Makunafolket är en indianstam i inre Colombia. Kaj Århem, professor i antropologi på Göteborgs universitet, studerade dem och skrev en monografier, varav vilka vi som antropologistuderande var tvungna att läsa en av. Det var en angenäm läsning, då boken pendlade mellan kulturstudier och äventyr. I sista delen (om jag minns rätt, eftersom jag gav bort boken till en rumänsk vän på tåget mellan Brasov och Bukarest) hade han ett kapitel om hur guldprospekteringen hade förändrat samhället.
Makuna levde i samklang med naturen och en stor del av deras samhälleliga liv kretsade kring ritualer som bekräftade deras relation till naturen. I trakten de levde i hittade en stammedlem guld som han började utvinna, då han trodde att det skulle bidra till stammens välfärd. Det skedde inte, utan istället blev han lurad och in i området kom prospekterare och lycksökare och makunasamhället började trilla sönder, eller mildare uttryckt, det förändrades och speciellt relationen till naturen omdanades. Århem avslutar kapitlet med att fråga sig om ritualer behövs för att upprätthålla en ekologiskt hållbar relation till naturen.
I kommentarerna till mitt inlägg fångarnas dilemma diskuterade vi heliggörandet av naturen och att kanske där stod räddningen för miljön. Jag avfärdade det och såg vetenskapen som räddningen, dvs. om ekologer visar på sambanden i naturen och hur essentiell den är för människan skulle en grundförståelse komma vilket skulle leda till ett annorlunda förhållningssätt.
Numera håller jag inte med mig själv och ser heliggörandet som högst nödvändigt. För att förklara hur jag resonerar tar jag filosofen Martin Buber till hjälp och hur han särskiljer två grundläggande relationssätt: Jag-du och Jag-det.
Hans resonemang bygger på jagets relation till sin omvärld. Där har hon två valmöjligheter i sitt agerande och tillblivandet, vilket sker i mötet med den andre. Om hon intar en det-relation distanserar hon sig och kan därmed objektivera, kvantifiera, och blir således förmögen att manipulera. Emellan jaget och detet finns en tanke som styr relationen, vilket inte nödvändigtvis ska ses som negativt, även om Buber håller det andra sättet som positivare.
Jag-du är gränslös och omedelbar och spontan, där känslan hellre än tanken råder. På grund av dess omedelbarhet blir det inte en manipulerbar relation utan jämställd.
Vetenskapen har en det-relation till det han studerar. Det krävs då han försöker förstå, se mönster, utarbeta teorier osv. Den relationen blir därmed distanserad i motsatts till distanslös. Just genom att se naturen som ett det och inte som ett du får också människan kunskapen att manipulera och utnyttja den i sina egna syften, eftersom ur förståelsen och kunskapen hur något fungerar kommer också möjligheten till egen-handling och aktiv förändring.
Att heliggöra något blir faktiskt också en del av det-relationen, men samtidigt kan det i relationen med det heliga, liksom en innerlig och översinnlig bön, uppstå ett tillstånd där man inträder i den andre och får en du-relation. Jag menar alltså att heligheten möjliggör en flerfaldig väg, emedan respekten alltid finns som grund, vilken vi numera har förlorat inför naturen.
Tabula Rasa skriver om Martin Bubers jag-du-relation i inlägget Wittgenstein Buber och Lollo har breddat min värld.
Eva-Maria citerar ur Bubers böcker och det här inlägget handlar om Jag-du och Jag-det i formen av pedagogen och propagandisten, Påtvinga eller frigöra.
8 svar so far ↓
Sanjay // maj 27, 2008 vid 1:06 e m |
Det jag motsätter mig mest är att vi någon gång i historien (eller att andra arter) någonsin skulle ha levt i harmoni med naturen. Det talas väldigt mycket om återgångar, du talar om att vi har förlorat något, men jag skulle vilja hävda att människor, kaniner mfl i alla tider tärt på sitt ekosystem i vissa fall med förödande konsekvenser.
Gustaf Redemo // maj 28, 2008 vid 8:35 f m |
Jag läste snabbt igenom inlägget och den enda gången jag hintar slikt är när jag pratar om makunafolket.
Din poäng är ändock god och viktigt så låt mig klargöra ett par saker. Jag tror inte att det har funnits en tid då vi levde i harmoni med naturen. Däremot fanns det och finns det folk som lever i betydligt med harmoniska förhållanden med naturen än vi gör.
Vi i vår kultur är snarare arvtagare till en tid då naturen sågs som något hotfullt. Läser man gamla folksagor om knytt och väsen förstår man att naturen och skogen sågs med rädsla. Människor som höll till i skogarna var rövare, enslingar och annat pack.
Relationen arter emellan inte inte heller den speciellt harmonisk. Det dödas och äts och kämpas om livsutrymme.
Det som skiljer människan från djuren är vårat medvetande, vilket gör att vi kan uppmärksamma och ifrågasätta vårat beteende och således möjliggörs en förändring, vilket skiljer oss från djuren vars instinkter i än mycket högre grad styr deras beteende.
Vårat beteende är baserat i hur vi ser på världen omkring oss, samtidigt som instinkter och sådant styr i högre grad än vad vi vill medge. Det är den tankeprocessen eller -möjligheten som jag diskuterar och som jag ser som förändringsbart, och nödvändigt att förändra för att sättet vi beter oss med vår omgivning ska förbytas och bli mer harmoniskt och livskraftigt.
Sanjay // maj 28, 2008 vid 11:21 f m |
Det är sant att du inte riktigt nämner det, men över hela miljödebatten och faktiskt dina inlägg hänger det ett stort moln över som säger att det var annorlunda förr, att vi nu gör något oklokt våra förfäder aldrig skulle gjort.
Att leva i harmoni med naturen skulle snarare vara ett paradigmskiftet av sällan skådat slag inte bara i mänsklighetens, utan alla organismers historia.
Vad jag menar är att oavsett hur vi lever så kommer vi alltid någon gång komma till en gräns för sättet att upprätthålla just det samhället. Människor vill leva länge och människor vill föröka sig, det är två konstanter vi aldrig kommer att kunna ändra på. Men levnadsrummet är begränsat.
Det var därför jag reagerade på ditt påstående att teknik inte är en lösning, jag skulle vilja säga att det finns ingen lösning, bara olika sätt att skjuta gränsen framför oss och mildra effekterna. Vilket är precis det vi har gjort. Bara för 30 år sedan hävdades att Indien nått gränsen för den befolkning landet skulle kunna försörja, istället för en naturlig svältkatastrof som håller befolkningsmängden i schack (vilket är precis den harmoni du talar om) så anpassade man grödor och odlingsteknik till behovet. Gränsen skjöts framför oss och effekterna lindrades. Hade gräshopporna kunnat tänka så hade man gjort samma sak och förlängt den cyel med vilken de föds, förökar sig och gör slut på alla grödor de lever på.
Gustaf Redemo // maj 29, 2008 vid 10:39 f m |
Tekniken är en del av möjligheten, men också kan den vara ytterst destruerande. Jag ser inte tekniken som lösningen, även om metoder att rädda och hjälpa finns immanenta i den.
Visst har du en god poäng med att svältkatastrofen var en del av naturens självregleringar, när inte resurserna räcker. Malthus gräns sköts alltså ännu lite längre fram i Indien.
Överlevnads- och förökningsinstinkten är väldigt stark och därför kan vi genom vår intelligens och uppfinningsrikedom tillfredsställa det behovet.
Du glömmer dock mitt huvudargument. Människan har ett högre medvetande än djuren. Vi kan skapa oss en verklighet i våra huvuden som vi sen försöker skulptera verkligheten efter. Visioner och ideologier och tänkesätt förändras hela tiden. Instinkterna ligger i botten och påverkar. Det är i vårat medvetande som förändringen ska ske.
Jag har förnuftstilltro och när människor slår sig ner i sin fåtölj och börjar begrunda saker kan mirakel ske. Teknologiska uppfinningar och annat är endast resultat av fåtöljsittandet. Jag söker en större kontemplationsbenägenhet hos människor och den kommer med bildning och begrundan av frågor som inte nödvändigtvis har en klar konkret utan en mer abstrakt lösning.
Sanjay // maj 29, 2008 vid 5:32 e m |
Jo så kan man väl säga, å andra sidan skulle jag vilja påstå att allt som inte handlar om befolkningskontroll är att skjuta gränsen framför sig. Eftersom en ökande befolkning som dessutom lever allt längre per definition är ohållbar.
Gustaf Redemo // maj 29, 2008 vid 8:20 e m |
Istället för befolkningskontroll verkar det som högre levnadsstandard fungerar bättre, då folk förökar sig mindre då.
Jag är överhuvudtaget emot all sorts socialt ingenjörsskap, men att gå in i folks sängkammare håller jag för det värsta. Sen ser jag naturligtvis att befolkningsökningen är ett stort bekymmer, men där måste det finnas andra vägar att vandra.
Sanjay // maj 31, 2008 vid 9:38 f m |
Intressant det där med ökad levnadsstandard, hos alla andra arter är det ju tvärtom, mer mat, desto fler blir dom. Men med den slutsatsen om mänskligheten så borde du nästan ha en motsatt hållning.
Gustaf Redemo // juni 1, 2008 vid 10:25 f m |
Jag är inte riktigt säker på vad du har gjort för tolkning av det jag har sagt. Så tillåt mig en uppbening.
Det jag syftade på här var det minskade barnafödande i väst som, då det inte finns t.ex. religiösa skäl, faktiskt minskar när levnadsstandarden ökar, Italien som praktexempel.
Sen anser jag inte att kopplingen till hur gör djur och människor är speciellt gynnsam i en diskussion, då medvetandet och inte instinkten finns som möjlig styrfaktor i vårat handlande. Detta har jag framhållit hela tiden.
Således ser jag inte naturen som summa bonum och inte heller som ledmärke, utan jag hänför mig hellre till platonikerna och andra filosofer som framför ratio som målsättning i livet.
Det jag är emot är människans generella hållning till naturen som mer handlar om rov och slit och släng istället för förståelse för hur sammanlänkade vi är. I rymden har vi inget i omgivningen som hjälper oss utom vår egna teknologi, därför ser jag cyborgtillvaron som vår dödsdom.