En bra självbiografi kan vara en underbar läsupplevelse, men allt för ofta upplever jag dem som en besvikelse. Kanske är det förväntningarna att författaren som skriver så intressanta böcker måste ha levt i fängslande tider och ett märkvärdigt liv. Men sällan är det så.Att skriva handlar främst om att sitta i kammaren och fundera och formulera. Det vilda livet kan tvärtom vara hämmande för författaren. Kanske är det till och med så att lever man ett allt för intressant liv, finns det ingen anledning att slå sig ner och skriva. Då sätter man sig hellre ner som åldring och berättar om en svunnen tid. Eller kanske ter sig tiden alltför oöverblickbar och endast i tillbakablicken kan man utvälja de bästa bitarna.
För en tid sen försökte jag mig på att läsa Arthur Schnitzlers självbiograf, Jugend in Wien, Ungdom i Wien. Jag kom inte långt och det trots att inledningen bestod av en frodig beskrivning av den judiska adeln i Österrike-Ungern, att han hade skrivit boken Ein Traumnovelle, En drömnovell, som Stanley Kubricks sista verk Eyes Wide Shut är baserat på, var en spännande psykoanalytisk skildring av en man som upptäcker att hans fru faktiskt har en egen sexualitet, att han levde i en intressant tid när allt pågick i Wien, att han levde i Österrike-Ungerns sista glansperiod innan nederlaget efter första världskriget skulle dela upp det i nationalstater. Kanske var det så att han skrev när händelserna var alltför närvarande.
Då läser jag hellre Elias Canetti vars första biografi Die gerettete Zunge, Den räddade tungan, som endast utspelar sig till tonåren, skrevs ett halvt sekel efter det upplevdes. Den inleds i 1900-talets början i Bulgarien. Canetti tillhörde den sefardiska diasporan, de judar som slängdes ut ur Spanien i slutet av 1500-talet. I hans hushåll pratade man fortfarande ladino, vilket var den medeltida spanska uppblandad med hebreiska och förmodar jag arabiska, som judarna pratade i Spanien innan de ivägtvingades 400 år tidigare.
Det var just språket som intresserade mig hos Canetti. Hans första år växte han upp i norra Bulgarien, med blick över mot Giurgiu, Rumänien (där jag och en polare tillbringade en dyster natt i häktet). Språken runt omkring honom var bulgariska, ladino och turkiska eftersom Bulgarien då var en tid av det ottomanska riket. Hans föräldrar pratade tyska med varandra då de hade studerat i Wien. Vid sju års ålder flyttade familjen till Manchester i England och där fick han lära sig engelska.
Hans självbiografi är anekdotisk och livet i Östeuropa beskrivs innan första världskriget. Och just detta krig som det så lite talas om i Sverige men som är en sån historiedelare i den europeiska historien. Europa såg helt annorlunda ut vid 1800-talets slut. Judarna hade tillåtits att bli medborgare. Det undermedvetna upptäcktes. Ekonomierna ökade, industrialismen delades av allt fler nationer och välståndet för den enskilde medborgaren ökade. Nationalismen ökade och grupper propagerade för Ungerns självständighet, Polens självständighet, judarnas självständighet.
Men första världskriget, som vissa säger var den första delen i det andra 30-åriga kriget som avslutades 1945, blev skiljelinjen mellan det gamla och det nya kriget, det gamla och det nya Europa. Vi lever i en tid då språk och kulturer möts och sammanblandas och förhoppningsvis kommer intressanta självbiografier att skrivas om 2000-talets inledning.
20 svar so far ↓
Mathias // mars 7, 2007 vid 11:12 f m |
Låter intressant det här.
Jag kommer av det första stycket att tänka på Arthur Rimbaud som revolutionerade poesin i sina tonår för att sedan dra vidare till Afrika och tillbringa nästan resten av sitt liv där. Han skilde tydligen skarpt mellan att skriva poesi och leva det äventyrliga livet.
Bra så, enligt mig.
Gustaf Redemo // mars 7, 2007 vid 12:21 e m |
Jag håller inte med att man nödvändigtvis måste skilja mellan skrivandet och livet utanför. Jag vet väldigt många författare som absolut inte gjorde det. T.ex Hemingway levde ett intressant liv och skrev många bra böcker. För att inte tala om Naipaul som finner inspiration under sina resor.
Snarare var det beskrivandet om den tid man lever i som jag begrundade. Jag såg en dokumentär om Jack Kerouac. Han försökte beskriva det USA som han levde i. I hans böcker blir det ett mytologiskt land som är på randen att gå under. Jag har ofta önskat att jag kunde skriva som han. Personerna som han möter blir till en bild av energier som fräser runt och upplever landet.
När jag läste På drift första gången ville jag bara ge mig ut och uppleva världen. Tyvärr gjorde jag misstaget att läsa om den och fann att den inte alls höll. Då är dharmagänget bättre. Min poäng är att han levde och upplevde och jag önskar att Rimbaud hade skrivit sin biografi.
Mathias // mars 7, 2007 vid 5:43 e m |
Jag håller inte heller med. Jag syftade mera på den kontrovers och ilska som har upprört många i den litterära världen (Göran Palm tex.), som berodde på att Rimbaud hade mage att dra sig undan poesin efter att han som ung revolutionerade den.
Jag ser ingen kontrovers i det. Det var nu främst det jag menade.
Jag beundrar att författare kan skilja så drastiskt mellan liv och litteratur, men jag själv gör inte det. Ofta har jag försökt få ner min litteratursyn på papper men det har inte riktigt lyckats hittills. Litteratur befinner sig i ett märkligt enkelriktat symbiotiskt tillstånd där litteraturen är intimt knuten till samhället samtidigt som samhället förmodligen skulle klara sig fint utan den. Även om det ju finns mängder på exempel där litteraturen direkt påverkat samhället, ta bara Pamuk för att nämna ett färskt exempel.
Jag håller med om att en av författarens viktigaste och mest angelägna uppgifter/ärenden/sfärer är att beskriva/förklara/utveckla samhället. Men jag är inte övertygad om att samhället är beroende av litteraturen eller författarna. Vad tycker du/ni?
Gustaf Redemo // mars 8, 2007 vid 10:39 f m |
Vad Göran Palm och co tänker om Rimbauds beslut struntar jag fullständigt i och har dessutom ingen aning om. Men jag tycker att du har fel när du skriver att samhället inte behöver litteratur. Jag påstår till och med att litteratur är essentiellt för ett samhälle.
Jag kan inte litteraturvetarnas definitioner och kör därför mitt egna rejs. Först vill jag se litteratur i ett väldigt vitt perspektiv och inkluderar därför även det muntliga berättandet, där även balladen kommer in. I mitt perspektiv har därför litteratur alltid funnits. Att berätta en historia, fiktiv eller faktisk, är en psykologisk mekanism i oss. Se på barn som älskar att berätta vad de har varit med om under dagen.
Om vi anlägger ett funktionalistiskt perspektiv, vad betyder det just socialt? Jo vi närmar oss varandra. Berättaren gör sig till en del i gruppen. Den som inte berättar om sig själv kan inte heller bli en gruppmedlem utan ses som suspekt, en främling. Det är därför det är så viktigt att litteratur sprids mellan kulturer. Inte för att kulturer ska närma sig varandra, utan för att man förstår att det inte finns ett rätt sätt att göra något på. Inte för att kulturer ska närma sig varandra utan för att de inte ska bli till främlingar för varandra.
Litteratur blir alltså samhällets kitt och en brygga mellan olika grupperingar. Därför tror jag också att samhällen faller sönder när man slutar berätta för varandra, ungefär som familjer blir dysfunktionella när man inte pratar med varandra. När tonåringen slutar prata med föräldrarna blir de oroliga och undrar vad det är för fel på honom eller henne.
Det är ett väldigt brett sätt att se på litteratur, men inte desto mindre ser jag det som giltigt. Paul Auster har varit väldigt mycket för att vi är alla berättare och har därför givit ut en bok med okändas berättelser. Madeleine Grive och Mehmed Uzun gav ut en antologi som hette Världen i Sverige med invandrade författares berättelser.
Litteratur är också en meningsskapare och därför används berättelsen i religioner för att kunna berätta om det heliga i metaforer och liknelser.
Men här överlämnar jag tråden till dig/er.
Jakob // mars 9, 2007 vid 9:19 f m |
Väl talat, Gustaf! Litteraturvetarnas definitioner kan vi lämna därhän.
Vårt berättande (i vid mening, jag inkluderar här förutom prosan och det muntliga berättandet även t ex lyrik och låttexter) är ett försvarsmedel mot den alienation som vårt postmoderna samhälle för med sig. Berättandet fungerar både som meningsskapare och som ett försvar mot förtryck, ett försvar som förtryckarna dessutom tenderar att inte begripa – desto bättre!
I berättandet kan vi lämna våra inpinkade revir och helt uppgå i en annan verklighet. Det är en frihet som vi inte bör ta för givet.
Gustaf Redemo // mars 9, 2007 vid 4:53 e m |
Om vi provar Mathias tes om att samhället inte är beroende av författarna och litteraturen och inskränker vad vi menar med litteratur till utgiven skönlitteratur, poesi och dramatik, måste vi börja med att se vad vi bör ta bort. Först Brecht och Rimbaud och Kerouac mm åker bort direkt. Rilke och Homeros borthystas. Birgitta Trotzig och Agatha Christie flyger med. Det var den enkla delen.
Men hur gör vi med religiösa urkunder som bibeln och koranen, berättelserna om Buddha och Krishna? Visst de uttrycker och formulerar helighet, men är de inte misstänkt lika litteratur. Det är skrivna källor som rör sig i gränslandet till vad som är litteratur. Om inte annat inkluderas de in litteraturkanonen. Därför bör även de tas bort.
Innan det skrivna ordet fanns det fungerande samhällen. Men där har vi myterna. I myterna beskrivs det hur man skulle bete sig, ett normsystem. Antropologer som har bott i samhällen har beskrivit skriftlösa samhällens myter.
Om det är någon som vet bättre hör av er, men jag har svårt att se ett samhälle där inte berättelser har förekommit och om det inte har funnits ett samhälle utan berättelser, torde det betyda att just berättelser är en essentiell del av just ett samhälle. Därmed vill jag postulera att samhället faktiskt är beroende av litteraturen.
HMK // mars 9, 2007 vid 9:31 e m |
Hejsan G!
Vilken diskussion du har startat. Härligt!
Jag har utmanat dig på min blogg. Antar att denna typ av nöje inte roar dig men jag gjorde det ändå.
Ha det gött!
Mathias // mars 10, 2007 vid 10:56 e m |
Jag har ingen tes. Om du har en bestämd, klart definierad uppfattning om vad litteratur verkligen är och vad dess funktion är, så bra. Det är mer än de flesta litteraturvetare har.
Och sedan: litteratur kan i förlängningen vara precis vad som helst. Ett uttalat ord i mörkret kan vara litteratur. En sentens på en politisk reklam kan vara litteratur. Två röster som samtalar kan vara litteratur. Jag har aldrig sagt att min syn på litteratur begränsar sig till dramatik och poesi. Verkligen inte.
Däremot har jag problem med en litteratursyn som breddar på sig så långt att den inkluderar precis all form av språklig samverkan.
Jag sökte bara få en början till en diskussion. Om det uppfattades som om jag uttalade min definitiva åsikt, så var det mer än jag ämnade säga. Är fortfarande inte övertygad om att samhället behöver litteraturen. Individerna – jo, definitivt. Och jo, individerna utgör samhället, men jag är inte säker på om individens behov direkt införs i samhället på det sättet.
Nåja. Råddiga tankar, och nu är jag för trött för någon längre diskussion. Vi fortsätter…
Gustaf Redemo // mars 11, 2007 vid 11:46 f m |
Mathias: Jag förstår inte varför du blev sur. Jag tyckte ditt initiativ var bra och du satte igång en rolig diskussion. Därför förstår jag inte heller varför du nu får för dig att jag har placerat åsikter i din mun. Snarare provade jag det du sa för att se hur de fungerade. Diskussionen har ju precis börjat, så balla inte ur nu.
Jag ser också ett problem med en så vid definition som jag har använt mig av. Eftersom självklart blir det absurt att i slutändan kan en mor som berättar en egen påhittad saga för sitt lilla knytte innan det ska sova för författare. Men problemet som jag ser det är vart man ska dra linjerna?
T ex jag ser mig som en outgiven författare. Finns det en motsatts i det? Eller måste man bli utgiven för att få kalla sig för författare, alltså någon som skapar litteratur.
Jag hade en diskussion med en som precis hade börjat studera litteraturvetenskap. Jag sa att det finns en skillnad mellan hög och låg litteratur. Vi diskuterade en stund det började bli kallt. Det var i november. Men vi kom ingenstans. Hon hävdade att min hierarkiska syn var fel. Jag försökte bevisa att den inte var det. Vi avslutade med att jag skulle komma tillbaka när jag hade teser som höll. Jag har fortfarande inte kommit på något svar på hennes fråga. Det betyder givetvis inte att allt ska inkluderas inom litteratur. Men frågan är dock, om igen, var man ska dra gränsen?
Mathias // mars 11, 2007 vid 3:08 e m |
Gustaf, jag blev inte sur, men jag ser nu att det kan uppfattas så… Lite förvånad bara över att jag verkar uppfattas som att tycka nånting jag inte tycker. Och jag ballar inte ur heller, här kommer redan nästa inlägg =)
Om vi då börjar med din fråga om författarskap. Jag ser det som så: jag ser ingen motsats i det. Ordet författare betecknar för mig en funktion, inte en titel. Så om du skriver aktivt så kan man väl säga att du är en författare. Flera av de stora blev inte utgivna förrän mycket sent i livet eller till och med postumt.
Och när jag tänker mig en dikotomi mellan “samhälle” och “litteratur” så ser jag det så här, lite kantigt och karikerat för att förtydliga hela resonemanget:
klarar sig en individuell tandläkare utan berättelser/litteratur? Förmodligen inte. Klarar sig tandvården utan berättelser/litteratur? Förmodligen.
Klarar sig enskilda politiker utan berättelser/litteratur? Förmodligen inte. Klarar sig dagspolitiken utan berättelser/litteratur? Förmodligen.
Jag ser alltså en skillnad mellan ett individuellt behov och en allmän samhällelig funktion. Så att jag påstår, eller ja, inte ens påstår, utan frågar mig, om samhället klarar sig bra utan litteraturen, så tycker jag nog att det gör det. Bra litteratur skapas aldrig (karikerat, igen) FÖR samhället. Litteraturen har en funktion i samhället endast i den grad som individen GER den en funktion. Som sådan ser jag inte något egenvärde i litteraturen. En bok är en bok är en bok, men berättelse och litteratur blir det först när någon läsare plockar upp boken eller börjar recitera någon berättelse. Jag är därför lite kritisk till tex- nykritikerna som såg text som huvudsak, och allt annat som bibetydelse. Lite mer överens är jag med sådana litteraturteorier som betonar interaktionen mellan läsare och text. Men även i den ändan kan man gå för långt, givetvis.
Men ja – mina åsikter om allt det här är väldigt vaga. Det är svårt att nagla fast en betydelse eller en formulering som man kan ställa sig bakom till hundra.
Johan // mars 12, 2007 vid 7:59 e m |
Fan, det verkade bli en bra diskussion men sen fegar ni ur… Mathias, du verkar lärd men varför får du eksem och rodnad av dina egna åsikter? Åsikter som är vaga är bäst att hålla under täcket.
Johan // mars 12, 2007 vid 9:25 e m |
Spännande tanke med bryggan dock, även fast jag inte håller med den. Litteraturen har ingen magisk klang utan är helt enkelt skriven. Allt skrivet är litteratur och i vissa faser så tar det Skrivna ett hopp och blir en gemensam nämnare. Jacob, postmodern och alienation blir jargong när de sätts i samma mening.
Om ni är sugna på att kolla vidare på tanken som Gustaf hade om bryggan så finns det en underbar artikel av Star & Griesemer från 1989 om det de kallar Boundary Objects. Dessa objekt är “vehicles for translation” och ett nödvändigt verktyg för oss i överbryggningen och kommunkationen mellan sociala världar. Här finner vi också del två av en definition av litteraturen, som egentligen är mera av en konsekvensbeskrivning.
Mathias // mars 12, 2007 vid 10:33 e m |
Eksemen och rodnaden bottnar antagligen i en enormt stor motvilja till att hamna i situationer där missförstånd uppstår. Det är irriterande och störande.
Håller dock fortfarande fast vid min åsikt om att samhället inte är beroende av litteraturen.
En stor del av litteraturens charm för mig är dess nästan inbyggda funktion av att säga “NEJ” till samhället, och i stället måla upp verkligheten så som författaren ser den, oberoende av omkringliggande samhällsstruktur eller icke-struktur.
Mathias // mars 12, 2007 vid 10:34 e m |
Ännu en sak: åsikter som är vaga är mycket lämpliga att ventilera i bloggar av olika de slag, enligt mig. Bättre så än i artiklar eller insändare eller ngt. dylikt.
Gustaf Redemo // mars 14, 2007 vid 11:11 f m |
Bloggar är perfekta för att ventilera åsikter. Genomtänkta åsikter är för folk med för tajt anus.
Mathias: Min första tanke när jag läste om tandläkaren som personligen behöver literaturen medan tandläkarna inte behöver den är att ett samhälle består av människor. Ta bort människorna och samhället finns inte längre. Alltför många socialaingenjörer har glömt bort människorna. Istället blir de till siffror och statistik, femårsplaner och dagisfröknar som blandar sig i pojkarnas krigslekar.
En dikt som ständigt finns i min närhet och som jag vill citera i samband med det jag skrev i förra stycket är Brechts Die Lösung (lösningen). DDRs medborgare hade blivit beordrade att arbete mer för att öka takten på samhällsbyggandet. Men de blev också meddelade att de inte skulle få mer lön. De gick man ur huse och var ursinniga och demonstrerade. Militären kallades in och “upproret” slogs brutalt ned. Då skrev Brecht den här dikten.
Nach dem Aufstand des 17. Juni: efter resningen 17e juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands: lät skribentförbundetssekreterare
In der Stalinallee Flugblätter verteilen: dela ut flygblad i Stalinallé
Aud denen zu lesen war, daß das Volk: där man kunde läsa att folket
Das Vertrauen der Regierung verschertzt habe:hade förlorat regeringens förtroende
Und es nur durch verdoppelte Arbeit: och det var bara genom fördubblat arbete
Zurückerobern könne. Wäre es da: som det kunde återerövra det. Vore det
Nicht doch Einfacher, die Regierung: dock inte enklare om regeringen
Löste das Volk auf und: upplöste folket och
Wählte ein anderes?: valde ett annat?
Det är lätt att lägga sig på en metanivå och se objektet som avskilt från dess miljö. Jag tror det är ett tanke- och metodfel. Men samtidigt beror det på vad man är intresserad av. Det finns en lust och ett syfte i att dyka ner och simma bland ord och formuleringar. För mig kan det vara en fröjd att läsa, om de är begripligt skrivna, analyser som endast sysslar med texten.
Jag minns när jag läste en intervju i 00tal med reggaepoeten Linton Kwesi Johns. Den svenske journalisten diskuterade hur sångaren uttalade vissa ord och läste därur en betydelse. Men journalisten lägger också till att Linton inte riktigt kunde följa med i resonemanget.
Men hellre läser jag en analys där författaren introduceras och där texten vävs in i en biografi. Speciellt, och här återknyter jag till det första inlägget, om författaren har haft ett intressant liv. Hur kommer biografin till uttryck i texten? Förra veckan läste jag Nabokovs analys av Kafkas Förvandlingen. Nabokov beskriver hur dottern Samsa är en parasit i familjen. Han funderar över början av boken när Gregor Samsa sluter ögonen, emedan en insekt inte har ögonlock. Alltså, skriver han, var inte förvandlingen fullständig. Det jag syftar på är med det allvar han läste texten. Samtidigt öppnade han också upp mina ögon, blev en brygga, för en ny förståelse av texten.
Jag börjar sväva bort från ämnet, men det är okej. En alltför bunden text blir lätt tråkig. Litteratur ska tas på allvar och ses som en essentiell del i samhället just eftersom de samhällskonstituerande, människorna, skapar litteratur och mig veterligen alltid har gjort det.
Kanske är litteratur vuxnas sätt att leka? Och just genom litteraturens förmåga att uttrycka individens alienation i det postmoderna samhället blir det en gestaltande terapeutisk lek. I leken kan man också låta vissa få delta och andra stå utanför. Tankarna börjar flöda, men de får uttryckas senare. Nu ska jag skriva ännu en jobbansökan.
Gustaf Redemo // mars 14, 2007 vid 5:32 e m |
Johan: Okej köp inte min brygganbild, men att så definitivt säga att allt som är skrivet är litteratur förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Även syfte måste inkluderas. En text som är skriven för att förklara Helmut Newtons liv är inte ämnad för att vara litteratur och kallas således för en biografi. Ett affärskontrakt är ett juridiskt dokument etc. Syftet behöver inte vara att överbrygga kulturskillnader etc. Adorno ville inte skriva förståligt till exempelt. Man kan helt enkelt skriva litteratur för den redan invigde och fungerar därför inte som en brygga.
Men samtidigt i den litterära texten finns det ett pedagogiskt inslag som bygger på kommunikation, att förmedla en idé, ett skeende etc. Där jag alltså inte inkluderar faktatexter. Även om de kan ha fiktiva inslag. Celínes eskapader är förvisso obegripliga och galna. Men samtidigt berättar och beskriver han sina känslor och nycker och skapar på så sätt förståelse, en brygga, för läsaren som tillåter denne att tränga in bakom skallbenet på dynamitarden.
Att definiera litteratur som en konsekvensbeskrivning tycker jag är torrt, fast det skriver jag bara för att visa att mitt anus minsann inte är för tajt.
Surfade snabbt och ytligt på Star & Griesemer. Verkar intressant. Du har inte möjligen essän?
Mathias // mars 14, 2007 vid 10:04 e m |
Jaaa-ooo-aaah-okej. Jag kan till del hålla med om att samhället och individen inte går att skilja åt på det sätt som jag ovan karikerade. Men kanske min huvudtanke ändå står tydlig: individer och samhällsstukruturer är långt ifrån varandra. Byråkratin, om man uttrycker det så.
Och sedan blir jag lite hispig när diskussionen kring litteraturen närmar sig pragmatiska stråk, vilket jag definitivt tycker att det gör när man pratar om litteratur som en lek som ska gestalta individernas tillstånd i samhället. Då har ju litteraturen enbart en belysande funktion i relation till samhället. Jag menar nu inte att du begränsar litteraturen till enbart denna funktion, men litteraturen för mig transcenderar samhället. Den kan sägas vara till nytta för samhället, jo, definitivt. Litteraturen är inte beroende av samhället.
Är samhället då beroende av litteraturen? Nej, inte som sådan. Så ser jag det. Samhället är beroende av den inre drive att berätta som individen bär på. Att berättandet sedan mynnar ut i litteratur, politiska program, strategispel, och annat dylikt, är en annan sak. Litteraturen är ett enormt fält, men det är enbart en liten del av berättandet, som omfattar så gott som hela vår existens. På sätt eller annat.
Så om vi båda med våra resonemang menar att samhället är beroende av berättandet, så kanske vi är överens.
Åh, hårklyverier, kanske någon suckar =)
Men definitionsfrågor är viktiga om man diskuterar sådana här saker.
Gustaf Redemo // mars 15, 2007 vid 5:23 e m |
Låt oss skilja berättandet och litteraturen åt och börja ägna oss åt hårklyverierna. Berättandet är för brett för att inkluderas. Däremot är vi överens om att berättandet är en del av litteraturen. Därför är inte moderns saga för Petter vid sängkanten litteratur utan en berättelse eller en saga.
Det är här jag tycker att syftet spelar in. Jakob ville inberäkna låttexter i litteraturen. Men även om det finns en narrativ aspekt i Tools låtar som jag har på i bakgrunden, vill jag inte kalla det för litteratur. Syftet är att orden ska ackompanjeras av musik.
Som du märker tar jag tillbaka en hel del av det jag från början ville inbegripa i litteraturen. Det sker automatiskt när berättandet och litteraturen åtskiljs. Jag vill hellre teckna en bild av två cirklar som möts, eller ännu hellre: litteraturen blir en liten cirkel inom berättandets cirkel.
Här blir också Johans definition att litteratur ska ses som en konsekvensbeskrivning felaktig. På din blogg (se länkar) har du tagit med dikter av Samuel Beckett. Dina diktexempel är svårförståliga och att se dem som en konsekvensbeskrivning blir lika absurt som dikterna själva är. De är snarare en lek med språket och med den psykologiska mekanism inom oss som gör att vi hela tiden försöker förstå det som orden uttrycker i sitt sammanhang. Ungefär som en zen-buddhistisk koan, en oförstålig gåta, som med paradoxer berättas för att få loss och befria oss från det logiska konsekvenstänkandet.
Kanske hjälper det mer om litteraturen ses från en estetisk synvinkel? Estetiskt vill jag inte se som en fråga om skönhet eller fulhet, utan som något efter författarens, konstnärens, kynne smyckas, förtäljs etc med viljan att uttrycka en vision.
Att litteraturen inte är beroende av samhället går jag inte med på. Möjligen att samhället inte är beroende av litteraturen. Ett samhälle består av x-antal kulturyttringar som används i litteraturen. Författaren kommer ifrån ett samhälle och använder sig dess attribut, idéer om estecism, politik, kultur etc. Att se författaren utanför samhället är en oxymoron, en självmotsägelse. Kanske är det min socialantropologiska bakgrund som kommer fram här.
Mathias // mars 18, 2007 vid 11:28 e m |
Hej, Gustaf,
ville bara säga att jag inte gett upp ännu, har nog diskussionen i åtanke, men har inte haft tid under veckoslutet att formulera något svar på ditt senaste inlägg.
Så fort jag hinner, hoppeligen imorgon, skriver jag ngt. nytt.
Ha det gott så länge.
Författaren och samtiden « Storyteller - // mars 19, 2007 vid 9:59 f m |
[...] att anknyta till en diskussion som vi har fört på Gustafs blogg: är författaren beroende av samhället/sin samtid i sitt [...]