Författaren är död, leve författaren

Inom dj-kulturen är låtar färskvara. De skapas för att avnjutas fram tills någon annan gör en ny hit. Inte sällan är den nya hitten skapad med hjälp av tidigare låtar. Inte sällan tidigare hits. Ska man ta kan man lika gärna ta det bästa. Ibland känns det stulna igen, andra gånger är det mixat till oigenkännlighet. Kort sagt en låt är färskvara, skapad för att avnjutas och låta sig inspireras av.

Thorsten Flink har för tillfället problem med sin uppsättning av Doktor Glas, läste jag på Copyriot. Verkets upphovsrättsskydd hade precis gått ut, men man skyndade sig att förnya det igen. Exemplet är för att illustrera och inte för att döma, eftersom jag inte känner till alla detaljer i fallet. I vilket fall som helst så är inte Flinck påhittigare än att han har satt upp Doktor Flinck istället.

Problemen som har uppstått med upphovsrättigheter är en modern företeelse. De första berättelserna spreds muntligt. Då var det vandrande sagoberättare som förtäljde efter eget kynne. Sagorna togs från en gemensam skatt. Vissa bitar sparades och andra valdes bort efter berättarens minne, tycke och smak. Några omkväden behölls som t ex Akilles den snabbfotade. Omkvädena fungerade mnemotekniskt, dvs som hjälp för att minnas.

Det samma skedde med balladerna här i Sverige. Eftersom man inte förrän senare hade brytt sig om att fästa dem på papper kunde man se hur balladerna hade förändrats. Många fanns i flera versioner, inte sällan hade de olika slut, fast omkvädena behölls.

Don Juan är mest känd som en opera av Mozart. Men finns i otaliga mer och mindre kända versioner. Under romantiken blev historien om den gunstige junkern populär att skriva om. Givetvis skiljde sig versionerna åt. Men skälet till att främst Mozarts är den kändaste är förmodligen eftersom den anses hålla högst kvalite.

Ett annat känt exempel är att Cervantes skrev andra delen till Don Quijote på grund av att en annan hade skrivit en fortsättning. Därför sägs det att Cervantes tog död på den sorgsne riddaren i slutet, för att skydda honom från klåpare.

Flera författare har ägnat sig åt att klippa och klistra i sina och andras verk. Den mest kände tordes vara William S. Burroughs som skrev en trilogi med hjälp av sin cut up teknik.

Andra författare har tagit redan påhittade karaktärer och skrivit nya verk om dem. Ett känt exempel är P. C. Jersild som skrev fortsättningen på Nils Holgerssons resa. Ett annat lyckat exempel är Björn Larssons bok Long John Silver.

Vad jag vill komma till efter alla dessa exemplena är att ett verk tillhör skaparen bara så länge som han eller hon gömmer det i kammaren. Strukturalisten Roland Barthes sa till och med något tillspetsat att författaren är död. Ett verk kan och ska inte skyddas. Verk ska inspirera andra att vilja skapa.

Jag har i ett tidigare inslag nämnt den öppna källkoden inom programmeringen. I det inslaget skrev jag också om mitt experiment, som inleds på söndag, att låta andra bli medarbetare till min bok. I början av det här inslaget nämnde jag dj-kulturen. Min vision är att utveckla den öppna källkoden och beatstjälandet i berättandet. Hur det ska gå till vet jag inte ännu. Några idéer är att byta karaktärer med varandra, ändra i varandras texter. Sen kan man jämföra i vilka riktningar karaktärerna och historierna har utvecklats.

Genom att tillåta berättelserna att bli andras öppnas en helt ny värld av möjligheter. Allt handlar bara om att ge upp kontrollen, att ödmjuka sig inför andras snillen, att låta nyfikenheten om vart den vita kaninen är på väg ta överhanden.