Att se det som ett problem är att överdriva, och ändå hittar jag inget annat ord för att bäst beskriva det jag tycker om hyllande förord. Mitt problem kommer förmodligen ur det faktum att jag tror på det förordsskribenten skriver.
Jag läser och blir alldeles överväldigad och med förväntningar kastar jag mig över verket, och blir nästan alltid besviken. Hellre ser jag att det finns efterord, vilket jag väntar med att läsa till jag har skaffat mig ett omdöme om boken. Att vänta tills jag har läst ut boken klarar jag sällan av. Förord som informativa läser jag gärna. Nej det är hyllningen jag ogillar.
Det som fick mig till detta utbrott är Francine Proses förord till Virginia Woolfs The London Scene: Six essays on London life. Varje ord är en hyllning till verket som består av en samling essäer som Woolf ombeddes skriva för en hemmafrutidskrift. Virginia Woolfs perceptionsförmåga, tankar, uttryck osv. allt hyllas.
Nu slår det mig att utgivarna kanske var rädda att verket inte kunde uppskattas utan detta förord, då det till och med på omslaget står att Francine Prose, en person jag aldrig hört talas om, har skrivit introduktionen.
Tillåt mig ett exempel. Jag är en person som gör små pilgrimsbesök till litterära personers hem när jag befinner mig i en stad där de har varit. Därför blev jag väldigt intresserad av essän Great men’s houses, inte minst för att fru Prose påpekade dess höga kvaliteter. Men jag blev bara besviken. Den kunde inte nå upp till den förväntan som hon hade byggt upp hos mig.
Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga undan boken tills dagen efter då jag kunde se att essäsamling hade skrivits av en dödlig och äntligen kunde jag faktiskt uppskatta fru Woolfs perceptionsförmåga, tankar och uttrycksstil.
2 svar so far ↓
Fredrik // april 29, 2008 vid 10:31 f m |
Utan tolkningar går förstås inte… jag menar väl att CA inte gör tolkningar med förankring i
någon abstrakt teori, utan grundade direkt i empirin. Det är inte som matematik, tack och lov – då skulle jag aldrig orka hålla på med det…;)
Men vad f-n… kan inte posta inlägg under Minimal musik-tråden… lägger det här istället. Vill bara först kommentera ovan. Det kan gå lite inflation i förordens ‘lovordande’ också. Ibland synes de uppfattas av skribenten som just enbart en ‘insäljande’ text. Och kanoniserade författare måste förstås nogsamt hyllas som traditionen påbjuder…
Och så inlägget från andra tråden:
Spännande introduktion i meditationens värld – vore coolt att göra ngt sådant. Korea har en i väst sällan omtalad men tung zen-tradition….
Du har väl förstås sett http://www.buddhanet.net/audio-talks.htm?
Dom hade väldigt bra föreläsningar om Djnana-meditation vilken också är en spännande meditationsform….
Gustaf Redemo // april 29, 2008 vid 9:02 e m |
Fredrik: Bra att du håller med mig om förorden och förvisso tror jag det är ett försök att sälja texten. Men varför försöka sälja in en som redan är kanoniserad? Man kan hylla informativt och lite i smyg.
Hittade förresten en annan av Virginia Woolfs essäer på universitets biblioteket här i Göteborg med ännu en hyllningsintroduktion. Det var hennes essä om sjukdomar. Men den lämnade jag därhän. Nu sysslar jag hellre med karibisk litteratur och jag kan rekommendera Jamaica Kincaid.
Angående språk och matematik hörde jag att det är en myt att man är antingen språk- eller mattemänniska. Och nog verkar i alla fall lingvistiken minst lika svår eller i alla fall abstrakt som matematiken.
Tackar för länken. Har inte kollat in den ännu, men ska göra det. Har lagt buddhismen lite på is och sysslar hellre bara med meditationen.
Kan verkligen rekommendera en retreat. Den veckan var något av det mest minnesvärda jag har gjort. Dessutom att meditera på det sättet. Jag kan berätta att på den sjätte dagen gick vi utan vatten och mat i 24 h. och det gick bra därför att vi var så fokuserade och det trots att det var under ekvatorns sol. Det var frivilligt.
Om du funderar på att åka till Thailand finns det en miljard chanser att tillbringa en längre tid i ett kloster och leva munkliv. Alla tar inte emot västerläningar för att vi, anser de, är för klena mentalt och sådana ord kan ju vara ödmjukande. Ta dig till närmaste kloster och fråga dig omkring.
Jag fick vara med om både att tigga med munkarna, sopa gårdsplanen, bara äta en gång om dagen och få se en helt annan sida av thailändarna. De såg att jag respekterade deras kultur och ville lära känna den och ingen skrek “farang! (utläning) efter mig.