Jippy för mitten av gravitationens regnbåge

Ett spontant jippy viskas i Luxemburg av mig i caféet jag sitter där servitriserna på typiskt franskt manér behandlar mig som om jag är dem långt underlägsen.Det är naturligtvis inte på grund av dem jag viskar detta ord av tillfredsställelse. Inte heller är det på grund av den luxemburgska damen som kastade ut mig ur sin affär på grund av att jag bläddrade i Die Zeit och F.A.Z. för att utröna vilken som hade de intressantaste artiklarna, perfekta för det planerade cafébesök jag hade i åtanke.

Nej det blev ingen tidning och istället fick jag i caféet läsa vidare i Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow som jag hade burit med mig under min resa i Amerika.

Detta mastodontverk jämförs med Moby Dick och Ulysses. Hur det är med den saken kan jag inte avgöra då jag inte läst någondera av dessa klassiker?

Jippyt kommer av att efter månader av än hätskt, än lugnare, tillfälligtvis närmast sporadiskt (ibland inte alls), läsning av jakten efter V2-bomben, äntligen nått till mitten av boken; nu har jag bara 450 sidor kvar.

Man kan undra varför denna beslutsamma kamp fortgår? Om jag svarade utmaningen med att ta uti med den bok som av diverse anses vara den svåraste genom tiderna. Så är svaret nej. Faktiskt. Jag är ingen masochist, om något tråkar ut mig hör jag upp. Snarare är det så att det är en fantastisk roman- helt galen, högst kunnig och en huvudspinnare. Det är en roman som ständigt väcker min nyfikenhet och förundran. Jag har hamnat i en galnings värld, och därför är det inte alltid en njutning att läsa den, men ständigt fascinerande.

Om den är värd att läsa vet jag inte? Jag rekommenderar den till alla och ingen. John, en amerikan jag träffade i Belize som läste Snö av Orhan Pamuk, hade gett sig i kamp med den tre gånger. Ungefär som jag med Dostojevskijs Onda Andar. Han kom ingen vart i verket.

En ung israeliska jag träffade i San Cristobal De Las Casas, i Mexiko, frågade mig om man ska läsa böcker man inte gillar. Jag svarade bestämt nej. Men nejet betyder inte att man ska utmana sig själv och läsa verk som är svårtillgängliga likt vissa kulturer och oländiga landskap. Peter Englund skriver på sin blogg att böcker väl värda att läsa sällan är enkla. Jag håller med honom med förbehåll.

Om en boks läsvärde kan endast varje enskild läsare avgöra. Även detta är dock skrivet tveksamt, då Aristoteles kriterium att den som vet mer har naturligtvis mer rätt än den som vet mindre. Nu vill jag dock inte skriva mer för att inte snubbla in i epistemologins snårskog.