Jag är väldigt ointresserad av naturen. Min syn på naturen är mer lik medeltidsmänniskans med tecken och mystik än vetenskapsmannens skarpa blick. Inte heller är jag nära ekologens eller svärmarens närhet. För det lever jag alltför mycket i tankarna och visionerna. Jag önskar jag vore som Harry Martinsson som kunde slå sig ner och lyriskt beskriva livet i en pöl, eller som min flickvän som ser skillnad på alla träden i skogen med eller utan löv. Och trots denna önskan lyckas jag likt förbannat inte intressera mig mer för naturen så att jag i alla fall lär mig namnet på plantorna jag vattnar varje kväll.
Samtidigt älskar jag naturen. Jag söker mig dit, strövar och funderar, försöker möta den och låta den lugna mig. Jag minns när jag jobbade i vården och det hade varit bråkigt och mycket skrik bland de boende. I mörkret på vägen hem gick jag in i en dunge för att släppa dagen och kunna gå hem lugn. Jag fann mig alltid lättare till mods. Träden renade mig.
Några av mina mest omvälvande upplevelser har jag haft i naturen. En gång var i Nissedal i Norge när jag och några vänner besteg en bergvägg på 350 meter och jag blev psykiskt och fysiskt utmattad och jag undrade varför jag sökte dessa ständiga utmaningar. En annan gång var när jag i Himalaya fick svindel och var tvungen att huka mig ner och stirra in i marken för att jag inte skulle få panik. I Mexiko vandrade jag ut ensam i öknen under påsken fann skönheten bland kaktusarna och sanden och det bistra landskapet.
Naturupplevelser är ett möte. Blicken ser längre, tankarna släpps fria och själen kan slappna av. Samtidigt är det en plats där vår illusion av skydd kan slås i bitar och utmaningen med Gud sker. Liksom Jakob slogs en hel natt med Gud, möter man andra jag inom sig själv som man inte har kontroll över. Ett personligt exempel är just rädslan jag mötte på toppen i Himalaya och hur svårt det var att behålla lugnet. Under senare vandringar bland branta klippor kommer denna rädsla tillbaka och kampen fortgår.
Om jag placerar staden och naturen mot varandra är staden där vi är skyddade. Naturen är dit mystiker ständigt har vandrat för att få chansen att få vara ensamma och umgås med och möta sig själva.
Café Expose har ett beaktansvärt inlägg om den omätbara naturen.
Ronny Fors har en sådan där kunskap om naturen som jag skulle vilja ha. Läs hans inlägg om sipporna.
2 svar so far ↓
jimpan // maj 27, 2008 vid 1:32 e m |
Fina reflektioner, som jag delar i mycket. Jag får alltid en närmast religiös känsla när jag promenerar i skogen, en upplevelse av helhet, lugn och harmoni.
Det tilltalar mitt intresse för religion (särskilt mystiken) och för fantasylitteratur (eller näraliggande, som Hesse eller annan magisk realism).
Till skillnad från min fascination för staden, som mer tilltalar min politiska och filosofiska ådra. Men det finns på något vis en kluvenhet mellan de båda – skogen och staden – som jag tror finns hos många människor.
Gustaf Redemo // maj 30, 2008 vid 9:38 f m |
Vi är lika där i vår syn på staden och naturen. Jag är väldigt fascinerad av staden ur filosofisk och sociologisk och romantisk synvinkel. Framför allt städer som har blivit mötesplatser för olika kulturer, a la Istanbul, Mumbai och Kapstaden.
Stad/natur blir också kultur/natur och staden därför det sant mänskliga. Därför vandrar mystikerna ut ur staden och slår sig ner vid floden och blir färjekarlar och hjälpare för de som inte är villiga att dyka ner i floden för att se om de kan simma eller inte.