Att säga att man inte förstår sig själv låter som en tonårings klagosång. Därför skriver jag hellre att det finns själsliga mekanismer hos mig som jag inte förstår mig på. Min främsta gåta är min mörkerrädsla. Att vara rädd i mörkret är i sig inget märkligt. Känslan av utsatthet växer ju mörkare skuggare blir.
Om det ändå vore så logiskt. Men rädslan kommer när jag är ensam i en mörk lägenhet eller i ett mörkt hus. Dock att gå ensam i en park eller i en skog mitt i natten bekommer mig inte. Jag har tvärtom gett mig ut i Slottskogen på natten för att stöta på de hundfajtar eller fajtklubbarna som jag har läst om i tidningarna ska förekomma där. Men konstigt nog är det öde.
David Lynchs film Lost Highway inleds med att ett par får ett videoband med posten. På bandet ser de sig själva sova. Någon har varit inne i deras bunkerliknande huset medan de sov.
Det är min största rädsla att någon är befinner sig i mörkret. Någon är närvarande som jag inte kan se utan bara förnimma. En god vän till mig som gillar att umgås med andar, sa behjälpligt, att förmodligen var det närvaron av spöken jag kände av.
Jag var ute och gick i Slottsskogen för ett tag sen. Det ösregnade och var kolsvart utöver gatlampornas sken. Jag gick där ingen annan gick. Jag lyssnade på Satyricon och hade dragit kapuschongen över huvudet och därför kunde jag inte se något utöver det som var framför mig. Någon kunde överfalla mig. Jag var inte ens orolig.
Jag har suttit med gatubarn i East London i Sydafrika och rökt på i öde byggnader. Jag hade stött på en av dem när jag bjöd en av dem på frukost. Det var nu sent på kvällen och för skojs skull hängde jag med dem. De rökte mandrax blandat med gräs, eller dagga [da’cha) som det heter på afrikaans, medan jag var mer av en finsmakare och höll mig till daggan. Jag var vaksam då mandrax kan göra brukaren våldsam. Men rädd var jag inte.
På krogen kan jag var kaxig och småtyken, men är oförmögen att försvara mig om det skulle bli gruff. Men rädd är inte.
Ensam hemma högt uppe i ett höghus med dubbellås och jag är livrädd. Logiskt kan jag resonera om dess orimlighet med mig själv, men själen vägrar att gå med på logiken. En vän, som jag förtäljde om rädslan, sa åt mig att sluta grubbla. Kanske finns det ingen rationell förklaring, sa han, utan att det är en paradox. Vet du vad metafysik betyder på grekiska? fortsatte han. Att kisa med ögonen. Kryptiskt avslutade han resonemanget med att min mörkerrädsla var metafysik.
Det tyckte jag lät vackert och förklaringen som inte var förklarande tilltalade mig. I vår positivistikt vetenskapliga världsåskådning där allt mytologin att en dag kommer allt vara förklarbart dominerar, förlorar vi känslan för mystiken. Att ständigt söka rationella förklaringar handikappar oss. Romantiskt antirationellt måhända. Men om vi bejakar mysteriet kan vi också närma oss visdomens källa. Oden offrade sitt ena öga. Kanske måste vi göra detsamma.
5 svar so far ↓
HMK // januari 21, 2007 vid 2:18 f m |
Oj, nu känner jag mig nästan dum som inte tar dig på allvar när du säger att du är rädd. Ja ja, brister och fel kan man ha som människa men okej, nu vet jag bättre bertäffande detta.
Har himla svårt att relatera till vad du skriver för jag fattar inte vad du är rädd för? Jag kan vara trög men samtidigt: vad är det du är rädd för?
Måste du ge dig hän åt rädslan när den börjar smyga sig på?
HMK // januari 21, 2007 vid 2:21 f m |
ska du bli visare av att vara mörkrädd?
Gustaf Redemo // januari 21, 2007 vid 12:21 e m |
Nja visare av att bli mörkrädd vet jag inte. Däremot ser jag mekanismer däremot inom mig som inte är kontrollerbara, där min mörkerrädsla är en av dem. Det är skillnad på att bli rädd och att vara rädd. Kanske bör jag översätta ordet med Fasa istället, för att visa att det är känslan som H. P. Lovecraft pratar om i sina berättelser. Jag har helt enkelt Cthuul som andas mig i nacken.
Nej visheten kommer ifrån att erkänna för sig själv att allt är inte nödvändigtvis förklarbart. Att delvis överge det vetenskapliga tänkandet med att ständigt omge sig med verifierbara fakta för att förklara ett fenomen. Vilket inte betyder att man ska säga nonsens. Och det anser säkert många att jag skriver här.
HMK // januari 22, 2007 vid 5:05 e m |
Man ska inte avfärda tankar/känslor som nonsens.
Låt säga att någon skulle tycka något sådant – ja-a, vad kan man göra? Skit i ddem rövarna!
Mathias // januari 24, 2007 vid 8:02 f m |
Jag kan delvis förstå det här. Min fru är oerhört mörkerrädd. Hon är det speciellt (!) i skogar, eller vid skogsbryn. Jag tror att det är känslan av den där utsattheten du talade om, eller jag vet att det är det. Hon kan inte kontrollera skogen, någon kan stå där i mörkret och titta på henne och den personen har makt att antingen göra henne illa eller inte göra henne illa. Sedan är hon rädd i mörka lägenheter också.
Tanken på att inte vara så grymt rationell hela tiden utan tvärtom bejaka att man inte vet eller kan kontrollera allt är tilltalande åtminstone för mig. Och jag försöker leva med det.
Oden gav sina ögon, ja – jag tror att det är MINST lika smärtsamt för dagens människa att ge ifrån sig sitt behov av känslan av att ha kontroll över sig själv och det som händer omkring en…