Om möten 5/5

Han var stor och väldig och klädd i en grön kaftan och bruna tygbyxor. På huvudet hade han en rund orientalisk mössa. Skägget var stort, långt och brett och skulle ha gjort en filosof avundsjuk. Han kom från Belgien. Nu satt vi på kuddar på en vind i Istanbul och diskuterade islam. Han tillhörde en fundamentalistisk gruppering. Vi drack saft och åt kex och diskuterade, eller rättade sagt, de predikade islam för mig. Jag tuggade på mitt kex och började tröttna. Det kändes som om det var dags att gå.

Innan jag avslutar mötet med wahabiterna i Istanbul vill jag berätta om vägen dit och vägen inleds i Singapore och jag har precis kommit ut från en veckas zenbuddhistisk retreat. Jag reste norrut till Thailand. Om tre månader skulle jag träffa min mor i Peking och vi skulle resa transibiriska järnvägen till Sverige. I Bangkok blev jag fast i två veckor och bodde i Wat Sangatan, ett kloster i utkanten av staden, medan jag väntade på att alla visumen skulle bli färdiga. Sars spred sig epidemiskt och jag mediterade varje dag. Med Yaron, en israel som nu titulerar sig mästare, och Mir, en polack vars största dröm var att åka till Tasmanien, gå ut i skogen utan mat och dö, satt jag hela dagarna och diskuterade buddhism, filosofi och litteratur.

Efter jag hade fått alla visumen fick jag reda på av en väninna att hon inte hade blivit insläppt i Mongoliet på grund av att hon kom från sarssmittade Kina. Jag pratade med min mor och vi bestämde oss för att träffas i Istanbul och resa till Sverige den vägen istället.

Tilläggas till historien bör att jag sedan retreaten mediterade varje dag minst 40 minuter och jag gjorde det hängivet. Så när jag hade mellanlandat i Dubai funderade jag på var jag skulle göra dagens meditation. Jag kollade runt och hittade det muslimska bönerummet. Jag gick in och frågade om det gick bra att meditera. En man nickade och jag satte mig i zazen och stirrade på en punkt framför mina fötter.

Jag märkte att jag väckte intresse och kände blickarna på mig. Som hängiven mediterare beslöt jag mig för att lägga märke till det och sedan lämna det därhän. Det gick inte och jag avbröt meditationen.

Tre äldre män satt i en halvring omkring mig och studerade mig. De hade skägg, var klädda i vita kaftaner och log blitt. De berättade att de var från Pakistan och jag sa att jag var på väg till Turkiet, och för att smörja konversationen sa jag att det var för att lära mig om islam. För att visa min intresse tog jag fram en bok om sufism som jag hade köpt på Khaosan road i Bangkok. Angående Turkiet sa de att det inte var ett riktigt muslimskt land, och om boken, att sufismen var bra, men först måste man lära sig om riktiga islam, vilket jag inte kunde göra i Turkiet. Fast, mindes en av dem, det finns ett ställe. Han skrev ner en adress och räckte den till mig.

Där skulle riktiga muslimer bo, lovade han. En vecka senare befann jag mig utanför en moské i en förort till Istanbul.

I förorten med sina söndriga gator, med sina vida vindpinade fält där det stod stora tält gjorda av svart plast och med människor som undrande betraktade mig hade jag hittat moskén. Jag visade lappen för en mager, senig man, med hårt ansikte och stort skägg och vänliga ögon. Snart satt jag i en bil och fick förklarat för mig att vi skulle få träffa några predikanter. Således hamnade jag på vinden.

Nu till belgarens livshistoria. Hans möte med islam hade skett genom en flickvän. Han hade varit kroppsbyggare, tagit droger och arbetat som dörrvakt. Efter ett gympass hade han kommit hem till sin lägenhet och sett en svart skuggig figur stå och bliga på honom. Han hade blivit rädd. Den försvann inte när han tände och den var kvar nästa dag och nästa och snart vande han sig vid dess närvaro, även om den fortfarande skrämde honom. Han hade länge funderat och försökt attförstå vad det var för något. Några dagar senare hade han tagit med sig sin flickvän hem och hon hade fått se skuggfiguren och vägrat gå in i lägenheten. Hon sa att han hade en djinn, en demon, i sin lägenhet.

Flickvännen, som var nordafrikan, hade tagit med honom till en imam och han hade läst för honom i ett år och sen konverterade han, slutade med drogerna, att träna lika intensivt och djinnen försvann.Det var så, berättade han, som jag kom i kontakt med islam. Islam kunde förklara vad som hade hänt mig, berättade han. Allah hjälpte mig, sa han.

Det jag vill rikta blickarna på i historien är sökandet efter en rimlig förklaring. Förklaringen söker vi i vårt register och när vi inte finner någon, kvasirationalierar vi den eller ignorerar den. För belgaren var djinnen ytterst verklig och han kunde inte ignorera den. Han sökte en förklaring och med hjälp av sin flickvän fann han den i en annan kultur och i ett annat trossystem.

Det är just i dessa möten med det oförklarliga som Martin Buber har kommit till min hjälp. Jag värjer mig för det paranormala, är dock andligt lagd och funderar ofta över myter och tillvaron. Som jag tidigare har beskrivit har jag haft svårförklarliga möten. Men söker jag vill inte foga in mötena i något system, att göra dem till ting, att reifiera, eller med Bubers ord: göra dem till det. Istället är jag öppen för deras tilltal, kontemplerar dem, men söker inga svar och att därmed förhindra deras skepnads förändringar, att låta dem förbli en fråga; “ingen upplysning, aldrig besked, aldrig stillnad av vetgirighet” (Dialogens väsen).

Hur avslutades mötet i Istanbul? En av predikanterna var en ung man, klädd som en yuppie. Han var väldigt trevlig och när vi inte kom längre i diskussionen och jag förblev kaffer, sa han att han skulle ta mig till mitt hotell i sin bil. På vägen undrade han om jag ville hänga med och bowla. Det ville jag och det gjorde vi.