Eken och Skeppet del 28

Om hur Leif möter helvetet och får lära sig hur man odlar mango.

Leif och Fredrik gick längs höghusen. Leif var upprymd och fnittrig. Han stapplade till och hittade balansen och gick vidare alltmedan Fredrik gick rakryggad och med axlarna avslappnade. Huvudet höll han rakt och nacken gick i en båge och försvann under den kortärmade skjortans krage.

- Kom igen nu, berätta vart vi ska, uppmanade Leif bakom honom. Men han skakade bara på huvudet.

Månen var stor och välfylld lyste upp deras väg. Skuggorna från buskarna sträckte sig ut över gångvägens asfalt. Några fåglar kvittrade och en stor svart fågel skymtade bland skuggorna. Den skrattade hest.

- Det är Hugin, berättade Fredrik. Han saknar sin partner, Munin. Hon sköts ned av Atlas när han hade lämnat Herkules att bära upp himlavalvet.

- Det finns en galen alkis som försökte hoppa på mig för en tid sen, fnittrade Leif. Han kallade sig för Atlas. Dumfan försökte slå till mig.

- Jag vet vem det är, sa han och utan att vända sig om. Han håller till vid Emblas fot. Passa dig för honom. Han är farlig.

- Du kallar också eken i parken för Embla, sa han. Hur kommer det sig? Jag kom hit och såg eken och genast så föll det sig att kalla henne för Embla. Är det inte konstigt hur vi besjälar vissa ting i naturen?

- Dom kanske har en själ! Den uppmärksamme hör den tunna späda rösten som berättar det. Jag träffade en amerikan som berättade att han lyssnade efter Guds röst när han mediterade. Han hade lärt sig det av en kvinna som i sin tur hade lärt sig tekniken av en tibetansk munk. Han förklarade att man inte koncentrerar sig på andningen eller något mantra utan bara sitter med slutna ögon och lyssnar och väntar. Naturen kommunicerar med oss. Vi är bara för upptagna av oss själva att vi inte hör det. Du ska vara stolt över att du vet hennes namn, det betyder att du inte är helt upptagen av narcissisternas lära.

Han blev stolt över de berömmande orden.

- Jag är glad att jag träffade dig, sa han. Jag känner inte så många, och har heller inget behov av att känna många, skyndade han sig att tillägga. Det är få som intresserar mig. Men du trots att du är så konstig lär mig något varje gång vi ses.

- Jaså, sa han. Vad är det som du har lärt dig av mig då?

Leif blev tyst och leendet släppte sitt grepp om honom. Blicken sjönk ned i den skrovliga asfalten. Han såg sina fötter slå ned i den, en efter en. De lyftes utanför synfältet, färdades i luften, sjönk ned och slog emot. Kroppen skymde den och där kom nästa fot.

- Vad har jag lärt dig? frågade han honom igen. Jag pratar mycket, säger saker hela tiden och du lyssnar. Det är bra. Det jag gillar med dig att du aldrig har det moraliska filtret uppe. Allt som sägs tar du in utan att du gör någon egentlig bedömning av det. Men vad är det viktigt i det jag säger? Det vet du inte! Du söker inte den dolda meningen som jag försöker säger bakom orden. Varför!? Därför att du inte bryr dig! Dina känslor är döda. Jag har allt sett hur det hettar till ibland. Men det hettar för att du tror att det bör hetta till. Du har fortfarande slavmoralen i dig. Fortfarande tänker du inte själv!

- Tack för det du, sa han och tittade på den raka nacken som inte krökte sig. Tänk, jag förstår mig inte på dig. Du säger någonting och sen nåt annat. Ingenting gäller, allt är ett enda flin och ett skratt. Finns det inget allvarligt i ditt liv?

- Jo, en sak, sa han och vände sig om och gick hotande emot honom med ett pekfinger i vädret. Empati!

- Ska, skrattade han, en ynklig langare som du snacka om empati. Det enda som intresserar dig är pengar och inget annat. Du har inga skrupler alls. Säljer till små barn!

- Visst, log han utan att ögonen mjuknade, är det skönt att vara moraliskt överlägsen alla andra.

- Underbart, svarade han.

- Bra, för då kan vi lämna gammalt groll bakom oss, sa han och drog på munnen försmädligt. De stod vid en uppfart till en port. Fredrik visade att han skulle gå mot porten med handen.

- Här? frågade han och tittade sig runt omkring. Fredrik gick förbi honom och tryckte på porttelefonen och ställde sig med armarna i kors.

- Vem är det? undrade en grov röst i högtalaren.

- Tjenare mannen. Det är Fredrik. Jag och polaren kommer upp en sväng om det går bra. Ett klick hördes och han drog upp dörren åt Leif. Entré, sa han.

De gick fram till hissen som väntade på dem. Fredrik höll upp dörren för honom. Han steg in i en fullklottrad hiss. Leif läste road slagord som: ”HEJA BIN LADEN”, ”DET FINNS INGET KRIG UTOM RASKRIGET”, ”ÄLSKA MIN NEGERKUK”, ”OM DU VILL HA FITTA RING…”

- Så där ja, sa Fredrik i hissen. Nu kommer vi till kvällens stora överraskning. Leifs ögon lyste upp ur dyn som hade samlats kring hans tankar sedan diskussionen utanför. Jag har, han höll andan, skaffat en prostituerad till dig. Du behöver inte betala något. Jag bjuder! Leifs ögon förlorade sin lyster och misstron kom över dem.

- En hora? Har du skaffat en hora till mig?

- Hon heter Radana och kommer från östra Slovakien. Hon växte upp med en mamma och en pappa och tre småsyskon i Kosice. En mycket vacker stad förresten.

- Driver du med mig?

- Inte alls. Vad är det för fel på en glädjeflicka egentligen? Säg inte att du helt plötsligt har blivit fördomsfull? Du skulle ju inte klaga om jag hade introducerat dig för en banktjänstekvinna eller hur? Han tittade uppfodrande på honom.

- Men, viskade han och flackade med blicken, en hora? Han kastade ut med armarna i förtvivlan. Det fattar du väl att man inte kan gå till en hora. Blicken var uppgiven och anklagande. Innanför höll dock tankarna på att processa informationen. Kroppsligt hade han redan fått en reaktion: stånd. Den skämdes han för. Andningen hade också blivit spänd och magen blivit tung och svårhanterlig. Han hade plötsligt blivit nödig. Tankarna kom som binära oppositioner. ”Jag kan ju inte gå till en hora – Fan vad läckert en hora. Varför ska jag alltid lägga moraliska aspekter på allt – Hon är ju en utsatt kvinna som han vill att jag ska utnyttja. Tänk en professionell kvinna, hon är kanske bättre än Sonja – Undrar hur många hon egentligen har varit med? Fy fan vad äckligt, hon har säkert en massa sjukdomar – Fast hon kan nog visa mig ett och annat,” flinade han. ”Nedvärdera inte kvinnor – Sex är inget fult. Prostitution är hemskt – Det är bara en massa puritaner och frigida kärringar som är emot prostitution. Fast ändå, att betala för att ha sex, är inte det sjukt så säg – Att ta betalt för en tjänst, det handlar ju om marknadsprinciper, det är en tjänst som hon utför.” Tankarna ramlade omkring som hos en berusad och ingen klarhet fick han i vad han ansåg om det förestående.

Hissen stannade.

- Ta det nu lugnt, sa Fredrik. Vill du inte, så vill du inte. Då dricker vi bara en kopp kaffe och snackar lite. Han i porttelefonen är en vän till mig. Och du vet att bara för att du går till en prostituerad måste du inte dundra in, spänna på och sen dra. Det är inte som i gamla västern filmer. Vi kommer hit för att ha kul och det kan man inte ha om man stressar. Han öppnade hissdörren och de två gick fram till en dörr där Fredrik knackade på.

Leif skrattade ofrivilligt. Nervositeten steg. Han andades djupt men blev bara måttligt lugnad.

Stegen innanför dörren kom närmare. Låsvredet vreds om.

En skäggig man öppnade med en vit skjorta som var uppknäppt i halsen. Han såg trött ut. Magen var stor och väldig.

- Ibrahim, sa Fredrik. Hur är det? Du ser trött ut.

- Fredrik min vän, log han och lutade sig mot honom. De pussade varandra på kinderna.

- Det här är Leif, sa han sedan och pekade på honom. Ibrahim sträckte fram handen och Leif fattade den blygt.

- Välkomna in, sa han och flyttade sig åt sidan för att de skulle kunna komma förbi. Radana sitter i köket och väntar. Han blinkade åt Leif som generat slog ned med blicken. Kan jag bjuda på nåt, te, kaffe?

- En kaffe för mig, sa Fredrik och gick in i köket.

- Jag tar gärna en te om det går för sig, bad Leif.

- Självklart! Du ska få äkta turkiskt cay. Gå in i köket så kommer jag och ordnar det. Han stängde dörren efter dem. Den här vägen, sa han och lade en hand på hans axlar.

I köket satt Radana och rökte med blicken ut genom rutan. Leif såg hennes mjuka kvinnliga profil, med en liten näsa och tunga ögonlock. Han drog efter andan: ”Hon är vacker som en gudinna,” tänkte han och såg det tjocka mörkbruna håret som lockigt lockande trillade ned över axlarna. Hon hade en grön morgonrock med vinröda blommor på. Han sträckte fram sin hand för att hälsa.

- Leif.

- Radana, sa hon och fattade den mjukt med sina delikata spröda fingrar. Hennes ögon var som stora oskyldiga ekorrögon. Hon släppte handen och återvände med blicken ut i mörkret.

Leif visste inte riktigt vad han skulle ta vägen och stod och trampade nervöst. ”Ska jag ta med henne in i sovrummet direkt, eller ska jag vänta. Fredrik sa till mig att ta det lugnt men jag kan inte bara stå här och se dum ut.” Han tittade sig omkring. Fredrik tittade road på honom. Ibrahim stod vid spisen och satte på samovaren. Han tittade på Leif.

- Sätt dig ned och drick lite cay, lugnade han honom. Radana kommer inte att springa ifrån dig om du tror det.

- Nej det är klart, skrattade han nervöst och drog fram en stol. Den skrapade mot golvet och fastnade i mattan. Han böjde sig ned för att ordna till vecket, slog pannan i stolsryggen och tog sig för pannan. Alla skrattade åt honom. Radana log överlägset mot honom. Utskämd satte han sig på stolen och gungade pannan i händerna. Försiktigt tittade han åt hennes håll. Hon var så vacker att han inte kunde slita ögonen ifrån henne. Hon, däremot, bevärdigade honom inte med någon mer blick.

I morgonrocken var en glipa och han såg konturerna av ett runt och fast bröst. Han blev spyfärdig av all nervositetsbomull som fyllde hans mage.

- Vill du har socker i cay’n? frågade Ibrahim. Han skakade på huvudet. Lite? I turkiskt te måste man ha socker i, annars så blir det för beskt.

- Inte så mycket bara.

Ibrahim hällde ned en tesked i det runda teglaset och tittade frågande på honom.

- Det räcker så, sa han. Bomullen höll på att stiga upp i strupen på honom. Ibrahim ställde glaset framför honom. Han tog tag i det och brände sig, släppte det och skakade på handen för att slå bort det onda. Han väntade i två sekunder och försökte igen och åter brände han sig. Glaset vippade till när han ryckte bort handen men föll inte. Han log nervöst och bannade sig själv inombords för sin fumlighet.

Fredrik lutade sig tillbaka och placerade sina händer mot bakhuvudet.

- Det kanske är bättre, sa han, att ni får det överstökat genast så att du kan slappna av.

- Nej, nej inte för min skull, sa han och slog ut med händerna. Radana tittade på förvånat honom och fimpade sin cigarett. Men jag vill ju dricka mitt te, eller var kallade du det för, cay? Hon reste sig upp och han tittade oroligt på henne. Men ni sa ju att jag kunde dricka upp mitt te först. Hon gick ut ur köket.

- Se så gå nu, så att du får det gjort, skrattade Fredrik. Hon är ju en vacker kvinna. Du kan inte låta henne vänta på dig. Det, sa han och tittade retsamt på honom, vore ju föga manligt.

Leif sökte med blicken efter hjälp hos Ibrahim. Han nickade bara åt honom att gå. Återigen försökte han dricka av téet. Det var för varmt och han brände tungspetsen. Besegrad reste han sig upp och gick efter henne in i sovrummet.

Sovrummet var ett enkelt rum. Mitt i rummet stod det en bred säng och på sängen låg hon. Hon var helt naken. Ena knäet var svagt böjt medan det andra vilade på de svarta lakanen. Hon lutade sig mot en hög med kuddar. En sänglampa lyste i det annars mörka rummet och hon rökte en cigarett. Hennes morgonrock hade hon slängt över en pinnstol som stod i hörnet. Persiennerna var fördragna. Hon hade smala porslinsvita armar. Den ena armen hade hon bakom huvudet och den andra höll hon cigaretten i. Brösten var unga och fasta och bröstvårtorna svagt erigerade.

Han stod i dörren och kunde inte röra sig. Byxorna buktade ut av ståndet. Han höll sig i dörrkarmen med ena handen för att inte falla. Inom sig förbannade han sin svaghet. Hon särade på benen och han såg hennes svarta pubishår och rosa blygdläppar. Han ville gråta av skam men klarade inte av att gå fram till henne. ”Du är ingen man,” tänkte han och såg på hennes sköte.

Hon nickade åt honom. Han log fånigt och stängde dörren. Försiktigt närmade han sig. Hon suckade. Han satte sig bredvid henne på sängen.

- Du är så vacker, sa han och försökte smeka henne på kinden. Hon vände sig bort. Han tog bort handen. Hon stoppade cigaretten mellan läpparna, reste sig upp och drog av honom t-tröjan. Han ryste när han kände hennes långa naglar riva mot den nakna huden. Hon knäppte upp hans byxor. Han tittade ned på sina utspända kalsonger och såg våta fläckar på dem. Han reste sig upp och drog av sig byxorna och kalsongerna. Hon fimpade cigaretten och han tittade ned på sin erigerade penis och tyckte den såg tanig ut där den stod rakt ut i luften. Hon sträckte sig mot byrålådan och tog fram en kondom som hon trädde på honom. Han skakade till av hennes beröring och hon log försmädligt och lutade sig tillbaka. Han satte sig åter ned och böjde sig fram för att kyssa henne. Hon stoppade honom med handen och han blev lite sur över att inte få kyssa henne. Hon böjde upp benen över sin egen kropp och han såg hur slidan öppnade sig. Han lutade sig över henne, stödde sin överkropp på hennes lårs undersidor och försökte föra in penisen utan att hjälpa till med handen. Han träffade inte rätt. Hon hjälpte honom att penetrera henne. Han log lyckligt och tackade Fredrik inombords när musklerna slöt sig omkring sin penis.

Sakta förde han höfterna fram och tillbaka. Han kände hur hon med musklerna i skötet klämde åt om hans penis och tänkte: ”Hon får orgasm redan, fy fan vilken kåtslyna!” Det bubblade i magen på honom och han pumpade hårdare och förnöjt. Han kände ur orgasmen steg inom honom men tunt sprutade den ur honom utan att ha gripit tag i hans kropp. Antiklimax stod och skrattade snöpligt åt honom. Han försökte fortsätta, men kände hur han mjuknade. Hon kände det också och förde ned handen och knep åt om kondomen vid penisroten och tryckte bort honom. Han lade sig ned vid hennes sida och tittade ned på den gummibeklädda skinnstumpen. ”Det var inte mycket till prestanda det,” tänkte han besviket. Hon reste sig upp och satte på sig morgonrocken och gick ut. Han hörde en dörr öppnas och stängas och sedan en dusch som flödade.

Han drog av sig kondomen, knöt ihop den och slängde den i papperskorgen vid elementet.

- I Turkiet, hörde han Fredrik säga när han kom ut i köket, blåste varenda jävel mig. Han och Ibrahim skrattade. Konstigt nog kostade allt jag köpte minst en miljon lira. Jag kunde inte ens protestera. Tyst satte sig Leif vid sitt teglas. Jag bara stod där som en idiot och betalade. Om du visste hur många restauranger som jag kände mig blåst av när jag gick därifrån. Men ändå, jag visste aldrig. Lika gärna som att betala överpris, kunde jag få det gratis. En sak lärde jag mig dock och det var hur bunden jag var vid pengar. En miljon, två miljoner lira, det är ju ingenting och ändå kändes det inombords. Pengaberoendet är det värsta beroendet. Han vände sig mot Leif. Och du då mafiki, hur gick det för dig?

- Jo vars, svarade han och drack av sitt ljumma söta te.

- ’Jo vars’ är det det enda du kan säga när du har varit med den vackraste kvinnan i hela världen. Fråga min vän Ibrahim här. Visst är hon den vackraste av dom alla? Ibrahim nickade. Och, fortsatte han, hade han inte varit Radanas arbetsgivare hade han gift sig med henne på studs. Inte sant!?

- Visst är det sant, svarade han och såg sårbar ut.

- Men det finns väl inget som hindrar en arbetsgivare från att gifta sig med en anställd, utbrast Leif.

- Jo, skrattade Ibrahim, min mamma. De föll in i hans skratt. När den vackra Radana syntes i dörren dog skratten ut.

- Kan jag gå och lägga mig nu? frågade hon på bruten svenska. Hon stod med sitt våta hår och stolta ansikte och såg ut som en prinsessa.

- Det går bra, sa Ibrahim och tittade med gnistrande ögon på henne.

- Det är inte lätt att vara gangster, skrattade Fredrik.

- Tyst, sa han förskräckt och nickade åt Leif.

- Han säger inget, fortsatte han att skratta, för då får han novapolisen på sig.

- Men, påpekade Leif, du ska väl inte låta din mor bestämma vem du ska gifta dig med.

- Du är svensk, sa han, du förstår inte. Jag är turk och för turkar betyder familjen något helt annat än för er svenskar. Vi respekterar familjen.

- Det gör väl vi svenskar också, protesterade han.

- Inte som turkar, svarade han. Låt mig ställa dig en fråga. Vems vilja sätter du främst, din eller din familj?

- Min så klart!

- Du ser, sa han som om allt hade sagt och inget behövde tilläggas. Han tittade på deras glas. Kan jag bjuda på något mer?

- Nej tack, jag är nöjd.

- Jag med, sa Fredrik och reste sig upp. Ibrahim, det är alltid ett nöja att prata med dig. Han öppnade upp armarna.

- Dig med, svarade han och ställde sig upp. De kramade om varandra.

- Tackar så mycket för allt, sa Leif och reste sig upp. Han sträckte ut med handen och Ibrahim fattade den.

- Nu känner du mig, så var inte blyg om du ser mig på torget. Kom gärna fram och hälsa.

- Det ska jag, svarade Leif och de två gick ut i trapphuset och tryckte dit hissen. Motorn startade morgontrött och hissen kom upp från bottenvåningarna. Ibrahim vinkade adjö när de steg in i hissen.

Leif gäspade stort medan våningarna blinkade till i hissdörrens glugg. Han var genomsur av trötthet. Fredrik stod och log och hade inte en färgklick av trötthet i ansiktet, snarare en förväntansfullhet inför något som åstundade rörde sig i ansiktet.

- Jag vet att du inte har lärt dig mycket av dom få gångerna som vi har träffats, sa han. Det gör inget. Var sak har sin tid, att uppleva, att reflektera och syntetisera det till en erfarenhet. Den processen är något som vi inte kan ändra på.

Leif nickade likgiltigt åt det han sa. Vad det anbelangade honom kunde han säga vad som helst; timmen var sen och tiden för predikningar över för länge sedan.

- Men, fortsatte han, jag vet att du har njutit av vår tid tillsammans och kanske var det det som du ville uttrycka tidigare under kvällen. Jag har sått små frön i dig utan din vetskap. Mitt underliga beteende och sakerna jag har sagt har varit för att jag obemärkt skulle kunna smyga ned några frön i ditt vaksamma medvetande. Han skrattade kluckande som en senil gammal gubbe.

Leif tittade upp i taket och såg uppkastade snusprillor som torrt hängde och inte ville komma ned. Han log för sig själv och mindes sin första fylla. Det hade skett på en skoldans. En äldre elev hade gett honom en färdigkramad snus. Den hade han tryckt upp under läppen trots att den luktade dåligt. Snart hade allt börjat snurra. En nitisk lärare hade sett den berusade eleven som inte ens kunde stå upprätt och tagit in honom på lärarrummet. Hans föräldrar ringdes upp och fadern kom dit. När han fick veta att sonen hade berusat sig på snus hade han bara skrattat.

- Ni måste haft en otroligt tråkig kväll om ni ringer till föräldrar för en sån struntsak, hade han sagt.

- Vi tar faktiskt vårt ansvar som lärare, hade läraren sagt.

I bilen hade de suttit tysta. Leif hade suttit i framsätet för första gången. Han hade vilat sitt huvud mot bilrutan och tittat upp mot stjärnorna. De var så många, tänkte han, och egentligen kunde de ha varit så många fler.

- Vi kommer inte att träffas mer, avbröt Fredrik hans drömmerier. Kanske på astralplanet, men definitivt inte i våra kroppar.

- Nej, du sa det innan, svarade han.

- Vadå?

- Att vi inte ska träffas igen.

- Men du ska inte oroa dig för det, fortsatte han. Som sagt var så har jag planterat frön ibland dina tankerabatter som en dag kommer att växa. Jag minns en thailändsk munk som berättade för mig hur man planterade mangofrukter. Han sa att man planterar kärnan i god jord, vattnar och ger den näring. ’Mer’, underströk han, ’kan du inte göra. Plantan är det som ska växa.’ Det är vad jag hoppas ska ske med dig. Att du blir ett stort träd som bär läckra och söta frukter.

Hissen nådde bottenplanet och de steg ur hissen och ut ur porten. Utanför huset, bland gryningens fågelkvitter och solens påbörjade ascension, stod de och tittade varandra i ögonen. Leifs ögon var blinkande och trötta, Fredriks stolta och skimrande.

- De väntar på mig, sa den stolte.

- Vilka då? sa den trötte.

- Det är oviktigt, sa han och började gå.

- Vi syns, sa Leif och vinkade.