Den gamla judiska gravplatsen i Berlin

Berlin i februari. Isen krasar under skorna där jag går längs Große Hamburger Straße. Jag passerar ett äldre bostadshus där kulhålen är kvar från kriget. Här måste det ha varit en väldig eldstrid då det begav sig. Stora bitar av fasaden är bortslitna och skotten från kulsprutorna måste ha fallit som regn. Ytterväggarna runtomkring är lagade. Byggnadsställningar står vid den skottskadade byggnaden. Förmodligen kommer även den att förlora spåren av historien.

Numera är det få byggnader i Berlin som har kvar minnena från förr. Ärrade byggnader snyggas upp. Byggnader som ”Palast der DDR” tas bort. Endast det som man vill komma ihåg, låter man stå kvar. På andra platser låter man istället symboliska byggnationer eller kopparplakat berätta om vad som en gång hände, som den smala linjen av kullerstenar som markerar var muren gick. Bitar av die Mauer står visserligen kvar, fast på några väl valda platser, med graffiti, som får det att se ut som en konstinstallation.

Vid Große Hamburger Straße är det långt till die Mauer. Här var gamla öst. Likaså var det de gamla judiska kvarteren.

Om hundra meter ligger Oranienburger straße och svänger jag till vänster i korsningen kommer jag till Hackescher Hof. Går jag vidare kommer jag till Alex, som berlinarna kallar Alexander Platz. I den riktningen bodde de fattiga judarna. De som i mellankrigstiden kom från chtetlarna, småbyarna i Östeuropa, till Berlin. Hitom Hackescher Hof och bort mot Friedrich Straße bodde de mer bemedlade judarna.

Svänger jag till höger vid Oranienburger straße kommer jag efter en stund till den nya Synagogan. Den byggdes i mitten av 1800-talet. Stor och pampig står den mellan de mer sobra husen. Under kristallnatten sattes den i brand. Men den brann inte ner. Polischefen tillkallade brandkåren och elden släktes. Men den brännskadade helgedomen restaurerades inte förrän efter die Wendung, vändningen, då muren hade fallit.

Men tillbaks till den sönderskjutna fasaden, tillbaks till kylan, den grå himlen och isen. Jag fortsätter min promenad. Två poliser står utanför ett pampigt stort vitt hus. Om poliser vaktar en byggnad i Berlin är det stor chans att byggnaden är judisk. Så är fallet även här. Det är en judisk skola. Ett högt staket håller ovälkomna utanför. En filmkamera registrerar de som vill in.

Efter byggnaden kommer jag till ett monument inbäddat i snö. Det är en Denkmal, minnesmärke, över dem som dog som dog i Ravensbrück. Det tyska ordet för minnesmärke kan delas upp i två ord, ”denk”, tänk, och ”mal”, gång. För mig blir det väldigt symboliskt: tänk en gång. Att minnas är mer associativt än att tänka. Den som tänker nödgas till att bli mer aktiv och kan inte bara låta associationerna beröra det minnesvärda. I själva ordet tänka finns grunden till förståelse. Att inte bara minnas utan att också reflektera över det man minns.

Minnesmärket består av en grupp abstrakta magra människor som står hukade, denna vinterdag, under snön.

Bakom minnesmärket öppnar sig en fridfull plats. Den judiska skolans mur och byggnaderna omkring, med de nakna träden, hägnar in platsen. Jag tänker på att det måste vara härligt att smyga sig in hit på sommaren och fly stadens larm.

Jag går försiktigt inåt platsen för att inte halka på isen. En skylt berättar att det här är ”Alter Judische Friedhof”, den gamla judiska gravplatsen. Fundersamt rynkar jag ögonbrynen eftersom jag inte ser några gravstenar. Men när jag läser vidare på skylten får jag reda på att de togs bort av SS. De ville använda platsen till att spela fotboll på. Ävenså användes den till att hysa 2000 judar som skulle deporteras 1942 till koncentrationslägren.

Jag ser mig omkring. Fönstren från husen vetter in mot gravplatsen. Jag minns vad man sa efter kriget: ”Wir haben nichts gewusst.” Vi visste inte. Trots att jag aldrig trodde på det, står ändå beviset inför mig att det inte var möjligt. Hur kunde man hysa in 2000 människor här utan att någon visste nåt? Det blir absurt. Det gör mig ledsen. Det gör mig betänksam. Frågan om det vore möjligt att samma sak skulle kunna ske idag griper tag i mig. Vi som lever i informationssamhället och ständigt kan få reda på vad som sker i nästan varje hörn av världen: Kan vi skylla på okunskap om det skulle ske här idag? Nej, men det kunde inte heller dem som var grannar till dem som fördes bort. ”Wir haben nichts gewusst”, var skitsnack. Men ändå: Vad hade jag gjort? Eftertanken leder mig vidare till Guantanamo basen, till offren som drunknar när de försöker ta sig till Europa och apatiska flyktingbarn. Vad gör jag?

Jag går in på den öppna platsen som är mindre än en halv fotbollsplan. På denna öde gravplats finns det en grav som har restaurerats. Det är Moses Mendelssohns grav. Han ligger bredvid ett stort gammalt träd. Den grå väderbitna gravstenen är skriven på två språk, hebreiska och tyska.

Inom judendomen finns det tre stora Moses som har varit traditionens förändrare. Den förste var Moses som ledde sitt folk ur Egypten och mottog lagen från Gud. Den andre var Moses Maimonides (1135-1204). Han var en av många uttolkare av toran. Med honom introducerades förnuftet och Aristoteles. Hans mest kända verk är ”Moreh Nevukhim”, ”Guide för den förvirrade”. Där han ställer han logiken före mysticismen. Verket skrevs på arabiska och fick en enorm genomslagskraft inom judendomen.

Den tredje av de tre, var Moses Mendelssohn (1729-1786). Nuförtiden är hans sonson, kompositören Felix Mendelssohn mer känd. Det var Moses Mendelssohn som blev bron mellan två slutna världar, den judiska och den kristna. Han blev inbjuden till de tyska salongerna och blev en del utan upplysningen. Efter honom inleddes ”Haskalan”, den judiska upplysningen. De judiska upplysningsmännen ifrågasatte den judiska traditionen och försökte bryta ned muren mellan det tyska och det judiska samhället. Genom honom och sedan senare generationer kunde de båda samhällena mötas och knytas samman. Vägen in i det tyska samhället var en våglig färd och vi vet vad den ledde till. Europas vidriga janusansikte visade sig och ovanpå hans grav tvingades 2000 judar, 153 år efter hans död, att vänta på sin slutliga deportation.

Efter att ha berört Mendelssohns skrovliga gravsten går jag tillbaka till Große Hamburger Straße och svänger ner mot Oranienburgerstraße. En kvinna står i ett fönster och vattnar blommorna. Jag ger henne en ilsken blick. Hon får här symbolisera de av oss människor, som står som åskådare, och hoppas att det aldrig blir vår tur att drabbas av våra medmänniskor.

I Berlin är aldrig historien långt borta, trots putsningarna av fasaderna. På få platser i världen tvingas man att så nära inpå se vad vi människor är kapabla till.