Invandrare kommer alltid att vara främlingar. Det är sorgligt men sant. Skälet till denna något ödesdigra (kan vissa tycka) uppfattning är egna upplevelser och har med öbor att göra. Jag har börjat jobba ute i Mollösund. Det ligger på Orust. För 10 år sen bodde jag i Henån på Orust. Jag har egentligen bott där längst i hela mitt liv. Ungefär 9 år bodde jag där. Min familj har alltid varit åt taikonhållet och jag har inte varit sämre än att jag har hållit nomadtillvaron vid liv. Nu i alla fall har jag börjat jobba som servitör och bartender i Mollösund och ska göra det över sommaren.
Då det är en by är alla nyfikna och ställer frågor och kategoriserar. Då jag jobbar på en restaurang får jag ofta svara på frågor av framförallt sommargästerna. De är nyfikna och pratsamma. Infödingarna lyssnar mer. Frågorna inleds ofta med om man kommer från platsen. Sommargäster vill gärna känna sig som infödingar och då de förmodar att jag är en sådan försöker de lära känna mig.
Just denna fråga “kommer du härifrån?” är lustig därför att jag lika gärna skulle kunna svara ja på den. Men det gör jag inte för jag vet hur folk tänker här ute (vilket i sig borde vara en indikation på att jag kommer härifrån). Dessutom är Orust faktiskt den plats jag känner mest samhörighet med, inte som hemma utan mer som ett slags ursprung.
På frågan svarar jag istället att jag har bott på Orust men kommer inte härifrån. Infödingarna som befinner sig i baren instämmer. Jag fortsätter att berätta att jag har bott här länge. De nickar och håller med och svarar att “vest fan e do intä härifra” (försök till att skriva orustdialekt, men inget försök att racka ner på orustborna vilket Language Log tar upp här).
Detta reflekterade jag över då det egentligen är ett märkligt resonemang och jag kom fram till denna tanke som säkert vissa håller med om medan andra skyndsamt hugger emot: Invandrare kommer alltid att vara främlingar.
Enklaste sättet att förklara faktumet är utifrån Georg Simmels funderingar kring “främlingen”. Främlingen är den som kommer och som kanske åker igen. Just genom att han har kommit till en plats och bosatt sig betyder inte att han kommer att förbli där vilket gör honom till en suspekt figur. Kan man lita på den rackarn?
Människor älskar att kategorisera och det i tämligen simpla former som t.ex. i motsatspar: pålitlig-opålitlig, bra-dålig, snygg-ful, osv. Bland kosmopoliter och stadsbor tänks det annorlunda då de är ständiga främlingar och möter endast främlingar. De är vana vid att leva i denna osäkerhet. Men för den ingrodde är och förblir man en främling, därmed en utböling och bör således ses på med misstänksamhet. Detta betyder dock inte att främlingarna ska behandlas respektlöst, men det vet å andra sidan alla någorlunda bildade redan, så där behövs det inte förklaras något mer.
För att inte längre vara främling krävs det här på Orust och andra öar på Västkusten ett tregenerationersled innan man blivit inföding. Tre generationer är ungefär 75 år. Det vill säga om man har någorlunda anpassat sig till de lokala sedvänjorna.
Att invandrare helst inte vill vänta tills deras barnbarn är födda är självklart. Att de stöter på problem borde inte vara självklart, men det är ändå förståligt. Om de ska kämpa för sin tillhörighet och inte bara för sitt medborgarskap är personligt. Att det är fyllt av konflikter är inte konstigt och för att läsa om tillvaron som nysvensk och “kampen” kan jag rekommendera två bloggar som jag regelbundet läser: Hooman Anvari och SEMUS och Betraktarens Öga.
Andra tankar kring livet som främling kan ses här.
En diskussion efter inlägget Förvirring kring etniska sammansättningar jag deltog i På Svenska utmynnade i funderingar kring fördelar och nackdelar av urspungsnyfikenheten hos svenskar. Här kan jag tillägga det bestyr många svenskar har med att kategorisera mig i rätt landsända eller ort. Jag har flyttat runt mycket och därför är min svenska väldigt uppblandad, samtidigt som jag gärna anpassar mig till platsers dialekter, vilket leder till förfrågningar om var jag egentligen hör hemma.
10 svar so far ↓
Sanjay // maj 7, 2008 vid 12:20 är
Men vad är problemet med att vara en främling? För mig var det i Sverige en generationsfråga, de födda på 70-talet och framåt reagerar mycket sällan på att personer som inte ser ut som svenskar talar flytande svenska, i städerna är det direkt ovanligt.
Äldre personer kan däremot fråga var man kommer ifrån, reagera med förvåning över min breda skånska och ibland ställa klumpiga frågor. Några få gånger blev jag lite irriterad, men sällan kände jag mig förolämpad.
(Däremot kan man känna sig förolämpad när tämligen beresta, engagerade yngre världssamveten ställer korkade frågor och ändå tror de har någon form av koll, jag tror att hela min aversion mot allt som är vänster kommer här ifrån, men det är en annan fråga)
Jag har iaf kommit fram till att det är en stor skillnad på de som kommit som flyktingar till ett land (även som andra generationens) och de som kommit för att jobba. Det finns en intressant paradox. Medans arbetskraftsinvandrare och deras barn generellt sätt är bättre integrerade, talar bättre svenska, har betydligt fler svenska vänner ibland uteslutande bara svenska vänner, så känner de sig sällan speciellt förolämpade när de får frågan om vart de kommer ifrån.
Flyktingar och deras barn reagerar helt tvärtom, trots att de oftast behåller influenserna hemifrån i betydligt högregrad.
Varför kan man fundera.
I USA är det däremot ganska okomplicerat, åtminsone i de större städerna. Särskilt i mitt fall då vita medelklass amerikaner förmodligen förstår min engelska bättre än om det var någon med en väldigt utpräglad Baltimore accent. I USA är min bakgrund inte speciellt häpnadsväckande. (egentligen inte för en 30-årig Stockholmare heller)
Gustaf Redemo // maj 7, 2008 vid 2:58 pm
Sanjay: Jag ser detta naturligtvis inte som ett problem med att vara främling. Jag flyttade väldigt ofta som liten och ännu mer som vuxen och trivs snarare i den rollen. Jag har även bott i flera olika länder och känt på hur det är.
Så nej för mig är det inte ett problem, vilket jag däremot tror att det är för andra. Dels de som hamnar emellan stolarna så att säga. Det tror jag som jag påpekar i inlägget inte är så mycket en fråga i stan som på landet, vilket du också påpekar.
Intressant påpekande om skillnaden mellan flyktingar och arbetskraftsinvandrare.
Även jag fick samma intryck i USA att det inte är lika spektakulärt, vilket säkerligen har att göra med att de flesta ser sig som amerikaner, men också som delar av sina gamla länder vilket deras förfäder kom ifrån. De kan således hantera det och inte se det som något konfliktfyllt.
Sanjay // maj 7, 2008 vid 11:11 pm
Jag tror att eftersom arbetskraftsinvandrare inte känner sig tvingade att lämna sitt hemland så är man inte lika besvärad över at bli ifrågasatt som “riktig” svensk, man kan ändå välja var man ska bo.
Förövrigt kan jag inte riktigt svälja att du tittar på landskamper och olympiskaspel, att vara ointresserad förstår jag betydligt bättre.
Jakob // maj 8, 2008 vid 7:55 är
Är det inte OK att titta på landskamper i idrott? Själv tittar jag gärna på VM och EM i fotboll och ishockey, OS etc, och håller på landslaget utan att vara nationalist på andra sätt. Jag tycker det är mysko, det här med att man till varje pris måste förtrycka alla utslag av nationell yra, även så harmlösa som idrottsevenemang. Jag tror ändå att folk har ett behov att manifestera sin tillhörighet, och väldigt många invandrare, även i första generationen, håller ju på Sveriges landslag. Det minskar nog friktionen mellan olika grupper snarare.
Den utopiske tänkaren Fourier föreslog på sin tid, och detta vare före idrottsrörelsen, att man skulle iscensätta jättelika låtsaskrig mellan olika nationer, med träsvärd eller dylikt och med noga upptecknade regler, för att på så sätt tillfredsställa behoven av spänning och sammansvetsad gruppkänsla. Man skulle då kunna undvika alla krig, eftersom befolkningen ändå fick dessa behov tillfredsställda. Det låter lite som en sorts monstruösa Liverollspel. Eller som de olympiska spelen…
Gustaf Redemo // maj 8, 2008 vid 9:22 är
Jakob: Sanjay refererar till min kommentar på hans blogg där jag skrev att jag inte stod ut med klubbspel.
För övrigt tror jag det delvis handlar om att vilja kunna vara delaktig i diskussionen. Under olympiader och VM måste man helt enkelt titta på matcherna eftersom alla gör det och alla diskuterar och profeterar. Under dessa tider är man helt enkelt naturligt utesluten ur gemenskapen om man inte har sett senaste matchen mellan Nigeria och Spanien.
Sanjay // maj 8, 2008 vid 1:39 pm
Jakob, som Gustaf säger så är det taget ur sin kontext. Fotbolls VM&EM tittar jag på även om det inte engagerar mig tillnärmelsevis lika mycket som klubblagsfotbollen. Någon annan idrott tittar jag egentligen inte på, fast det kan vara kul att se tennis och badminton eftersom jag spelar själv och om någon gör det bättre så är det alltid roligt att titta på.
Sen hänger jag med i baseball av ungefär samma anledning som du i VM, ett sätt att vara med i snacket i det här landet.
Jag har inget emot nationell yra, men jag fascineras över att man kan titta på något man inte är intresserad av eller håller på med själv. Tre Steg! Varför?
Sen innehåller ju klubbfotbollen (och för all del baseball) så oerhört många fler aspekter än landslagsfotbollen, regionala, sociala, religiösa osv. Det finns några enstaka landskamper som har karaktär i klass med klubblagsmatcher, Argentina-England och England-Tyskland.
Gustaf Redemo // maj 8, 2008 vid 8:28 pm
Just de där extra aspekterna som du pratar om tycker jag själv är väldigt intressanta, men jag läser hellre om det än sätter mig och ser en hel match. När jag bodde i Spanien var jag också tvungen att titta på inrikesfotbollen annars var man väck. Därför visste jag att Raúl var en diva, varför Barcelona hade två fotbollslag, där det mindre var Francovänligt osv. Väldigt intressant, men matcherna som sagt var, var det mindre bevänt med.
I Las Vegas var det ju Super Bowl som var den stora grejen. Tyvärr satsade jag inte på de som skulle förlora och sen vann, då hade jag vunnit lite pengar.
Jakob // maj 9, 2008 vid 2:02 pm
Sanjay: Ja, jag förstår. Jag reagerade bara eftersom jag ofta möter så mycket oförståelse bland kulturfolk för att man håller på Sverige i idrott, folk verkar vara ängsliga för det och ser det som farlig nationalism. Men det var ju inte din poäng.
Man behöver ju inte hålla på med idrott för att uppskatta spänningen i det, men det finns förstås sporter som känns helt ointressanta, som saknar spänning och nerv. Typ segling eller så, det följer jag ju knappast även om det är svenskar som har guldchans i ett OS. Sen om man är riktgt insatt och kan reglerna kan det ju bli spännande. Som baseball eller amerikansk fotboll, det begriper jag inte ett smack av, känns bara som en massa korta sekvenser interfolierade med obegripliga avblåsningar, men om man kan det så är det säkert kul att se på.
Sanjay // maj 11, 2008 vid 10:58 pm
Gustaf
Det finns ju naturligtvis inget som helst måste i att se på fotboll, min poäng är väl snarare att en fotbollsmatch är mer än bara bra eller dålig, det kan till och med vara irrelevant. Just klubblags fotbollen är otroligt mycket mer levande just pga de återkommande matcherna, förorätter från tidigare matcher, säsonger osv.
Jakob
De gånger jg håller på svenskar är när jag fattat någon form av sympati för dom, handbollslandslaget i OS som höll å år efter år efter år utan att vinna fattade jag sympati för tillslut, Stefan Holm även om man kan irritera sig på honom ibland hopades jag att han skulle vinna V; guld för att han kämpat så oerhört hårt för det osv. Det är ju betydligt lättare att fatta sådan sympati för idrottare man ser och läser om ofta, men det händer ju även att man kan hålla på folk från andra länder av samma anledning. t.ex så ville jag till varje pris att Karelin skulle förbli obesegrad, vilket han inte blev.
Gustaf Redemo // maj 12, 2008 vid 1:07 pm
Jag har tyvärr aldrig intresserat mig för sådant. Jag tycker synd om de som förlorar, matcherna är som du skriver ofta tråkiga.
Jag är väldigt nyfiken på de som hängivet följer ett lag, kanoniserar fotbollsspelare a la Maradona., vilket leder till att man dessutom bör man lära sig namnet på vissa spelare, ha sett vissa landskamper osv. Speciellt när man reser i Centralamerika som jag nyss gjorde. Det blir som en slags allmänbildning och gemensamma kulturavtryck, även mellan länder vilket betyder att sporten, speciellt fotbollen är kanske (hemska tanken men okej) det som en gång kan ena världens kulturer.
Lämna en kommentar