jag låg och grät så jag kved

Då jag frågade henne om hon tyckte om mig sa hon bara att hon tyckte om min likgiltighet, så likgiltig är bara träd, sa hon en gång, hon kunde minnas en annan människa med samma sätt att se saker som jag i en liten bergsby i södra Europa där hon varit med sina föräldrar, han väntade på döden och allting var redan slut, fåglarna och de tätnande molnen var det enda som återstod för honom, sa hon och låtsades hosta.

Autisterna, Stig Larsson

Likgiltigheten som de iakttagande huvudpersonerna intar i en mängd av 1900-talets romaner talar om en slags autism, eller möjligen en oförmåga att förbinda jaget med känslorna. Istället låter man händelserna, gärna ett fåordigt koncentrat efter den den hemingwayska förbannelsen. På så sätt försöker man få läsaren att reagera och med empati åse det hemska, och att känna istället för huvudpersonerna. Exempel är redan nämnda Hemingways karaktärer, Celines huvudkaraktär i Resan till nattens ände, Slas alteregon och många fler där till. I de böckerna skulle man aldrig läsa liknande ord som min överskrift: Jag låg och grät så jag kved.

Nu menar jag inte att man ska göra alla till veka lipsillar, utan snarare försöka beskriva den känslomässiga tumult som de genomgår, som en saga eller en berättelse är då de ska komma till ett klargörande och växa.

En författare som skiljer sig från de ovan nämnda är Ian Fleming. Han ägnar sig inte bara åt att beskriva exklusiva ting som tändare och bilar. James Bond i böckerna är alltid i kontakt med sina känslor och ofta inför ögonblicket innan han ska ge sig in i finalen hotar rädslan att ta överhanden och han måste, med rovdjurets instinkter ge sig ner i det svarta vattnet och ta sig ut till båten. Le Chifre torterar han så mycket att han blir impotent och vill sluta vara agent eftersom en mördare måste kunna få stake. Bond är en intuitiv aktör, utan regler löser han problemet, går inte annat så går det att slå eller döda. Sidor används till att beskriva och fundera över vad skurkarna är för människor. Han blir en, enligt våra ideal, omogen människa som låter detet leda och guida honom rätt.

I höglitteraturens borg är hjältarna infantila och förstår sig inte på världen. De super hellre och blir alltmer förvirrade. Och kanske beror skillnaden mellan Bond och de övriga att han faktiskt har en roll i historien att spela, medan Hemingways karaktärer, autisterna hos Stig Larsson, eller Slas alteregon, endast är utkastade på ett fält, eller hellre nedkastade i en flod och det som sker omkring dem, ja, det sker, och de är oförmögna att inverka och påverka.