Welcome to planet Motherfucker

Hur kan man inte gilla en sån titel? Det är från skivan La Sexorcisto av White Zombie. Rob Zombie hade redan som tonåring drömmen att bli rockstjärna. Han samlade ihop ett gäng och körde igång. Efter en flytt till New York där han försörjde sig som cykelbud och tecknare på en mjukporrtidning träffade han en tjej. De startade White Zombie tillsammans. Till en början var det i Sonic Youths fotspår, oljud och punk, men efter en flytt till Kalifornien kom det schyssta gunget med tunga gitarrer och drivande trummor.

Som så mycket annat stötte jag på honom sent. Som liten var jag hårdrockare och diggade Mötley Crüe och W.A.S.P. Men sen blev det för hårt mig. Det var då White Zombie och de andra kom. De gav mig negativa vibbar och jag drog mig åt det mjukare. Men förra året med ny teknologi och ständig tillgång till ny musik började jag undersöka mörkrets domäner och stötte på Rob Zombie och gänget och då föll det i god jord. Jag kunde inte höra nog av det gungande lunket. Visserligen tröttnade jag då och då eftersom låtarna är inte de mest varierade. Men samtidigt som hårt arbetande orkar jag inte längre med John Cage och co. Då är det enkla bättre.

Det jag beundrar Rob Zombie för är hans egensinnighet och oviljan att ge upp ett koncept. Han kör stenhårt med sin skräckfilmsinspirerade musik. Låtarna är pepprade med samplingar från diverse skräckfilmsklassiker och skivomslagen pryds av hans teckningar av diverse monster. Nu har han blivit skräckfilmsregissör. Jag har ännu inte sett någon av hans filmer, men de har fått bra kritik. Kanske kan jag övertala E att vi ska hyra dem någon dag. Fast det kommer sluta med att jag får se dem själv.

Hon har svårt att förstå hur man kan gilla filmer med monster och människor som sadistiskt mördas. Jag var själv emot genren. Men under tiden jag läste tyska i Lund, bodde jag över hos en väninna. Hon hade Night of the living dead av George A. Romero. Jag blev helt begeistrad efter att ha sett zombien terrorisera människorna i huset i ingenstans. Jag vågar till och med påstå att den stod inte långt efter Ingmar Bergmann när det kommer till en studie hur människor beter sig under hot. Efter den klassikern passade vi alltid på att hyra ett par skräckisar. Min favorit är fortfarande Zombie Flesh Eaters 2 (fast det finns ingen etta) av Lucio Fulci. Bästs filmmusiken och ett bättre intro till en film har jag aldrig sett. En som blir skjuten, hjärnsubstans, och mannen som säger: ”The boat can leave now”.

Jag avslutar detta inlägg med tre Youtube klipp. Det ena är Welcome to Planet Motherfucker. Det andra är ett klipp från 1974 när Ozzy sjunger Children of the grave. Black Sabbath är för övrigt en av Rob Zombies inspirationskällor. Och sist, jag kan inte låta bli, den tyska trailern för Zombie Flesh Eaters eller Woodoo: die schreckens Insel der Zombies. Trailern är givetvis roligare för den som förstår tyska. Lägg märke till att speakerrösten låter som Klaus Kinski.