Hemmet är där det privata övertar det offentligas utrymme. Jag minns i Calcutta när familjerna lade ut sina liggunderlägg på kvällarna och Sudder Street-trottoaren blev en del av den privata sfären. Det kändes som om jag störde deras hemmakväll. Men det var snarare min kultur som gjorde sig hörd.
Att en stad har hemlösa är ett estetiskt problem för staden, De hemlösa stjäl utrymme i den offentliga sfären. Deras utrymmekrav är obetalt utrymme. Det sticker i ögonen på folk.
Jag ser då och då nyhetsinslag, dokumentärer och andra teveprogram om hemlösa. De framställs som ett problem. Jag undrar dock om det inte mer är förfulningen av staden de bidrar med än att man verkligen ser den individuella tragedin som man vill återställa till en lyckohistoria.
Jag minns en man jag träffade i Göteborg. Han hade byggt ett eget hem på slänten ovanför Ekedalsgatan med utblick över kolonilotterna vid Slottsskogen. Innan, berättade han, hade han bott i en husvagn ute vid Askim. Han var en samlare och över hela slänten låg det bråte. När saker försvann i området försvann brukade folk gå hem till honom. Polisen besökte honom ofta och försökte få honom att flytta. Men han trivdes bra där med sin flickvän. Han hade även ljutit en grund.
Jag reste iväg i ett halvår och när jag kom tillbaka hade de börjat bygga ovanför honom och där hans hydda hade varit gick det nu en gata. Det var därför polisen ville ha bort honom. De tänkte inte på hans väl och ve.
Det är det jag menar med att det främst är en estetisk och möjligen ekonomisk fråga. Han hade lagt beslag på platsen och spritt sina saker i det öppna. Inga väggar dolde deras göromål. Jag minns att jag såg en rakhyvel och lite hår. Han började svära och skrek att hans tjej skulle “ge fan i att raka fittan med hans rakhyvel.” Hans närvaro störde eftersom han förfulade och inte för att han skulle vara farlig.
Hemlösheten är en revolt mot den gängse stadsdefinitionen: Att alla har ett hem och det är inom fyra väggar.
4 svar so far ↓
Sanjay // december 4, 2007 vid 11:34 e m |
Hemlösheten i Calcutta ser lite olika ut. Förr om åren var de hemlösa i Calcutta allt som oftast flyktingar, från landsbygden, inte sällan från Bangladesh. Många kom under kriget 1971, men större delen under de otal påföljande översvämningar. Att de hemlösa då var ett problem berodde främst på att staden hade svårt att försörja dom, med jobb och med mat. I en stad som Calcutta kan folk inte svälta, det skulle bli en katastrof, närmast inbördeskrig.
Idag ser det något annorlunda ut, väldigt många av de hemlösa är migrerade arbetare. De jobbar som hemhjälp, på sweatshops osv. 10-12 timmar från där de bor, på sin ofta magra lön ska de försörja en familj, att då betala en bostad i Calcutta är inte realistiskt. Alltså sover de på gatan.
Problem uppstår ofta när stadens vilja at växa krockar med uteliggarnas. Inte sällan bor de där staden vill bygga en tågstation eller tunnelbanestation, eller där man vill ha plats för fabriker. Oftast tycker folk att de inte förstår sitt eget bästa, fabrikerna ska ge dom job, resemöjligheterna ska förbättra det för uteliggarna. Men oftast är misstron mot myndigheterna kompakt och det kan man knappast förvånas över.
Rolf Nilsson // december 20, 2007 vid 8:13 e m |
”De hemlösa far lika illa idag som de gjorde på 60-talet!”
Detta hävdar bland andra Erik Finne som forskar i hemlöshet. Utifrån mina egna och många andras erfarenheter som hemlös har jag skrivit denna text om det i grunden verkningslösa Karl-Bertil Jonsson syndrom ”godheten” och ”välviljan” vilar samvetet emot.
”Det var en gång en jul för länge sedan, då man kunde se fattiga människor gå omkring på våra gator…..” Så börjar sagan om den finnige Karl-Bertil Jonssons julafton, som skrevs för drygt 40 år sedan av Tage Danielsson. Historien utspelar sig runt efterkrigstiden men är minst lika aktuell idag, i alla fall när det gäller tiggare och hemlösa. Skillnaden är, i stort sett, att vi idag ställer diagnoser och skriver ut läkemedel till höger och vänster. Men jag har svårt att tro att diagnoser på enskilda skulle ha någon som helst effekt på dagens samhällsproblem: att vi inte tar hand om våra medmänniskor utifrån vad vi själva kräver för att ha ett fungerande liv. Jag tänker då framför allt på våra hemlösa och de problem vi skapar genom frånvaron av en bostadspolitik som omfattar alla. De som idag inte anses vara värda ett eget hem blir mer eller mindre tvingade att gå med sina problem till socialtjänsten och/eller den ”frivilliga” fattigvården. Hur samhället kan lägga över ansvaret på dessa redan hårt belastade institutioner är en gåta, då de inte har några hem att erbjuda. Men trots denna olösliga ekvation förvånas människor av att antalet hemlösa ökar. Det finns dock de som påstår att det händer saker i hemlöshetsfrågan, vilket är sant ur ett perspektiv: lukrativa välgörenhetsföretag har utvecklats, där de högre tjänsterna avlönas med 40-50 000 kronor i månaden. Frivilligheten kostar idag. Vem skulle inte gå frivilligt till jobbet för den lönen? Stora välgörenhetsorganisationer spekulerar också i fastigheter och deras second hand-butiker visar på miljonvinster. Allt detta sker samtidigt som de hemlösa, i vars namn organisationerna tigger, är lika fattiga som de alltid har varit. Jag tror inte de människor som söker sig till frivilligorganisationerna eller de som arbetar inom socialtjänsten och politiken kan ha frågat sig: är syftet med mitt engagemang verkligen rent? Gör jag verkligen detta för att hjälpa dem som behöver utifrån deras behov? För mig är det helt absurt att det i Sverige finns cirka 900 organisationer och ungefär 30 000 avlönade människor (enligt Ulla Beijer, Stockholms stads FoU-enhet) som ”hjälper” våra cirka 18 000 hemlösa. För trots alla dessa ”hjälpare” ökar antalet hemlösa. De hjälper, likt sagans Karl-Bertil, människor att uthärda en stund till i hemlöshet. Och i det helvete som hemlöshet är blir de självklart väldigt tacksamma över det lilla. Då kan det räcka med en liten bulle, precis som sagans trashankar blir de glada över en välmenande julklapp från Karl-Bertil Jonssons säck. Till alla de organisationer som bygger på en kristen värdegrund och slår sig för bröstet av godhet, samtidigt som kassakistorna växer, skulle man kunna säga: ”Du kan inte tjäna två gudar samtidigt”. Står det inte så i bibeln? (Om ni har sett Att angöra en brygga, en annan av Tage Danielssons skapelser, där en gubbe står med ena foten på en båt och den andra på en brygga medan båten glider ut och avståndet till bryggan blir större, så kan ni själva dra parallellen). Denna schizofrena hållning gäller de flesta verksamheter som jobbar för hemlösa, såväl välgörenhetsorganisationer som socialtjänst och politik. De drar till sig människor som kanske tycker att hemlöshet är oacceptabelt, men som efter ett tag hamnar i ett märkligt förhållande mellan de utsattas behov och den stora ofta hierarkiskt uppbyggda organisationens intresse av att överleva. Och för att den ska göra det behövs ett lidande som hela tiden går att söka nya bidrag för att bekämpa. Och så går det runt. Både frivilligorganisationer och socialtjänst (enheten för hemlösa) lever på den hemlöshet de vill motarbeta och kan, misstänker jag, ha ett egenintresse av att den finns kvar. Det finns en gammal folksägen som berättar om en spelman som kom till en loge i vårt svenska fina idylliska land. Han hade en lång fin kappa som gick ända ner till marken och han spelade så vackert på människors känslor och på deras allra känsligaste strängar. Folk kom och dansade och dansade så att de helt tappade tiden. De fortsatte i flera dagar, de kunde inte sluta. Men till slut började folk falla ifrån. Och när de föll uppifrån logen ner på marken kunde de se hur klövar stack fram under spelmannens långa kappa. Av detta går att göra en parafras på den gamla sentensen: ” Det är inte de onda människornas handlingar vi bör se upp med, utan de goda människornas förmåga att slå mynt av ondskan” Alltså precis som i Tage Danielssons saga. Där tar den välbärgade Karl-Bertil hem spelet och blir hjälte på slutet. Medan de hemlösa, som han var ute för att hjälpa, är lika mycket utan bostad som de var redan från början.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 08-600 12 99 el 0736-76 42 86
E-mail: info@stockholmshemlosa.se
Hemsida: http://www.stockholmshemlosa.se
Rolf Nilsson // oktober 4, 2008 vid 7:53 e m |
I vårt “välfärds och rättighetssamhälle” där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och vara lika mycket värda, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.
Den nedtystade grymhet som försiggår inom dessa system utförs mot människor som fråntagits de mest basala rättigheterna för möjligheten till ett någorlunda fungerande liv. Detta medför då också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att få bli kallad medborgare och få sina rättigheter tillbaka. Samhällets regler är skrivna av människor med helt andra förutsättningar och i total oförståelse om hur verkligheten ser ut för många av våra samhällsmedborgare. Men för att samhällets “regelryttare” och moralister ska kunna fortsätta känna sin förträfflighet, måste människor kvarhållas i utanförskapet.
Detta görs genom att vi helt enkelt skapar en massa arbetstillfällen för de rättrådiga i kortsiktiga och i grunden verkningslösa projekt. Sådant tillvägagångssätt kan vi nämna som ett kompromisslöst och hopplöst anpassningstvång. I alla fall så länge de som inte förmår anpassa sig, inte ges samma tillgång till den övriga befolkningens grundläggande rättigheter. Vilket ett tryggt hem måste ses som en av grundpelare för detta, men även det eventuella sjukdomsanpassade och ekonomiska stöd för att behålla det.
Med lugnet i ett tryggt hem, behålls även värdigheten hos människor, genom känslan av att tillhöra samhället som en ”vanlig” medborgare. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter. Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!
Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och av andra aktörer skapade ”speciellt anpassade” arbetsplatser och ”boenden” för hemlösa vill inte se eller tala om de strukturella felen, utan gömmer sig bakom etiketten hemlöshet och hoppas med generella åtgärder hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.
Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt ickelösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin förlängning blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
Detta medan vi som är i systemen är så “goda” att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att sysselsätta ”problemorienterade social/frivilligproffs”, där en massa uppsökare kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Gustaf Redemo // oktober 5, 2008 vid 1:29 e m |
“Men för att samhällets “regelryttare” och moralister ska kunna fortsätta känna sin förträfflighet, måste människor kvarhållas i utanförskapet.”
Så du menar alltså att de hemlösa är offer för att samhället ska kunna känna sig bättre, dvs. att den goda borgerligheten speglar sig i de hemlösa. De som bara har blivit illa behandlade av samhället och att det är förjävligt att vi inte förändrar hela samhället för att en liten klick inte klarar av det?
“Vilket då i sin förlängning blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.”
Vem ska han annars ställas till ansvar? undrar jag.
Sen har du en poäng att ett generellt system inte kan göra någon större insats p.g.a. olikheten mellan de hemlösa. Dock anser jag din kommentar uttrycker en offermentalitet som jag inte går med på. Dessutom undrar jag hur mycket samhället ska göra för individer som ständigt straffar ut sig.
Det är balansgången mellan att omhänderta och individuellfrihet som Sverige numera tampas med och där jag lutar mer åt det senare. Så hur mycket ska samhället göra? Mer än vad de gör idag möjligen, men samtidigt måste individen ta mer ansvar. Att institutionalisera som man gjorde förr är inte heller ett möjligt mål. Så vad göra?