Gustaf Redemo

Ånger är olust förbunden med idéen om mig själv som dess orsak. Självbelåtenhet är lust förbunden med idéen om mig själv som orsak. Dessa affekter äro mycket starka, emedan människorna tro att de äro fri.

Orden är ur Baruch Spinozas Etik eller som verket heter på latin Ethica ordine geometrico demonstrata. Han var en del av sin tid och arvtagare och utvecklare av det nya tänkandet som hade inletts med Rene Descartes. Den högsta metoden var Euklides geometri. Detta skälet till den torra stilen.

Hans torra matematiska prosa är det lätt att sluta läsa. Ögonen bara rinner iväg längs sidorna utan att uppfatta något, men så kommer guldkorn som den ovan och jag börjar le, nästan skrattade till av förtjusning.

Det som får mig att stanna upp i läsningen är inte bara tröttheten i ögon och tanke utan också förundran jag känner inför denne glasslipare från 1600-talets Holland som dog i lungsot. Ty hans tuskärning av människans själv är enorm och jag undrar varför inte han hyllas lika eller varför inte mer än den andre pionjären om själens alla rum och lager, Sigmund Freud.

Hela hans analys sker med geometrin förunderliga skarphet och det han undersöker i bokens tredjedel av fem är Om affektionernas ursprung och natur, dvs. drifter och böjelser och annat som pågår innanför och i samvaron med människans omgivning. Men han undviker sådant bjäfs som det undermedvetna och det tror jag delvis är förklaringen till varför han inte tas med i psykologins kanon. Han är alltför omytisk och oromantisk. Människan blir helt enkelt inte tillräckligt komplex och spännande som när de ses genom Freuds och Jungs ögon och vi simmar helt enkelt inte i oceanen av arketyper och symboler.

Proposition XXXVI, andra delen Om människoandens natur och ursprung:

De inadekvata och förvirrade idéerna följa med samma nödvändighet som de adekvata och tydliga.

I inlägget Funderingar kring adekvata idéer begrundar Thomas Svensson intressant kring skillnaden mellan Spinozas syn på adekvata och inadekvata orsaker. Thomas använder dock ordet idéer istället för orsaker vilket är fel. Adekvata idéer definieras som “betraktad i och för sig och utan relation till objektet har alla en sann idés egenskaper eller inre kännetecken”. Detta påpekande kan ses som en petitess, fast Spinoza utgår ständigt från definitioner och axiom i sin geometriska argumentation (alla som hållit på med matematik vet hur viktigt skillnaden mellan X och Y är) och således blir rätt definition väldigt viktigt. Jag vill förtydliga Svenssons diskussion genom att citera Spinozas definition av adekvata och inadekvata orsaker då de skiljer sig från vår användning av begreppen.

Adekvat orsak kallar jag en orsak, vars verkan klart och bestämt inses av denna orsak. Inadekvat eller partiell orsak kallar jag en sådan, vars verkan icke kan anses av denna orsak ensamt.

Jan Thurin funderar över Spinozas gudsbegrepp och hur det kan jämkas ihop med kristendomens gud i blogginlägget Baruch Spinoza - en anomali. Själv undrar jag varför man ens diskuterar gud eller Gud när man gör honom till en opersonlig kraft? Vad är Gud då till för? Snarare verkar Gud bli ett överflödigt begrepp.