Språket tänker för mig. Det länkar ihop mig med mitt inre och med det yttre. Det är genom ord vi skapar världen. Gud satte Adam att namnge alla djuren. Det var då han upptäckte att han var ensam. Alla djuren kom i par, emedan han inte hade en respektive. Han frågade Gud om detta och Gud skapade kvinnan. Genom att använda sig av språket, att namnge förstod han att han var en del i världen och han förstod vad som fattades honom.
Språket är det verktyg med vilket vi upptäcker den inre och den yttre världen. Men samtidigt är det också tecknet för grupptillhörighet. I Sverige har det länge pågått en debatt om invandrarsvenska, nysvenska, och om invandrare måste vara svensktalande för att kunna bli medborgare. För att jobba i Sverige var man tvungen att göra ett prov hos SFI (Svenska För Invandrare). Om det är så fortfarande vet jag inte.
På en skola i Landskrona förbjuder man eleverna att använda andra språk än svenska. Enligt tidningarna var det på grund av att lärarna inte visste om de blev förolämpade. Här har främlingens språk blivit till en fördel i och med att det blir den invigdes språk och utestänger de andra. Det blir alltså en gruppdelare. Exemplet visar också på hur kraftfullt språket är (och lärarnas osäkerhet). Lärarna känner sig kränkta även om de inte har förstått kränkningen som kanske inte ens var en kränkning. Ord har makt, även de ord som inte förstås.
Majoritetens språk är ett maktmedel. Genom att det länkar ihop och förståliggör den yttre och den inre världen, blir den som kontrollerar språket ett sätt att kontrollera världen.
I Sverige vill man alltså tvinga den som inte talar majoritetens språk genom morot och piska att lära sig svenska. Det visar just på kampen om herraväldet. Det visar på statens svårighet i deras försök att kontrollera medborgarna. I Sverige pratar man om utanförskap som något negativt. Men varför är det negativt? Jo, därför att det visar på alternativ, att det finns andra sätt att se världen på. Det klagas på att arabiska pratas i moskéerna. Staten får ingen inblick i det som sägs. Det neurotiska kontrollbehovet och egot får sig en törn. Man säger konspiratoriskt att de kanske planerar terroristdåd. Men varför inte då bara skicka dit en arabisktalande spion och sätta igång lyssna på predikningarna. Men istället klagas det i pressen. Dagisdiktaturen att alla ska få vara med och leka har hamnat på riksnivå. Jag tycker det är märkligt.
Språket har blivit en nationalsymbol som ska skyddas, istället för det kommunikationsverktyg det är. Egentligen är inte kampen om euskera (baskiskan) så långt ifrån det som sker i Sverige. Det handlar om att tvinga folk till val om de vill bli en del av majoriteten istället för att låta individer ta det lugnt och välja själva.
4 svar so far ↓
Johan // februari 9, 2007 vid 8:37 e m |
Underbart! Första stycket gnistrar. Jag såg i somras ett debattinlägg kring en ny utredning kring en av integrationsutredarna, jag har för mig att det var en professor löst knuten till Mittuniversitetet eller något i den stilen.
Han lyfte in ett diametralt motsatt perspektiv på integrationstanken som verkligen fick mig att börja fundera. Hans frågeställning var i grund och botten ganska simpelt VARFÖR? och detta fick med ens att ställas rakt på ända.
Tanken om att bygga ett land på homogenitet och en identitet hårt knuten till homogenitet verkar vara så central att majoriteten av oss inte ens ifrågasätter den. Visst, vi skall arbeta för ett mångkulturellt samhälle och allt det där, en samtidigt skall vi vara försiktiga så att vi inte går emot det stora integrationsprojektet. Gustaf, se till att integrera dig min vän! Snart är tiden över då heterogenitet var funkis annat än på scener.
Alltså, fram för en mer homoerotisk syn på samhällsbyggandet. Uniformitet och rättning i leden och integration, integration, integration. Vi har med ens hittat två intressanta axlar på vår normkarta.
Gustaf Redemo // februari 9, 2007 vid 9:08 e m |
Det är precis det jag menar. Integration är jädrigt skumt. Det handlar om ett homoerotiskt seende som du skriver. Att alltid se åt mitten, att fokusera på mitten. Jag förstår inte varför. Låt istället folk ta hand om sig själva. Om någon vill lära sig svenska så kan de gör det. Men tänk på att det finns en hel del kunder som också pratar arabiska, somaliska etc.
Jag går ibland förbi butiker där en skylt finns som det står något på som jag inte fattar ett jota av. Skönt, tycker jag att slippa förstå allt i min omgivning. Jag är utestängd och jag gillar det. Jag kan hitta mina egna grejer som kanske inte någon annan är intresserad av.
Mer mångfald, mindre integration, fler alternativ!
Mathias // februari 13, 2007 vid 12:21 e m |
Språket har onekligen makt, och en relativt stor sådan. Det är inte svårt att förstå dagens integrationspolitiska vinling på språket om man blickar tillbaka på hela den nationalromantiska tradition som så gott som hela Europa har i bagaget. Språket har byggt upp den nationella identiteten. I Finland är det här mycket färskare än för stora delar av övriga Europa. Ännu i början av 1900-talet uppfattades väl språket som själva bäraren av den finska folksjälen. Sverige har inte samma dramatiska koppling mellan nationell identitet och språk, men blickar man på tex. Tysklands 1700- & 1800-tal eller Frankrikes sena 1700-tal är språk, nation, identitet och maktstruktur väldigt intimt kopplade.
Nåja. Det om det.
Kan man då avfärda hela integrationstanken? I grunden ligger väl ingen desto konstigare idé än att hjälpa de invandrade att komma in i samhället. Faktumet att diskursen tagit sig en nationalpolitisk/-ideologisk/-romantisk vändning är ju inget unikun i europeisk historia, inte ens modern europeisk historia. Det är beklagligt, jo, men inte vidare konstigt. För att citera Churchill, ju länge man kan se tillbaks i det förflutna, desto längre kan man se in i framtiden. Ser man bakåt så kan man gott och väl räkna med att även i ett pluralistiskt samhälle (tex. Frankrike på 1700-talet, Sverige på 2000-talet) kommer man inte att kunna undvika clasher mellan olika folkgrupper. Man kan dock lära sig hantera det på fördelaktiga sätt.
En del av problemet är ju också det att den arabisktalande gruppen invandrare (bara som exempel, inte som explicit utpekande eller omdömesfällande) antagligen är lika homogen som den svensktalande styrande gruppen, dvs. den vill inte öppna sig för andra, den vill inte kompromissa, den vill bibehålla alla sina karakteristiska drag, och om vi vill unna dem detta (vilket vi ju gärna vill), måste vi ju lika klart förstå hur den svenska styrande gruppen vill behålla sina egna karakteristiska drag, även om denna grupp då är mycket större. Ömsesidiga kompromisser och överenskommelser är nog enda vägen framåt tror jag. Kanske är det det som är verklig interaktion: att subjektivt bestämda vi och ni sammansmälter till ett större, gemensamt Vi.
Nåja. Detta något karikerat och förenklat, men kanske kan det ändå fungera som ett led i den här diskussionen.
Gustaf Redemo // februari 14, 2007 vid 12:57 e m |
Mathias: Jag anser inte alls att dina ord är karikerade eller förenklade. Tvärtom ställer du de rätta frågorna.
För det första är det inte min tanke att återuppväcka nationalromantiska tankar om att språket är landets urgrund, folksjäl etc. Jag håller på att arbeta på en text som uttrycker mer fördjupande vad jag menar och den kommer senare.
Ytligt bygger mitt resonemang på hur politiken försöker förena olika kulturer i Sverige. Man pratar om integration och assimilering, och det är just det som jag motsätter mig. Därför att det bygger på en fokusering åt mitten, istället för att gå sin egen väg. En av fördelarna med invandrarna är just den differentiering som de bidrar med. Sverige blir mer uppblandat, nya alternativ, flervalsfrågor kan ställas där inget svar är det rätta.
Du skriver: “Ömsesidiga kompromisser och överenskommelser är nog enda vägen framåt tror jag. Kanske är det det som är verklig interaktion: att subjektivt bestämda vi och ni sammansmälter till ett större, gemensamt Vi.”
Jag gillar det inte eftersom det är här som är den andra springande punkten är: (nu pratar jag inte juridiskt eller politiskt utan ideologiskt) Jag är emot “vi”, som inte är sprungen ur ett naturligt umgänge. Så fort som generella vi’n uttrycks reser jag ragg. Respekt för den andre förutsätter inte en en relation utan hyfs. Att inte lägga sin näsa i blöt, är ett fantastiskt svenskt uttryck.
I mången debatt uttrycks en problematik i uppdelningen av “vi och dom”. Jag har svårt att se det som ett problem att någon är annorlunda än jag. Jag anser det tvärtemot som något positivt. Det skapar en färgrikedom och då menar jag inte regnbågens strukturerade prisma, utan abstrakt Kandinskifärgglatt.