Att söka jobb som utlänning

Att söka jobb är en av våra största utmaningar här i livet. Det handlar om att sälja sig själv, självförtroende och att det här är jag och jag är bra. Det är i jobbsökandet som man bevisar sin tro på sig själv. Men tänk om man inte blir anställd. Ingen vill ha en. Vad gör man då?

Att ha ett jobb är att visa att man är en duglig människa, en bra medborgare som tjänar sina egna pengar och inte ligger någon till last. Man kan diskutera och förklara hur bra människa man är och hur bra man tar hand om hemmet. Fixar du inte dina egna cash är du inte ett ruttet lingon värd.

Att den tidiga feminismen riktade in sig på att kvinnorna skulle ut i arbetslivet visar på hur klarsynt de såg på samhället. En person som inte tjänar sina egna pengar är nämligen inte lika mycket värd som pengainbringaren.

Att sedan leva i ett land där man inte behärskar språket och därför inte kan bevisa hur bra man är ställer en i ett än värre underläge. Språket är nämligen så mycket mer än att kommunicera. Det är också en del av identiteten. Det sätt som vi behärskar språket blir bedömt av andra. Du kan vara filosofiprofessor i ditt hemland, men kan du inte säga mer än “hej jag mår bra” så att folk förstår kan du aldrig åtnjuta samma heder som hemma.

I Sverige behövde jag aldrig fundera över språkförbistringen. När jag ville ha jobb ringde jag ett par samtal. Jag har alltid varit duktig på att prata för mig. Här i Tyskland är situationen helt annorlunda. Tanken på att ringa ett officiellt samtal ger mig magvärk. Att därför söka jobb per telefon är dubbelt obehag. Att det sedan står: “Perfekt Deutschkenntnisse erforderlich” (perfekta tyskakunskaper är erfoderligt) i annonserna gör det inte lättare. Den korta meningen visar nämligen på att jag inte anses som tillräknelig eftersom jag inte behärskar språket. Därför satsar jag på att skicka in skriftliga ansökningar. Som tur är har jag vänner som går igenom ansökningarna och kollar grammatiska fel och om ordval etc duger för jobbansökningarna.

Språket är kategoridelaren för det som skiljer främligen från medborgaren. Det är här man visar om man ska bli betrodd eller inte. Själv frågar jag mig varför vi inte har kommit förbi det problemet nu när vi lever i folkvandringens tid.

En stor del bygger på okunskap. För den som inte har varit med om språkförbistringen är det inte möjligt att förstå främlingens ångest inför att bli tillfrågad på gatan, eller fråga vart mjölken är i affären etc. Jag minns när jag satt och väntade på att säfflebussen skulle avgå från Göteborg till Köpenhamn. En dansk kom på med sin son. Han frågade en indier om han hade paxat alla sätena längst bak. Indiern tittade undrande på honom. Dansken sa: åh fan och jag som försökte på bästa svensk. Jag och några till skrattade. Men indiern vickade nationaltypiskt på huvudet och bad honom upprepa frågan på engelska. Vi hade alla trott att indiern förstod svenska, men inte hade förstått danskens brytning. Jag ville förklara för indiern varför jag hade skrattat, men vände mig istället framåt. Vad skulle jag säga? Att vi inte hade skrattat åt honom. Nej hellre ägnade jag mig åt mitt.