Kling klooonging

Jag hade fem minuter innan jag skulle gå till jobbet och tryckte i cdn med Klavierstück I-IX av Karlheinz Stockhausen. Kling, klong klang klingong. Allt var bara kaos, eller snarare ogripbart, ostrukturerbart, oformat i en form, onåbart. E sa misslynt: Så där kan jag spela!

Hennes kommentar väckte lusten att bevisa motsatsen. Men hur jag skulle kunna förklara det visste jag inte? Dessutom kände jag mig utestängd från musiken och visste inte om jag skulle förkasta den eller inte. Men hur kan jag förkasta en kompositör som norrmannen jag träffade senare på kvällen hävdade var den största (om han fortfarande levde, vilket han inte var säker på) kompositören i Tyskland? Och han var musiker själv, spelade saxofon i en symfoniorkester och skulle uppträda här i Berlin. Dessutom har alltför många kännare och personer jag har träffat rekommenderat honom.

Skälet att vi hade kommit in på Stockhausen var att jag hade beklagat mig och sagt att jag inte alls förstod mig på honom. Han hade skrattat och sagt att det var mycket matematik i hans kompositioner.

Första gången jag lyssnade på Stockhausen trodde jag det var något fel med datorn. Jag stod och diskade och hörde plötsligt ett ljud från datorn som lät som testbilden som fanns förr på teven. Det var Stockhausens experiment med ljudfrekvenser.

Jag har respekt för kunskap för kunskap och när kännare och vänner vars smak jag litar på rekommenderar någon vill jag undersöka det. Dagen efter låg jag därför bredvid E i soffan och hade hörlurarna på (för att inte störa henne) och skulle ge karln en ny chans. För att inte bli uttråkad bläddrade jag i en bok om arkitekten Le Corbusiers byggnationer. Snart lade jag undan boken. Musiken väckte min nyfikenhet och tankvärld till liv. Mina tankar formulerades sakta. Musiken störde inte utan roade mig.

Klooongkling.

I försättsbladet beskriver Stockhausen pianostyckena som teckningar med piano istället för penna.

Tankegångarna ledde in i idévärlden. Ord söktes för att beskriva musiken. Demokrati! Jag ville få musiken till att vara mer demokratisk än annan musik. Men eftersom demokrati kräver samtal och pianot samtalade inte utan yttrade sig endast, övergav jag tanken. Istället smakade jag på ordkombinationen: icke-berättande. Musiken berättade inte för mig vad jag skulle tycka och tänka. Den försökte inte dupera mig genom att locka fram känslor, likt Schostakovitj, som så många andra kompositörer, som med musiken förtäljer och väcker känslor och framförallt styr känslor. Hänger man sig till musiken hamnar man i trumvirvelns kommandering.

Det gör aldrig pianostyckena. Därför är de obetvingande, konkreta och raka motsatsen till elitism och auktoritet. Tonerna är här. Ta emot oss. Tyck vad du vill. Det skiter vi i.

Ett högst sympatiskt ställningstagande!

(Lyssnar nu till Shadow and act av Junkboy och plötsligt lät det som om det var hack i skivan. Men det var det inte. Låten ska vara sådan. Jag var tvungen att skratta. Det är humor på hög nivå!)