den paranoides värld

Förståelse kommer ur förkunskap och ur författarens välvilja att ge instruktioner och ledtrådar. Många duktiga författare är duktiga på att följa Hitchcocks devis att ständigt låta tittaren veta lite mer än protagonisten. Med Thomas Pynchons intåg kom brottet med denna välmenande devis. Han behärskar alla knepen, litterära trick som efterapningar, samtidigt älskar han att dra läsaren vid näsan och få henne att tappa bort sig i berättelsen. För att uttrycka det positivt skriver jag att han vill ödmjuka läsaren. Tro inte att du är så smart!

I hans första roman, V., är grundberättelsen en jakt på vem eller vad bokens namn egentligen syftar på. Läsaren får följa diverse karaktärer på en ändlös resa till olika platser och tider. Även för läsaren blir frågan om V. viktig att lösa och en av magneterna med boken är att själv lösa gåtan. Men var gång man tror sig förstå, introducerar han en ny möjlighet och läsningen fortsätter.

I boken Mindful pleasures: essays on Thomas Pynchon, diskuteras hans första tre böcker av olika intelligenta och bildade personer, men ingen kommer fram till samma svar utan varje essä går i olika riktningar. Detta kan man hävda är läsningen av Pynchons lockelse. Svaren och tolkningarna är medvetet dolda och var och en kan som goda kämpar själva försöka förstå sig på och tolka verken.

Efter att ha läst V. kände jag mig dock snopen. Ingen gåta blev löst. Det var väldigt otillfredsställande och jag frågade mig om det hade varit värt mödan; jag är ännu inte säker. På ett sätt kändes Pynchon alldeles för smart för mig. Hans förståelse för hur vi tänker och människans förmåga att göra slutsatser på väldigt lite information och hur han utnyttjade det i berättelsen fick mig att känna mig underlägsen.

Även i Crying of lot 49 handlar om att lösa en gåta. I detta korta och kompakta verk får vi följa en kvinna som har ärvt en tomt och försöker lösa en gåta. Också här stod jag efter sista sidan och undrade om det hade varit mödan värt. Jag satt på S-bahnstationen Bornholmer Straße i Berlin och vädret var vackert och mitt tåg kom aldrig.

Jag hade dock köpt alla hans verk utom det sista och det var bara att fortsätta. Jag tog med mig Gravity’s Rainbow, Vineland och Mason & Dixon till USA med intentionen att försöka upptäcka USA med Pynchons ögon. En intention jag snabbt övergav. Istället läste jag om Billy the Kid och Wyatt Earp och om Las Vegas.

Böckerna övergavs alltmer och inte förrän jag kom tillbaka till Europa tog jag åter upp Gravity’s Rainbow, en bok jag har beskrivit här. Någon dag efter min seger över första hälften satt jag i vårsolen på baren Scott’s i Grund, Luxembourg, och drack en espresso och läste vidare i tegelstenen. Där slog det mig att vi i hans böcker kanske ändå möter ett USA, eller hellre en värld som vi har ärvt,  en värld som vi trodde vi hade lämnat bakom oss, nämligen den paranoides värld.

Just denna ovilja från demiurgen Thomas Pynchon att hjälpa läsaren att förstå och vilket har givit honom stämpeln postmodernist, är att visa hur lite vi vet och hur fatalt det är att försöka komma med slutledningar. I informationssamhället kan vi inte veta vad som är sann, vilseledande eller oviktig information. Snarare är det närmast futilt att försöka, för vi kommer ändå bara att snubbla på våra fötter när vi försöker finna rytmen i dansen.

Härur kommer frågan hur vi ska överleva i vår ärvda värld? Ska vi, för att ta till ytterligheterna i form av två av hans karaktärer i regnbågsboken, intuitivt kasta oss framåt i vår jakt efter gåtans lösning som Slothrop eller låta paranoian och galenskapen uppsluka oss i en slags sybaritisk självupptagenhet som Margeritha Erdmann?

Spectatia beskriver i blogginlägget Bloom rekommenderar, del 3: Thomas Pynchon sitt möte med Pynchons verk Vineland, men var smart nog att inte köpa på sig hela hans bibliografi.

The grand strategy diskuterar kontroll eller ej av människor utifrån Thomas Pynchons introduktion till Orwells 1984 i Does Thomas Pynchon fear internet. Här kan ni läsa Pynchons introduktion The road to 1984.