Förortsbarn, heroinister och horor

Urban explorer kallar sig människor som undersöker stadsmiljöer. De flesta av de som benämner sig med den beteckningen verkar doch mest gilla mer extrema miljöer som vanliga människor inte beträder, som t ex avlopp, tunnelbanespår etc.

Även om jag är attraherad av termen kallar jag mig hellre för strosare eller flanör. Min karta är inte sällan böcker jag har läst. Jag följer huvudpersonens rörelser eller besöker författarens hemmiljö. Till exempel gjorde jag en färd till Gdansk för att se vart Günter Grass växte upp och se vart Oscar och Mahlke rände runt.

Berlin är en stad att upptäcka och min senaste karta är Wir Kinder vom Bahnhof Zoo av Christiane F. Boken utspelar sig i mitten av 1970-talet. Berlin är delat. Baader-Meinhofligan härjar, 68-rörelsen har tagit över Freie Universität. Industrins framgångar planar ut efter oljekrisen och en heroinvåg sveper över Berlin. Ungar fångas upp av vågen. Få överlever. För att ha råd med heroinet prostituerar sig många. Platserna de hyr ut sig är runt Bahnhof Zoo och Kurfürsten Strasse, som kallas för ”Babystrich”.

Jag berättade för en klätterkompis att jag hade gjort en Christiane F tour och han frågade om jag hade tryckt också. Det har jag alltså inte gjort. Heroin lär vara skönt. Men det är inte för mig. Touren skedde tidig eftermiddag. Här kommer några intryck och funderingar jag skrev ner under touren.

Bahnhof Zoo är upprensat. Men heroinspöken, alkisar och andra skuggor hänger där fortfarande, om än mer undanskymt. Polisen är ständigt närvarande. Ibland ser jag vackra unga välklädda kvinnor sälja tunnelbanebiljetter till män. (När man ska åka kollektivtrafik köper man en biljett som räcker till målet. Sedan får man inte som i Göteborg t ex använda den igen. Men på biljetten står det att den räcker en och en halv timma. För den som är olyckligt ovetandes om det, köper därför biljetten till rabatterat pris av kvinnorna. Men om en biljettkontrollant kommer på får de ändå betala böter) Det underliga är att kvinnorna är snyggt klädda. På andra platser i stan är det oftast punkare eller dekisfolk som säljer biljetterna.

En gång på Zoo stötte jag på en man som sålde en tågbiljett till någon stad i Brandenburg. Han hävdade att han inte kunde åka själv. På vägen hem såg jag honom igen. Jag ville gå fram och fråga honom om han hade lyckats få sålt den. Men jag vågade inte.

På helgerna hänger ungdomar här. Småligister och fjortisar. En gång när jag hämtade E på stationen såg vi en kaxig liten kille tykade sig inför de större killarna. De hade alla bälten runt midjan. Bältena drog de av sig och virade runt händerna för att använda istället för knogjärn. Den kaxige sprang i väg. Han hoppade ner på spåren och vår tunnelbana åkte inte. Killarna jagade efter honom. Sen kom vakterna och jagade killen med hundar. Situationen var mer komisk än otäck. Det mest fascinerande var att alla, från pensionärer till ungdomar steg av tåget för att lättare kunna se. E skällde på mig för att jag också var nyfiken. Till slut fick vakterna fast killen och vi kunde åka hemåt.

Jag minns en annan gång som jag tittade på två thailändska transvestiter. Jag funderade på om de var prostituerade och försökte undvika att glo.

Trots det berättade är Bahnhof Zoo en väldigt lugn station. Nu ännu mindre sen Hauptbahnhof är byggd och få tåg stannar här. Det finns mycket folk att titta på. Men bilderna av fjortonåriga pundartjejer eller -pojkar som bjuder ut sig ser man inte.

Jag minns en märklig händelse. Efter en ölrunda med en vän gick jag ensam längs de ensamma gatorna. Det var vardag och varken S- eller U-Bahn gick. Det var kallt. Jag gick till Potzdamer Platz och tog bussen till Zoo. Mellan Bülowstrasse och Nollendorfplatz stod de prostituerade. Förr var det här bögarna stod. Ute var det svinkallt. Men en kvinna stod i en svart nätdräkt. En annan gick med sina bara bröst. Hon såg utvecklingsstörd ut. Men det var dock inte det som var det märkliga utan det sker när jag kommer fram till Zoo. En man med röd jacka och en röd BZ-vagn gick av med oss andra. BZ är en boulevardtidning typ den engelska the Sun. Klockan är fyra på morgonen. Han går över till Dunkin Donut mittemot Zoo. Men han är inte den ende. Det kryllar av män med röda jackor och röda vagnar. De står ensamma och i grupper. Många röker. Förmodligen tog de emot morgonens tidningar där. Men ändå var det nästan surrealistiskt att se dem samlas där medan det fortfarande var mörkt.

Jag fortsätter min tour mot området mellan Bülowbogen och Kurfürsten strasse. Det var där the Sound och ”Babystrich” var. The Sound var då det modernaste diskoteket i Europa och det var där hon träffade Detlef och de andra som sen blev heroinister. Men ingenstans längs Genthiner strasse ser jag vart diskoteket kunde vara och inte förrän vid nedgången till tunnelbanestationen Kurfürsten strasse ser jag de första prostituerade. Jag blir förvånad att de står här så tidigt på dagen. En förtioårig kvinna i päls och knähöga guldstövlar blir upplockad av en ung man i bil. Att just bli upplockad av en man i bil tyckte Christiane F och polarinnorna var det värsta. Då kunde de inte bedömma mannen som plockade upp dem. Dessutom kunde det vara en hallick som tog upp dem och torterade dem för att de dumpade priserna för de andra prostituerade.

Innan jag åker vidare till Gropiusstadt funderar jag kort på vad det är som gör att just den platsen i staden blir vald som horstråk. Är det godtyckligt, en tillfällighet? Det finns inget som talar för att just här skulle de första prostituerade ställa sig.

Gropiusstadt var där Christiane växte upp och Haus der Mitte låg. Det var där hon började röka hasch. Gropiusstadt kom till på 60-talet för att bygga bort bostadskrisen. Namnet har den fått efter Walter Gropius, en av Bauhauskretsens förgrundsgestalter. Han ritade även området. Jag märker en attitydskillnade hos barnen från och med Hermannplatz. De är hårdare, tuffare och högljuddare. Jag minns KSMBs låt Förortsbarn och ler för mig själv.

Efter att ha gått runt en stund sätter jag mig på ett konditori. Jag beställer en kopp kaffe och en eclair. På väggen är fem scener från olika tidsperioder målade. Den modernaste är en bild av Gropiushaus. Flera saker skiljer den från de andra, där tre är stadsmiljöer, en bymiljö och sen Gropiushaus, och det är att det finns inga människor på den bilden. Huset har runt tio våningar. Det går i en båge och i mitten av bågen är en liten park.

Att det inte finns människor på målningen stämmer inte med verkligheten. Trots den kalla decemberdagen har jag stött på leende människor som har nickat en liten hälsning.

Personligen tror jag att bilden vill visa upp ett monument. Byggnaden byggdes för människor, men ändå blev den viktigare än de som skulle befolka den. Gropiusstadt är liksom många av miljonprojektens områden en arkitektsdröm. En normal stad växer organiskt men här fick de skapa från grunden. Därför blir också stadsdelen ideologisk. Annat går inte eftersom den utgår från arkitektens egna tankar och idéer om hur människor vill bo.

Medan jag går bland byggnaderna tycker jag de har sin charm. De är ett tidsdokument. Men få tyskar som jag har träffat, har kunnat dela min uppskattning. Få har varit där men ändå tycker de illa om den.

Mig sittandes på det mysiga konditoriet med betongtorget utanför får avsluta den här strosningen.