stig på larsson

Mitt läsande är konservativt så till vida att jag sällan ger mig på nya författare. Därför läser jag inte heller recensioner i tidningarna, hellre letar jag upp dem efter jag har tagit mig an ett nytt verk som är gåtfullt plågsamt att jag lockas av mer information om det. Mitt oläsande av recensioner beror också på att jag har lagt ner tidningsläsandet överhuvudtaget, alltför mycket brus för min del. Istället ligger jag några decennier efter de nya författarna och trivs där, trots allt finns det så mycket att hitta där, samt att den nödvändiga sovringen är gjord och de som överlevt är förmodligen läsvärdare än de bortglömda.

Stig Larsson är min nya upptäckt. Inte för att han varit okänd i mitt universum. Jag har tvärtom varit väldigt nyfiken och road av intervjuer med honom och berättelser om honom. Men samtidigt har han verkat svår och otillgänglig. En annan motsträvighet var att han var så våldsfixerad och åt det perversa hållet vilket jag är tämligen avog till även om jag läser både Pynchon och Burroughs som alls inte drar sig för våldsskildringarna åt det magstarka hållet.

Nu plockade jag med mig Autisterna från Uddevallabibliotek och satte igång och fan vilken bok. Nog besannades mina befarelser, emedan något annat samtidigt framträder och det är språket, meningsbyggnaden och trippandet bland bilder och märkvärdiga händelser. Det finns filosofi begravt i ordjorden och de korta kapitlen är mättande och jag orkar sällan med mer än två. De är som mörk choklad.

Mitt förhållande till Stig Larsson är ganska typiskt förstår jag efter lite runtsurfande. Han är mer omtalad än läst. Ändå förstår jag inte till exempel Crister Enanders kritik av Stig Larsson i FiB. Efter en presentation av författaren som mediaposör, går han till attack och hävdar att hans verk bara blivit sämre, vilket är legitimt. Men det störande är att kritiken tycks bottna i att han stör sig på Larssons “elitism”. Kritiken kommer från en vänsterjournalist naturligtvis och där ska man på typiskt jantemanér skära ner de som sätter sig på höga hästar. Dock, utöver manéren, är Stig Larsson en författare som jag verkligen skulle vilja möta, för han verkar så förbannat trevlig och underhållande och inte ens i det mest hatiska artiklarna verkar de kunna dölja det.

Den första intervjun jag läste var i Glänta som hette Haitiska äventyr. Han var störtskön när han beskrev hur han försökte beställa en gimlet och fick en 15cl utan is i Port au Prince hetta. Samtidigt hur han gick emot Gläntas PK-het och diskuterade voodoo med allvar och utan dekonstruktion. Jag minns själv från Belize och Brasilien hur verklig voodoon är i folks medvetande och där kan vilken universitetsutbildad svenne som helst försöka slå i mig att det handlar om rasism och fördomar. Ett exempel är han som jag träffade som beskrev hur andarna fattade tag i honom eller kocken som ständigt gick runt och pratade med sin döda morsa.

Jag känner att jag håller på att tappa bort ämnet och rekommenderar er istället att läsa två intervjuer med Stig Larsson. Den första är från 1987 och heter Jag tror inte jag är överskattad. Den andra är ur Kinesis som heter kort och gott Stig Larsson intervjuad av Kinesis.