hajkött och tjurfäktning

I Spanien gick jag på tjurfäktning. Jag gillade det, samtidigt som jag anser att det är förkastligt av mig att stödja det. När jag kom hem därifrån besökte jag en vän. Han var inte hemma då jag kom dit och jag satte mig i köket och väntade på honom. Jag och hans mor pratade om tiden i Spanien och jag berättade om tjurfäktningen och nämnde mitt gillande. Hon blev ursinnig och ville kasta ut mig. Hennes beteende anser jag för hyckleri, då hon åt kött. Köttdjur är barbariskt behandlade från genstadiet till döden. Tjurfäktningstjurarna är oerhört väl behandlade fram tills deras 15 minuter i arenan.

Både tjurfäktning och dagens industrialiserade djurhållning är en del av hur vi har delat upp världen i kultur och natur. Djuren som ska slaktas behandlas som en produkt och inte ett levande djur. Tjurfäktning blir en illustration på mannens seger över naturen i en arena. Denna grundläggande syn i vårat samhälle beror på hur vår kultivering av naturen har gett oss makten över den och vilket förmår oss att alienera oss från den alltmer.

Gary Snyders poesi grundar sig i naturen och verser och strofer består ofta av bara rena naturscener. I det här inlägget vill jag diskutera hans dikt Shark Meat. Jag börjar med att låta er läsa hela dikten:

In the night fouled the nets-

Sonozama’s flying-fish fishing

Speared by the giant trident

that hung in the net shed

we never thought used

Cut up for meat on the beach.

At seven in the morning

Maeda’s grandson

the shy one

-a slight harelip

Brought a crescent of pale red flesh

two feet long, looped on his arm

Up the bamboo lanes to our place.

Sweet miso sauce on a big boiled cube

as I lift a flake

to my lips

Miles of water, black current,

Thousands of days

re-crossing his own paths

to tangle our net

to be part of

this loom.

Dikten talar om ett annat samhälle där jakten och fisket är en naturlig del av kulturen. I gryningen fångas och spetsas havets krigare på treudden och bärs upp till byn och alla får ta del av dess kött. Hajköttet blir till något heligt, trots det är det likväl bara kött som äts med misosås.

I dikten är det andra aspekter som kommer in som visar på hur våra samhällen har förändrats. Haven är enorma. Förr kunde vi inte fiska ut dem. Det fanns en balans, där de gavs tid att återhämta sig. Numera med fantastisk teknologi, kan vi använda ekolod och snabbgående båtar, nät som drar sönder bottnar och mer än hälften som fångas kastas dött tillbaka.

Loom är diktens sammanbindande ord. Det betyder väv och som vi mytologi-intresserade vet att väv har med nornor och ödet att göra. Våra liv är vävda och sammanvävda med naturen och de som korsar vår färdväg. Hajen hade kommit till sitt mål, att bli dödad och bli en del av byns fortlevnad. Väven pekar på förutbestämmelser, men så behövs det inte tolkas om man vill undvika den filosofiskt komplexa diskussionen om livet är förutbestämt eller ej, snarare kan man se det som hajens färd ledde till mötet med treudden.

Det är alltså jakt, död och föda som dikten handlar om, men här är det inte den industrialiserade slakten, eller ritualiserade dödandet i arenan. Det handlar istället om livet intill naturen, där treudden tillhör kulturen och ritualen genom att den används endast till att döda hajar med och dess död således blir något utöver det vanliga, emedan distansen till hajens död inte finns. Den harmyntade får bära hajköttet hängandes över armen till besökarna, som respektfullt ser hajens tusenmilafärd tills mötet med fiskarnas nät och dess möte med bane.

I medelshavsländerna ligger det fårhuvuden, med ögon som bligar, och annat smakligt i charken. Här i norden ligger allt förpackat i snygga plastförpackningar från slaktfabriken och den lilla köttbiten som sen bryns i pannan behövs inte sammankopplas med Rosa på ängen. I tjurfäktningsarenan ser åskådaren döden och blodet. I det nordiska samhället är maten fabricerad. Därav hyckleriet.