Ali Farka Touré är bäst

Vad gör man om man vet att ens egna verk är bäst? Alltså inte att man själv är bätrre än andra, utan just att ens verk är bättre?

Béla Bartók deltog som ung i en tävling i Frankrike. Han kom två. Det gjorde han så upprörd att han bad dem att lämna tillbaka hans verk. Han ansåg sig nämligen stå för den bättre prestationen än den som vann.

Även den i år bortgångne maliske gitaristen Ali Farka Touré ansåg sig stå över de flesta. Han ansåg sig vara oinspirerad av t ex bluesen som alla västerländska journalister framhärdade. Som ung hade han hört John Lee Hocker samt andra gitarrhjältar, men han hade varken blivit inspirerad eller lärt sig av dem, menade han. Hans musik var strikt malisk. Kännare hävdar dock att den var främst touresk.

När han var tolv år hade han en andeupplevelse. Han gick i öknen på natten. Plötsligt stannade han i ett steg och blev stående så i två timmar. En svart och vit orm ringlade sig fram till honom och snirklade sig upp och lade sig runt huvudskålen. Livrädd slog han bort ormen. Den ringlade sig ner i ett hål. Han flydde hemåt. Nästa dag lämnade han sin familj och reste till en familj i Songhai som hjälpte honom att bli frisk. Det tog honom två år. Under attackerna blev han våldsam och inte sällan band man fast honom. Efter han hade tillfrisknat vågade han på nytt musicera. Det var under en resa till Bulgarien som han införskaffade sig sin första gitarr.

Ännu lite mer bakgrundshistoria krävs. Mali är ett samhälle uppdelat i, i brist på bättre ord, kaster. Touré tillhörde den högsta klassen, horon (adeln). Sin familj kunde han räkna tillbaka till morerna som kördes ut ur Spanien i slutet av 1500-talet. De hade genom tiderna försörjt sig på att frakta salt och guld genom öknen. Att spela musik tillhörde griotkastet eller jali som det heter på mandika. Utan att försöka komplicera historien för mycket behöver man veta att när grioten spelar är de i kontakt med nyama, en andlig energi. Den andra delen är att Touré ansågs sänka sig ner till en lägre klass. I en artikel av Andy Kershaw berättar han att Touré inte fick spela hemma ens som vuxen och det trots att han var världskänd. Hans mamma sa: om ni vill höra musik skickar jag efter musiker.

Han blev först upptäckt av en franskproducent och spelade in en skiva som hette Red and green. Sen glömdes han bort tills Andy Kershaw gick på loppis och kollade in skivlådorna. Han hittade skivan, tog med den hem, lyssnade och ringde sin polare Nick Gold. Han är mannen bakom skivbolaget World Circuit och mest känd för att ha forslat Ry Cooder till Kuba för att leta upp gamla kubanska musiker. Wim Wenders filmade det och sen fanns Buena Vista Club Social.

Nick Gold förde ihop Cooder med Touré och de gjorde skivan Niafunké tillsammans. Den blev en stor hit. Den är fantastisk. Det var den som gjorde att jag fick upp ögonen för både Ry Cooder och Touré. Fler skivor gjordes. Men Touré tröttnade. Dels började han bli gammal. Sen gillade han inte skivindustrin, hitsproducerandet etc. Istället ville han stanna med sin familj och få öknen att gröndska. Pengarna han tjänade använde han för att hjälpa invånanarna i Niafunké. Träd planterades och vattenirrigation utvecklades. När Nick Gold ville göra mer skivor vägrade han. Det hela slutade med att han fick ta med sig en portabel studio och spela in de resterande skivorna på plats.

Några år innan Ali Farka Touré dog blev han vald till borgmästare. I år innan han dog av skelettcancern han led av, hann han spela in två skivor. Den ene var samarbetet In the heart of the moon med kora spelaren Toumani Diabaté. Den andra var Savanne.

Kolla först in det här och se sen sonen Vieux Farka Touré riva loss under.