staden tillhör

Starving Weirdos (följ länken och lyssna) skapar landskap av ljud. Tingel tangel och sågfiol och en spännande mystik som nu i kvällningen får hörnen att verka nästan spöklika. De ackompanjerar tankarna kring arkitektur som jag fått av en artikelserie i New York Times. Den första artikeln heter The new, new city. Den avslutas med tanken:

“The amount of building becomes obscene without a blueprint,” (arkitekten Rem) Koolhaas said. “Each time you ask yourself, Do you have the right to do this much work on this scale if you don’t have an opinion about what the world should be like? We really feel that. But is there time for a manifesto? I don’t know.”

Staden är ett samhälle där okända människor bor eller besöker, där människor koncentreras och vars tillvaro är styrd av stadsarkitekters visioner. I Kina och Dubai, vilka artikeln främst handlar om, delges arkitekter rätten att skapa hela kvarter och stadsdelar. Efter några direktiv kan de sätta igång, men samtidigt som Koolhaas säger i citatet ovan behöver de inte ha någon större vision av vad världen ska vara.

Här är jag tudelad. Jag har varit på platser i världen, som t.ex. Brasília som är helt uppbyggt och byggs efter en arkitekten Oscar Niemeyers vision. Tanken var att staden från ovan skulle se ut som ett flygplan. Vad de däremot inte tänkte på att den oorganiska infrastrukturen gör att en fotgängare som jag gick och gick och aldrig kom fram, inte heller kände jag mig som en del i staden utan som en liten myra i en jättelik värld.

Samtidigt tillfrågas inte den vanlige medborgaren om hur hon vill ha staden. Styggelsen, det sociala ingenjörskapet tillåts fortgå. Därför blir den andra artikeln Guerrilla gardening en intressant kontrast. Där är det vanligt folk som tar makten i sina egna händer och planterar blommor efter eget kynne där de tycker det passar. De använder fröbomber (som ni kan lära er att göra i artikelns sidofilm) som de kastar in på marker de inte kommer in i.

Det intressanta är att visserligen tillhör de inte makten och har absolut inte lika stor genomslagskraft, och deras betydelse är mindre verkande än en stadsarkitekts visioner är (vilket svenska småstadscentrum visar). Likväl tar de eget initiativ och försöker påverka stadsutrymmet estetiskt omkring sig och således träder de över medborgares åsikter om hur staden ska se ut, dvs. de idkar makt.

Till skillnad från stadsarkitekter är deras verksamhet inte på uppdrag av staden. Uppdragen utdelas av demokratiskt valda personer, som gerillaträdgårdsmästarna inte är. Eftersom de utför sitt kall på eget initiativ, liksom graffitimålare och andra, blir stadens utseende till viss del grundad genom hävd och ska det vara så?

Nå varför inledde jag då med Starving Weirdos’, jo därför att deras musik är sådär utom räckhåll, oförklarad om vad man ska lyssna till, vilka bilder man ska skapa sig, och på så sätt inträder lyssnarens frihet. För mig är det staden. Ingen enskilds vision får för mycket makt. Av den anledningen är jag strängeligen emot allt som för till stadens konformitet. Individer måste få rätt att att verka och försköna och förfula staden så att den förändras och inte stelnar. Därför ser jag människors motstånd mot såväl postmodernistiska arkitekter och grafittiartister som ovigt och livlöst. Den ständiga förändringen behöver naturligtvis inte vara ett permanent tillstånd, men som i Dresden där man bygger barock på nytt, ser jag som förkastligt.

Mikael Nestius tar upp hur han vill se sin stad i inlägget Jag gillar en tät stad och höga hus.

Subtopia har ett inlägg om favelas i inlägger Squatter Imaginaries. Just slumdvällarnas stadsövertagande är endast är en nagel i ögat på stadsarkitekter och andra fascist-esteter.