Från svensk orientalism, till arabiska och lite om lingvistiskens historia

För de svenska orientalisterna var arabiskan till förra sekelskiftets slut ett dött språk. Filologerna stod vid sina pulpeter och studerade och översatte de gamla skrifterna. Herman Napoleon Almkvist uttrycker sin förvåning i resebrev till Aftonbladet vid 1870-talets mitt att folken i Nordafrika förstår både klassisk och folklig arabiska: ”Det är verkligen något högst egendomligt, detta bruk af ett dagligt enkelt språk och ett annat formellt länge sedan utdödt, men ännu fullt förstådt mål, hvilka i broderlig endrägt vandra vid hvarandras sida!”

I Sverige började man intressera sig för arabiskan redan på 1600-talet för att förstå och kunna göra jämförelser med hebreiskan när man studerade bibeln. Samtidigt var Turkiet en makt som hotade Europa och som svenskarna drog nytta av och som de ville använda i kampen mot kejsaren i Wien.

Arabiskan börjades spridas på 7-800-talet med det arabiska imperiets utbredning. Islam fick fler och fler anhängar, vilket delvis hade att göra med att det var förmånligare skattemässigt att vara troende istället för kaffer. Likaså bestämdes det att arabiskan skulle bli administrationens språk och rikets lingua franca.

Vi får heller inte glömma att urkunden al-quran var skriven på arabiska och skulle appliceras och tolkas. Detta medförde att man började studera det arabiska språket. Hur var det uppbyggt?, dess grammatik, syntax, styr subjektet predikatet?, semantik etc. Att studera språket blev därför ett nödvändigt verktyg i exegetiken, tolkningen och studerandet av surorna. Jag har förut skrivit om rabbinernas anarkistiska tolkningar av toran och hur man strukturerade upp tolkandet och började se till det som verkligen stod i texten, s.k. pechat. Det tolkningssättet hade de fått från de muslimska exegeterna även om det dröjde 3-400 år tills det nådde en viss Rashi i norra Frankrike.

Under en tid uppkom flera olika skolor och senare blev några ledande. På 1000-talet utarbetades den grammatik som sedan skulle förbli i stort sett oförändrad fram tills våra dagar. Den används fortfarande i dagens undervisning. Detta medför svårigheter för västerlänningar som är intresserade av arabiskan eftersom den språk- och grammatik undervisning som vi får i skolan är utarbetad för att kunna beskriva och jämföra olika språk. Även om den grammatiska kunskapen alltmindre läres och prioriteras.

Lingvistiken uppkom ur studiet av latinet som ansågs under medeltiden för att vara det universiella språket. Samtidigt ansåg man att språkets grammatiska struktur speglade världens struktur. Genom att få kunskap om språket, fick man därför kunskap om världen.

Med studier och forskning kom man fram till att så kunde det inte vara. Man började jämföra och utarbeta termer och metoder för att studera andra språk. Man funderade på språket inverkan på tänkandet och formandet av världen. Hur mycket är vi styrda av vårt egna språk när vi upplever och hanterar världen? Där har man gått från en sträng determinism, till en mer relativistisk syn på skillnaden hur vi åskådar världen.