Om kulturkrockens pedagogik

Här kommer ännu ett brev från Indien. Det är en smula rörigt och kanske något för introvert, men det förmedlar en insikt som jag fick under min första indienresa. Jag är en bibliofil. Mycket av det jag läser är upplyftande, oförståligt eller insiktsfullt, men i slutändan krävs ändå upplevelsen för att det ska beröra mig. Som ungslyngel tror man att man förstår det mesta. Men med ålder når man den sokratiska vetskapen om att man inte har förstått något och det är bara att leva vidare och att livet är en enda stor upptäcksfärd. Den erfarenhet, dvs. när teorin förenas med verkligheten, som jag fick i Madurai, var ett väldigt viktigt stadie i min intellektuella utveckling.

Hans-Beluschek-Park och naturens återkomst

När 1900-talet hade blivit några år äldre växte Schöneberg ihop med Berlin. I och med det ökade den med några decennier gamla tyska huvudstaden betydligt. Mittemellan Schöneberg och Tempelhof låg en bangård som nu växte sig stor. Sydgåenden tågtrafik lastades, bytte vagnar och lok här. Efter kriget och Tyskland än en gång försvann ur historien och BRD och DDR blev till togs bangården ur bruk och förfallet inleddes. Växtligheten återvände.

Varför respektera?

Kan man respektera en chef som beklagar sig över att hennes hotell missköts? Nej hon har inte sagt det till mig personligen utan jag har hört det från en säker källa, nämligen nattvakten M som är vän till chefens svärföräldrar. Chefen har tre hotell. Jag har arbetat på alla tre och trivs bäst på det i Friedrichshain. På det ena är man ensam hela tiden och har väldigt lite kontakt med gästerna och för en person som jag som älskar att tjöta är det tråkigt. På det tredje, vilket är i Pankow, är det kaos och det var där det beklagades över att det missköttes.

Bondfångaren i Ernakulam

Efter Goa reste min far hem och jag åkte söderut till Kerala. Jag skulle göra en sväng runt Indiens södra udde och sen åka norrut igen. Min resa var planerad att fortgå i två månader och sen skulle jag ta mig hem till Sverige. Istället blev den över 8 månader, varav 4,5 tillbringades i Indien. Det var en tid av nedgångar och av höjdpunkter, precis som en resa ska vara. Berättelsen nedan var en höjdpunkt.

Första mötet med Indien

Det var 60 år sen Indien blev självständigt. Indien älskar och hatar jag. Det är ett av de länder utanför Sverige som jag har tillbringat mest tid i, åtta och en halv månader i två omgångar. Jag håller landet för min bästa lärare och några av de lärdomar kommer jag att ta upp här. Det kommer bli lite teori och mest exempel på godtrogenhet. Det ursprungliga skälet till att jag publicerar dessa resebrev är för att jag tycks gå igenom en period där min grundetik ifrågasätts av livet och därmed har en tankeprocess inletts och jag vet ännu inte vart jag kommer att handla. Då jag och livet ifrågasätter hela min grundetik och egentligen livssyn är det en själsligt turbulent tid jag genomlever. Jag anser den dock för nödvändig. Brevet skickades hösten 2002 när jag reste runt i Hindustan.

En charmig skit

Från levnadskonstnärer tolererar jag det mesta. Så länge som de inte stjäl eller blåser mig på pengar lutar jag mig gärna tillbaka och njuter av att studera deras göromål och hur de fixar och trixar. Ett par från Holland försökte dock dribbla bort mig och bo gratis en natt på hotellet. De lyckades först men sen när jag upptäckte att de inte hade betalat blev jag helt ursinnig och gick upp till rummet med nyckeln, knackade, gick in och där låg de och gökade på golvet. Jag krävde mina pengar och fick dem utan diskussion.

Lata människors litteratur

Jag satt på torget i Alt-Tegel, norra Berlin, och åt en tårtbit och drack kaffe och tittade på folk och lät som vanligt tankarna vandra bland kända och okända territorier. Jag mindes intervjun jag läste på Malmöstation för någon månad sen med Ernst Brunner i Aftonbladet som sa att han funderade på att lägga av med skrivandet. Numera vill folk bara läsa deckare, klagade han. Då höll jag med och tänkte att det är då fan vad folk är lata.

Om krigsveteraner och en andlig resa

Här kommer ett nytt brev från resan i södra Afrika 2002. Jag befann mig i Zimbabwe. Det var några månader innan det fruktade valet och biståndsarbetare jag träffade förberedde sig på att lämna landet. Jag var fullproppade med propaganda från väst om den hemske Mugabe. Nu vill jag för allt i världen inte ge intrycket av att som Bernard Shaw upphöja en diktator. Vad jag vill förmedla är dock att det vi läser i tidningarna är väldigt mycket ett tjok propaganda och att verkligheten är väldigt annorlunda. Det är också det jag som 25-årig resenär då upptäckte och som jag vill förmedla i brevet hem. Jag vill också tillägga att jag har blivit väldigt kritiserade av zimbabwier jag har har träffat, när jag har sagt att så illa som tidningarna framställde Zimbabwe när jag var där var det inte.

Min första hotelldag

Jobbet är ensamt och knas, men å andra sidan lär jag mig mycket”, skrev jag som kommentar till min allra första dag som hotellpersonal. På vägen hit till hotell P skrev jag igår: ”Nu är jag förbannad på att jag var svag nog att gå med på att jobba under feodalistiska former.” Vad jag menade var det sätt som chefen flyttade omkring mig på utan hänsyn till att jag gillar att sova ut på morgonen och att man för 5 € i timmen inte kan städa, ta hand om gäster, sköta bokningar, samt var trevlig också,vilket är vad som förväntas av mig på hotell P. När jag kommer hem är jag så trött att jag sätter på en film och slutar tänka. En god vän anklagade mig för att ha blivit en prol, de ohjälpliga i 1984.

Om Jo’burgs farlighet och bisarr rasism

Förr skrev jag alltid gruppmejl under mina resor. I framtiden blir det förmodligen blogginlägg istället. Gruppmejlen blev dels som dagbok och sen var det roligt att dela med mig av mina upplevelser, speciellt då jag ofta reste ensam innan jag träffade E på en ö utanför Burma. Brevet nedan skrivs 2001 då jag befann mig i Sydafrika och undersökte Johannesburgs gator, denna stad som alla varnar för.