allt står på spel

Dikter är förväntansfulla, samtidigt dolska och onärmbara. De söker ens uppmärksamhet, och är vrånga och hemlighetsfulla. Då dikten blev alltmer personlig och introvert, blev den också svårtillgängligare. Den krävde att bli hörd och ändå kunde den vara alltför långt borta från åhörarens erfarenheter att hon inte blev förstådd och därför, ignorerad.

En dikt är så mycket. Ord i konstiga sammansättningar, avhuggna och bildrika och då den erfarenhet som vill förmedlas presenteras i uppstyckad form kan det bli svårt att närma sig och begripa.

Alla läser vi på olika sätt; även om jag inte tror distansen oss emellan är alltför lång och oöverbryggbar. Ändå finns det skillnader och där vissa söker berättelse, andra ordskönhet eller mångtydiga metaforer. Själv vill jag bli väckt, bortförd och förundrad.

Spinoza definierar i Etik förundrad som en ”föreställning om något, i vars betraktande anden försjunker, emedan denna föreställning icke har något samband med dess övriga föreställningar”.

Smaka på orden innan ni fortsätter läsa, därför de är så talande för en bra dikt. Den erfarenhet som beskrivs och väcker förundran gör det på grund av att den ännu inte kan insorteras och kategoriseras, därav förundran som leder till eftertanke. Sen kommer förhoppningsvis en nyckel som ger inträde till förståelsen.

I långdikten Allt står på spel av min gode vän Jakob Simonsson tog det lång tid tills jag hittade nyckeln. Medan jag läste begrundade jag denna person som i dikten sitter vid ett fönster under nattens småtimmar och funderade över en kvinna.

Det nattliga funderandet fick mig att minnas Octavio Paz diktverk La Estación Violenta. I det handlar flera av dikterna om just det nattliga funderandet. Göran Palm skriver i en introduktion till ett av sina diktverk att nätterna har inga namn. Endast dagarna har det och kanske är det just detta möte som sker med en själv under de sömnlösa nätter som får oss att plocka isär oss, ifrågasätta oss, spåna över framtiden och se hur enkelt allt är (som man sen under dagen i krockar med andra märker att  det var svårare än man trodde att leva efter egna beslut).

I dikten Allt står på spel sitter mannen och ser nattmörkret utanför. Små bilder infogas och jag vet inte om jag ska tolka dem som metaforer, vars mening jag isåfall inte når, eller stämningsalstrare. En yngling övergick till man genom sjukdom. Sjukdomstiden blir en passagerit då det gamla lämnas bakom, men glöms inte utan döljs djupt och välförpackat.

Efter tio dagars hög feber
förlorade jag mitt gamla namn
Det blev en förkolnad plats i mig
som jag måste dölja

Frågorna som framkommer i dikten är viktiga och existentiella, då de handlar om den modige som går sin egen väg, men som nu under natten funderar på om det var rätt och riktigt.

Jag vågade, och ändå står jag här nu
och undrar vad jag valde, och hur

Och denna tanke är härligt motvalls till vår individcentrerade tidsanda där det finns en konflikt mellan att gå egna vägar och, om man är framgångsrik och liksom i sagorna återvänder från världshaven med lastutrymmet fyllt med guld och ädelstenar, ses som duglig; eller den som låter sitt ljus brinna lite mindre och iögonfallande, och som inte vill höja sig över de andra utan nöjer sig med bröd på bordet och en vecka på Mallis. Ändå var det inte Jösses som sa att ljuset inte skulle döljas under skäppan?

Och nu denne nyblivne man som sitter i mörkret och tvekar, känner att han försöker , men undrar om det är värt det. Samtidigt innan gryningens första ljus första ljus förstår han vem hon var som han sökte och söker och trots all tvekan ändå vill fortsätta att följa: Det är livet. Och om det är livet man söker, måste man uppleva världen, frivilligt uppspikas i trädet och smaka både sälta och sötma.

Följ dina drömmar tills de vuxit sig stora
och låt dem sedan gå själva
dölj inte att de är dina
om du bränner dem förbränner du dig själv
Sekundernas tvivel kan inte skada
den visshet som väckts i nätter
utan sömn och svalka