker att det är inspirerat från bebopen. Fast i gallopfart. Som bisvärmen som jagar farbror Melker på Saltkråkan, som jagar dig, som om du är på snett humör bara är irriterande.

Fanfare Ciocarlia kommer visserligen från en annan tradition och låter helt annorlund. Men den som gillar det ska lyssna in sig på Spy vs Spy.

Det som är roligt med sån musik är att man måste öppna öronen och bara slappna av. John Cage hänvisade till en zen-buddhistisk text när han skrev att om man lyssnar på nåt tråkigt i två minuter, ska man lyssna två minuter till, sen fortsätta i åtta minuter osv. Till slut märker man att det inte är tråkigt.

Lyssnade igår till Karlheinz Stockhausens Etude 1, 2, osv. Det är hans experiment med att klippa ihop olika ljudfrekvenser. Det låg mycket baktanke och teori bakom verken. Men när jag hör det kan jag inte låta bli att skratta. Det är så kul. Jag kommer ihåg första gången jag hörde det. Jag stod och lagade mat och försvann i tankarna. Plötsligt slog tjutet igenom tankeväggen och jag trodde att jag hade satt på teven och att det bara var en testbild. Det tjutet är det. Störtlöjligt, tycker säkert många. Lattjo tycker jag.

Slutligen vill jag rekommendera John Zorns tolkning av Ennio Morricone. The big gundown som övergår i samba är superläcker.