Eken och Skeppet del 12

 

Om Emblas följeslagar, Atlas och Sten introduceras och Leif möter Fredrik och bjuder honom på gulasch.

11

Embla vajade i vinden. Hon såg livet på gångvägen, människorna som gick in och ut ur snabbköpet, in och ut ur portarna till sina trappuppgångar, gick till jobbet, hem från jobbet, ut med hunden, med barnen till skolan, barnen som gick själva till skolan, föräldrarna som lekte med sina barn i lekparken, paret som satt på gungorna och pratade och kysstes, gravida kvinnor som vaggande gick med sina stora befruktade magar. Alla ristade de sina liv uppå hennes stam.

Hon hade två följeslagare. Den ena var en korp som hette Hugin och den andre var Atlas. Atlas var moren som för tusen år sedan hade kommit till Sverige efter att ha vandrat i tusen och åter tusen år.

En gång hade han uppburit himlavalvet. En människa hade bett honom att hämta gudarnas guldäpplen. Lockad av att kunna få vila sig från himlens tyngd hade han gjort vad människan bad honom om. Han hade hämtat äpplen åt mannen. Men när han kom igenom öknen och påbörjade stigningen uppför bergets sida mindes han tyngden och tröttheten efter eoner med himlen på sina axlar. Han mindes dagar av gassande sol, bitande kyla, regn och damm, människorna som otacksamma passerade förbi honom utan att visa vördnad. Han såg människan som leende såg honom komma tillbaka med guldäpplena och vände. Han vägrade att återgå till att upprätthålla himlen för människorna. Himlens ursprungliga upprätthållare flydde sin ålagda börda och påbörjade vandringen som ledde honom till Sverige.

Han kom till Sverige med sina guldäpplen när människorna övergav sina drakskepp för inrikespolitikens maktkamp och brukandet av jorden. Till Ekparken kom han när Gustav Wasa kröntes. Då var platsen enbart skog och åter skog. Bäckar flöt igenom skogen då som nu. Under alla år av maktkamp, ärtsoppor och ihjälskjutna kungar levde han vid Emblas stam. Han hade suttit lutad med sitt öra mot den ärrade stammen och lyssnat till hennes pumpande hjärta.

Under årtusenden var skogen fredad från människorna. Men jordens rörelse runt solen tillåter inte stillastånd. Tidens rörelse upphör aldrig. Till Ekparken kom tiden i form av tickande yxhugg som blev fler och fler. Människorna kom och byggde sina täppor, torparstugor, herrgårdar, villor, punkthus och stjärnhus. De flyttade dit och flyttade därifrån.

Atlas hörde yxhuggen. Lockad av de varma eldarna som lyste i mörkret närmade han sig människorna och tog kontakt. Han hjälpte dem att bygga sina stugor och lador. I skogen hjälpte han dem att fälla träd. Men ett träd förbjöd han dem att fälla, Embla.

En dag träffade han en kvinna. Hon var en mustig änka och de blev förälskade. De lovade varandra evig trohet och gifte sig. Men deras livstrådar var olika långa och vid hennes slut såg hon upp från bädden på hans mörka, svartskäggiga ansikte och sa:

- Jag visste att du inte var av Adams stam den dag jag såg dig. Men inte förstod jag att du var en av Guds änglar. Hon slappnade av i hans armar och ögonen förlorade sin lyster. Själens fågel lämnade sin gren.

Atlas begravde henne och vandrade som förryckt in i skogen han en dag hade lämnat och satte sig än en gång vid Emblas fot.

12

”Rolf Gustavsson med söner” stod det på dörrarna till lastbilen utan släp som körde längs grusvägen med dammet yrandes upp bakom. I hytten satt Sten och tittade trött framför sig. Det hade varit en lång resa från Bukarest till Ekparken. Han hade lämnat av sin last vid Fabriken och var nu på väg att lämna lastbilen i garaget. Medan han björkar och askar passerade tänkte han på de två tretton- eller fjortonåriga flickorna han hade sett i Bukarest. De hade skrattande kört runt med varandra i en söndrig barnvagn. Han mindes hur han hade stannat och lett mot dem. Han hade tänkt på sin nu vuxna dotter och hur hon hade kört runt med sina dockor när hon var liten. Hon hade alltid skrattat. Han hade sett hur flickan i vagnen hade överräckt en plastflaska med avskuren hals. Hon som tog emot den hade fört den till munnen och sugit i sig limångorna från flaskan. Kall och oförstående och förtvivlad hade han stått kvar och sett hur de skrattandes körde omkull och slog sig på den hårda svarta asfalten.

Bortom träden såg han det stora svarta plåttaket och de röda träväggarna och tänkte bittersött att han var hemma i lugna Ekparken. Han svängde in mellan murarna och in på vändplanen. Han såg sin fars stora röda villa med vita husknutar och tegeltak och tänkte: ”Fy fan,” och bromsade gnisslande in. Det pyste högt från motorn. Han öppnad dörren och hoppade ur. ”Fy fan,” tänkte han och gick mot garageportarna av plåt. Han tog tag i skjutporten och drog upp den. Tre lastbilar stod därinne. Han återvände till lastbilen, backade in den i garaget, stängde av motorn, drog ur nyckeln ur hålet och klättrade ned från hytten med nyckeln i handen. Tungt drog han igen skjutporten efter sig och suckade.

Hans yngre bror kom gåendes mot honom över grusuppfarten. Han höjde handen och ropade:

- Hur gick det? Han log.

- Fy fan, svarade Sten och tog brorsan i hand.

- Fick du smakat på nån härlig rumänska? frågade brorsan medan han drog upp skjutporten igen.

- Visst blev det en och annan, svarade han.

- Skönt att få doppa den då och då, log brorsan medan han drog fram en högtryckstvätt.

- Japp, svarade han och gick mot huset. Du förresten, sa han och vände sig om. Kan du skjutsa mig till stan senare?

- Åjo det hinner jag nog, svarade han med högtrycken hängandes som ett gevär med ena handen om avtryckaren och pipan över den andra underarmen. Jag ska bara tvätta lastbilarna.

Sten fortsatte sin nyss avbrutna gång mot huset. Han svängde av mot köksingången. En katt kom och strök sig mot benet. Korna råmade och ladugårdsväggen lyste röd i solskenet. Han såg brorsans söner som lekte med ett av lammen. Den ena pojken höll om huvudet medan den andre höll i svansen. Lammet bräkte och ungarna skrattade. De lyfte upp lammet och snurrade runt med det några varv. Sedan släppte de det. Lammet försökte ursinnigt anfalla dem, men var alldeles för vimmelkantig och ramlade omkull. Pojkarna gapskrattade. ”Ungjävlar,” tänkte han och skrattade för sig själv och gick in i huset.

Det stod skor huller om buller i farstun, jackor hängde på varandra och en tvättmaskin var igång. Han tog av sig skorna och gick in i köket som luktade kaffe och nybakade kanelbullar. Moderns tjocka skapnad kom emot honom med sina runda kinder som vek sig i ett leende. Hon hade på sig ett stort blommigt förkläde med mjölfläckar på. Med sina gröna godmodiga snälla ögon tittade hon på honom.

- Jag såg att du kom, sa hon, så jag satte på kaffe. Hon gick fram till honom och svepte in honom i sina mjuka varma armar och höll hårt och tryggt om honom.

13

Fredrik hindrade sina steg. Han såg en yngling som släntrandes kom emot honom klädd i jeansjacka, grön skjorta och bruna manchesterbyxor. Han såg vilsen och frånvarande ut där han kom i vårsolens glädjande och generösa slängkyssar. Håret var kortklippt och rakt. Ögonen, dunkla och grumliga. Läpparna, smala och skarpa. Hakan, högfärdig. Han tyckte sig känna igen honom men kunde inte placera in honom i sin kronologi. Tålmodigt sökte han igenom sitt personregister. Nej det var ingen gammal kund, ingen han var skyldig pengar, för ung för att vara från skoltiden, någon han hade sett men inte pratat med… ja jävlar ja det är ju killen från Skeppet.

- Tjenare, hälsade han på ynglingen som tittade undrandes på gränsen till misstänksamt på honom med sina bruna ögon. Han studerade ögonen. De hade ett fladdrande drag som om det inte fanns någon åskledare som jordade all den imploderande energin inom honom.

- Hej, svarade ynglingen.

- Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig?

- Med vadå?

- Jag skulle behöva ringa ett telefonsamtal. Bor du här i närheten förresten? Staten har stängt av min telefon.

- Varför då?

- Missade räkningar. Det kan hända vem som helst.

- Har du ingen mobiltelefon?

- Jag hatar mobiler och bankomatkort, sa han med eftertryck. Dom är grunden till storebrors samhället.

- Så det säger du, svarade Leif och tittade frånvarande bort emot lekplatsen. Under Embla såg han en kvinna som sorgset tittade på påsktulpanerna som stack upp ur marken. Hon hade långt blont hår som ramande in hennes jungfruansikte. En pojke på klätterställningen pockade efter hennes uppmärksamhet genom att skrika som en gibbon uppe bland regnskogens gröna trädtoppar. ”Undrar om mor någonsin tog med mig så jag fick leka i parken,” funderade han.

- Hon är vacker, inte sant, sa Fredrik och flinade.

- Hon är väldigt vacker, svarade han utan att besvara flinet. Fast det var inte hennes skönhet jag tänkte på utan ungen som hela tiden kräver hennes uppmärksamhet. Jag försökte aldrig få min mors uppmärksamhet. Jag undrar varför?

- Därför att det är inte viktigt, svarade han. Man ska inte söka tryggheten i andra, utan bara i sig själv. Om vi inte kan vara trygga i oss själva faller vi när kryckan inte längre finns med oss.

Leif begrundade orden och studerade det allvarliga ansiktet med mungipor som hela tiden ryckte som om han skulle brista ut i gapskratt. Hans ögon stod stilla, rörde sig, penetrerade och distanserade sig. Han kände sig genomskådad och kunde inte finna någon förklarbar punkt i den tanige unge mannen i de regnbågsrandiga batikbyxorna och den bruna hampatygsjackan.

- Vi kan inte hålla fast vid någonting, fortsatte Fredrik. Den som försöker simma med tung säck på ryggen sjunker. För att stiga måste vi göra oss så lätta att vi slipper att flaxa med våra armar.

- För att bestiga höga berg kan vi inte bry oss om småsår sa Nietzsche, svarade han och kände sig genomsökt av den underlige filuren som vägrade att vika med blicken.

- Jag var ute i skogen, började han och pekade igenom husen, över landsvägen som passerade området och in i skogen som tog vid efter det kluckande diket. Jag gick runt och tittade på himlen som syntes genom trädkronorna. Jag stötte på en liten bäck som gick genom skogen. Jag vet inte var den kommer ifrån eller vart den leder. Det är oviktigt. Men det som fascinerade mig med den lilla bäcken var att den först tycktes dyig och sumpig. Jag stannade och satte mig ned på huk vid den. Det var en vacker plats. Grenarna från en ask bildade skuggor som blev till ett stadslandskap av människor av alla kulörer och kulturer. Några var smala och andra tjocka, kvinnor och män, barn och åldringar. Men ingen var egentligen skild från den andre. Alla var dom ju komna av samma grenverk som skuggade den lilla gräsplätten. Men det var inte det jag ville berätta för dig nu. Jag tittade mig omkring på platsen och såg ett stort klippblock som vilade sig i gräset. Länge hade det vilat sig. Mossa hade spridit sig över dess rygg. Du vet sån där tjock härlig grön mossa som man kan ta upp i stora sjok och som är fuktig och svart med vita rötter som man ibland ser insekter i. Ibland växer små svarta strimmor och tunna röda trumpetsvampar. Förr kallade man dom jätteblocken för jättekast. Man sa att jättarna kastade dom mot kyrkorna för kyrkklockorna skrämde dom. Men det var inte heller det som jag ville berätta. Det var om den lilla grumliga bäcken som rann längs kanten av gräs och sand och sten som jag ville berätta om. För när jag tittade igen kunde jag se allt under ytan. Jag kunde se runda mjuka stenar som en gång hade varit skarpa och som hade slipats ned av det strömmande vattnet. Jag såg små fiskar, till och med en snok som korsade den smala strömmen med s-rörelser. Han tystnade och log vist utan att Leif förstod vad han hade försökt att berätta. Men i alla fall, avslutade han, kan jag låna telefonen eller?

- Ja, svarade han, du kan få låna telefonen.

- Fy fan vad schysst. Du vet inte vad det betyder för mig.

Leif tittade på jungfrun under eken.

- Gå fram till henne, utmanade han honom. Så bråttom är det inte att ringa.

- Varför då? frågade han.

- Att bara stå här och glo duger ingenting till! Du vet väl att rädda pojkar inte får kyssa vackra flickor.

- En annan dag, svarade han. Du ville ju låna min telefon. Han började gå hemåt och Fredrik följde efter.

- Jag var i Poona i Indien, berättade Fredrik. Det är där Oshos ashram ligger.

- Vad är ett ashram?

- En andlig skola! Osho var en helig lärare som fick en massa lärjungar för att han hade skägg, hade förslagna formuleringar och pliriga ögon. I ashramet studerade en massa utlänningar. Han dog för några år sen och ashramet har nog förändrats en hel del sen han dog. En av hans lärjungar var en kvinna. Ja, han hade massor av lärjungar både manliga och kvinnliga och nu arbetar många av dom som lärare i ashramet. Den här kvinnan blev upplyst och hon bestämde sig för att hjälpa andra att bli upplysta. Hennes teknik var att hennes elever lyssnade till hennes föreläsningar. Det hon sa spelades in på band och sen skulle dom lyssna på bandet och det hon hade sagt om och om igen, tills nästa gång dom träffade henne. Jag mötte många som gick hos henne. Kvinnan tjänade massor av pengar. Hennes elever var nöjda. Själv gick jag aldrig dit. Jag hatar allt vad lärare och upplysta jävlar heter. Han skrattade till vilket gjorde att Leif kände sig dum eftersom han inte förstod vad han egentligen ville berätta för honom. Han vände sig om och tittade efter jungfrun under trädet. Men han kunde inte längre se henne.

”Här kommer två riktiga idioter,” tänkte hunden Lukas när han såg Leif och Fredrik komma gående. Den ene gick tyst och spänd medan den andre gestikulerade och pratade hela tiden. Han låg i det mjuka gräset. Den lilla tjäle som fanns kvar i marken kylde hans underkropp.

”Människor tittar ofta på mig och jag som är väluppfostrad tittar tillbaka,” filosoferade han. ”Jag förstår bara inte varför dom tittar på mig? Jag är ju bara en hund. Aldrig är dom tysta, hela tiden ska dom prata och klappa. Men det tillåter jag inte. Klappar de på Beata eller Max kanske? Nej dom vågar dom inte röra. Men med mig ska de alltid prata med. De är precis som hundar som alltid ska lukta varandra i rumpan. Åh jag står inte ut med dessa formaliteter. När Isabellas pudel kommer och skäller och vickar på sin kuperade svans och vill lukta mig i rumpan, ids jag inte resa på mig. Bättre vore det om vi alla kunde ägna oss åt våra egna angelägenheter och inte tjata och skvallra om vad alla andra håller på med.”

Han gäspade och studerade det manliga paret som sakta närmade sig. Fredriks tunna hår hängde ned över öronen och han lade det ständigt bakom örat, medan han pratade och pratade.

”Gud vad han pratar. Varför kan han inte bara hålla tyst? Han är ju som den instängda schäfern Nicklas som sitter inlåst i sin lägenhet varje dag och skriker på hjälp. Han kan inte heller bara lugnt sätta sig ned och titta på någon udda detalj och låta molnen gå förbi. Nej alla är idioter. Se på mig. Jag är Lukas och mer än så är jag inte. Jag förhäver mig inte. Jag är Lukas sankt bernhardshunden som fick en uppgift och den håller jag. Jag ska ta hand om Max. Max är en idiot men han har vett att knipa käft. Men jag vet allt hur tankarna maler. Han sitter där och dreglar som en hund, men tänker det gör han. Aldrig är han tyst inombords. Han hatar allt och alla. Han hatar bänken, modern Beata och rabatten som han ständigt bligar in i. Den enda han egentligen inte hatar är Leif. Varför fattar inte ens jag? Han är väl nyfiken på den lustiga personen som ser så begrundande och intelligent ut och som ständigt vräker ur sig idiotier. Hade han varit intelligent hade han inte haft dom där kvasiteologiska diskussionerna med Beata. Och sen när han tycker sig ha blivit oskyldigt anklagad för något tittar han på mig som om han sökte medhåll. Medhåll för de idiotiska idiotierna som idioten vräker ur sig. Nej jag betackar mig. Istället tittar jag på honom och kan inte hindra mig själv från att tänka: ’du är allt bra dum du!’” Lukas flinade för sig själv. Han hörde Fredriks gälla röst och Leifs mmande åt det han sade.

”Lukas du är lika dum som alla andra och om inte du upphör med ditt kverulerande,” sa en röst i Lukas, ”kommer du att dö i cancer. ’Så låt det ske’,” svarade han och placerade sitt huvud mellan sina tassar. ”Vi ska alla dö. Cancer eller ej. Vi dör i alla fall.”

- God dag Beata, sa Leif. Hur står det till?

Hon tittade surt på dem med sin underläpp utskjuten och grisögonen hoptryckta.

- Ska inte du vara på jobbet?

- Inte ikväll, jag behövde lite ledigt. Man kan inte jobba varje dag.

- Passa dig för djävulen när han viskar ljuvt i ditt öra. Det är som honung.

- Jag tycker inte om honung, svarade han.

- Att arbeta i ens anletes svett, det var straffet Adam fick för sin synd. Dagen då Gud anser att vi har avtjänat straffet för våra synder kommer Messias. Tänk på det! Lämna inte en dag utan att varje handling är riktad i Guds väderstreck.

- Och vilket håll är det? frågade Fredrik. Han lutade sig tillbaka och lade armarna i kors över bröstet, lyfte hakan och tittade överlägset och ifrågasättande på henne.

Hon bemötte honom med en blick av misstrogenhet och misstyckande. Hon skakade på huvudet.

- Du är förlorad, svarade hon. Du har gått över gränsen. Du är inte längre av Adams stam.

Leif såg på de båda. Undrandes fokuserade han på Beatas vässade grisögon och sedan på Fredriks, om än magra men ändå, lejonstolta härförarkroppshållning. Han tittade på Max vars uppmärksamhet hade förflyttats från rabatten till honom. Den tomma illvilliga blicken skrämde honom. Han tittade bort mot Lukas som låg och latade sig i gräset. De outgrundliga svarta ögonen gav honom trygghet. Allt blev till rymd. Inga uttryck, inga frågor, inga svar, endast tyst svarthet som lindade in honom i en skir slöja av jaglöshet. Leif glömde bort sig själv. Jaget återvände och kvar stod han i sina bruna manchesterbyxor, gröna skjorta och slitna jeansjacka. Hans blick sänktes och han såg hur tyget på skjortan veckade sig över magen. På toppen av det gröna tygvalvet var en vit plastknapp. Han vände sig mot Fredrik.

- Du skulle ringa ju. Ska vi gå? Ni får ha det så bra då, sade han till Beata och Max. Hejdå. Han förstod inte alls vad som hade hänt.

Leif stod i sitt kök och skar lök. Det gjorde ont i ögonen. Tårar brände och föll. Fredrik pratade i telefonen. Det hade han gjort i en timma. Leif var irriterad men vägrade erkänna det för sig själv. ”Jag ska inte vara så sniken,” tänkte han. Men trots den generösa tanken kände han genom vart löklager han skar hur världen blev svartare och svartare, hur tankarna blev färre och färre och mer koncentrerade kring tankememet: den jäveln utnyttjar mig!

Han lade ned kniven och lyfte upp skärbrädan och förde han ner löken med handen i grytan med den heta oljan. Det bubblade, skvätte och fräste när löken träffade oljan. Han sänkte värmen på spisen och rörde runt med en trässked. Han såg löken förlora sin färg och bli mer genomskinlig. Tårarna i ögonen torkade och lökångorna irriterade inte längre. Han tog det redan uppskurna nötköttet och föste ned de röda kuberna i grytan. De färgades gråbruna av hettan. Han fortsatte att röra i grytan med högerhanden. Med vänsterhanden tog han ned paprikapulvret och hällde ned bland löken, köttet och oljan. Den varma kryddan färgade det gråa och genomskinnliga rött och en kryddig livfull arom slingrade in sig i näsan och vädrade på den igendammade vinden.

Fredrik lade på. Han hällde krossade tomater i grytan. De krossade tomaterna täckte köttet. Därefter tog han uppskuren potatis och grön paprika och släppte ned i den kokande blandningen. Han saltade, pepprade, hällde i hackad vitlök, slog träskeden på grytkanten och lade på locket. Träskeden lade han på trädisken.

- Vad gott det luktar, sa Fredrik. Vad är det du lagar?

- Inget speciellt, en gulasch bara. Vill du ha lite vin? Fredrik nickade. Leif betraktade den magra personen framför honom. T-shirten hängde löst och armarna var smala och beniga. Kindknotorna var välmarkerade i det asketiska ansiktet vars kinder gröpte inåt.

- Ja tack, svarade han, klart att jag vill ha lite vin. Han mötte Leifs blick och sa: I Indien fick jag matförgiftning och hepatit på samma gång. Hepatiten slog ut levern. Jag dog nästan. Efter det har jag aldrig lyckats bli fetare än så här. Han lyfte upp fliken på t-shirten och visade den platta magen som uppvisade små klena magmuskler. Har du varit i Indien? Nej du är inte typen som åker dit. Det är ett jädra land ska du veta. Jag älskar det, men har träffat många som hatar det. Dom klarar inte av fattigdomen, lukterna och kulturen. Han skrockade för sig själv medan Leif öppnade skåpet och tog fram en flaska rödvin. Medan han skar av metallfodralet om flaskhalsen gick Fredrik in i det enda rummet i lägenheten. Han ställde sig framför den välfyllda bokhyllan och studerade titlarna. Leif drog upp korken, plockade två glas ur skåpet och gick in till Fredrik.

- Du har läst en hel del, nickade Fredrik.

Fredrik och Leif satt i skenet från ett levande ljus och gulaschen stod framdukad och ångade. I en brödkorg var uppskuret bröd och vinflaskan stod öppnad och var redan halvtömd. Leif gjorde en menande rörelse till Fredrik att ta för sig. Han sträckte sig mot grytan med tallriken i ena handen och slevade upp en rejäl portion. Han bröt av bröd och doppade i den kryddiga gulaschen och stoppade brödet med sås i munnen.

- Och vilken samhällsklass kommer du ifrån då? frågade han medan Leif tog för sig. Han drack av vinet och log mot Leif. Frågan överrumplade Leif. Fredrik satte ned glaset på bordet.

- Vadå menar du? frågade Leif.

- Ja, vinet och gulasch, fest på en vardag, det är inget vanligt arbetarbarn som styr upp något så här läckert. Leif svarade inte. Tror du att dom kommer sälja Fabriken förresten?

- Fabriken? utbrast han. Det har jag inte hört nåt om.

- Så farsgubben din har inte berättat nåt? flinade han.

- Vad menar du? frågade han med spelad oberördhet.

- Tror du inte att jag fattar att du är Per Göranssons son. Innan Leif han svara fortsatte han: Själv är jag en affärsman. Det är inte min grej att vara en ledare.

- Jag har hört talas om din affärsverksamhet, sa han.

- Jag har visserligen inte registrerat mig som egen företagare, fortsatte han som om inte Leif hade yttrat sig. Jag slipper betala skatt för min verksamhet förstås, så på det planet är jag som Percy och Wallenberg. Jag har absolut inte lika stor omsättning som dom och ingen familjeförmögenhet att sko mig på. Men företagare är jag för det. Han drack upp sitt vin och fyllde på nytt. Produkterna jag säljer är droger, knark, kreativitetssubstanser alltså; en marknad med oanade fördelar. Jag bestämmer själv mina tider och kunderna söker själva upp mig. Fast nu på senare tiden har jag breddat min verksamhet. Jag har funnit ut en ny målgrupp som mina konkurrenter inte har tänkt på och det är barnen.

- Barnen?!

- Visste du inte att den grupp med flest pengar är barnen? Det är därför alla de där pojk- och flickmusikgrupperna tjänar så mycket pengar. Vet du varför? Det är för att det är föräldrarna som har hand om barnens ekonomi. ’Min dotter eller son var sur idag på morgonen och var jag inte lite hård mot honom innan jag gick till jobbet, det är bäst att jag köper något till honom eller henne, få se nu, en musikskiva tycker hon nog om.’ Vips en skiva är köpt och tjingtjing låter det i skivbolagets kassor. Därför tänkte jag att om jag istället kunde få dom att köpa kemikalier. I USA är det en stor marknad. Ungarna käkar amfetamin som aldrig annars. Så, tänkte jag, varför skulle inte det kunna fungera i Sverige?

- Imponerande plan, kommenterade Leif. Men har du inte tänkt på att det är olagligt?

- Vadå menar du?

- Knarkförsäljning!

- Klart som fan att det är olagligt, svarade han. Du tror väl inte CIA lämnar ifrån sig sin guldkalv utan strid. Men jag ger inte upp. Jag ser mig själv som en förkämpe för de fria marknadskrafterna. Det är jag och WTO som vill ha bort monopolet. Ju fler på marknaden desto bättre! Redan Aristoteles påpekade hur skadligt monopolet var. WTO säger det samma. Fast de bara ljuger. Jag hatar WTO, bakom kulisserna är det en arena för monopolupphöjare, monopolbeskyddare och patentivrare. Dom kämpar för en fri marknad men den viktigaste frågan har blivit patentet. Hur tänker man då? Att kunna patentera saker och idéer är ju att monopolisera en marknad. Genom att ta patent på din produkt hindrar du konkurrenterna att komma in på marknaden i jag vet inte hur många år. Det är CIA som styr WTO.

- CIA?

- Just det! Det pågår så mycket i den här världen som du inte vet något om. Och vet du vad det beror på? Skolan! Skolan är den värsta duperingsanstalt som staten har uppfunnit för att lura oss enkla medborgare som endast vill ha mat för dagen.

- Så det säger du? flinade Leif och Fredrik tittade häpet på honom mellan det hängande håret. Så började de båda skratta.

- Du har rätt, jag kom visst lite väl upp i varv där, skrattade han och tog mat med sin sked.

- Hur hade du tänkt att få föräldrarna att köpa knark till sina barn då? undrade han. Jag tror inte att föräldrarna kommer att frivilligt köpa en heroinspruta till sin lilla Sofia eller Patrik.

- Aha du tror att jag inte har tänkt på det, sa han och tittade fyndigt på honom. Han tog en sked gulasch till och skrockade medan han tuggade och svalde. Så här ska det gå till. Jag bakar magic cookies, chokladkakor med hasch i. Skitgoda! Dom säljer jag till barnfamiljerna. Dom går åt som smör i solsken och jag har ännu inte fått ett enda klagomål. Till dom äldre säljer jag färdigrullade cigaretter. Du vet, skrattade han, tolv trettonåringar tycker att det är häftigt att tjyvröka. De älskar mina cigaretter. Dom smakar bättre och man blir inte illamående. Deras föräldrar är nöjda eftersom ungarna äter bra hemma. Godishandlarna för att munchiungarna äter en satans massa godis. Till och med lärarna är nöjda. Eleverna sitter tysta och dom bråkigaste stör inte längre. Jag har bara nöjda kunder. Ha! Säg det till din farsa!

- Menar du allvar!? frågade han och tittade undrande på den flinande figuren i råttfärgad page.

- Klart som fan att jag är allvarlig, svarade han exalterat. Det är samhällets fel. Jag är ett barn av vår tid. Homo economicus, diad med Dagens Industri och Svenska Dagbladet. C’est moi personifiqué!