Hårdrocksdito och hjärndödhet

I Las Vegas kryssade jag fram med i lånade SUV och lyssnade på hårdrock. Fram och tillbaka till jobbet, trött i huvudet och utan minsta tillstymmelse till intellektuell verksamhet var det balsam för själen. Det känner jag även nu när jag jobbar som ölknegare och kropp och själ blir allt mindre.Den låt jag mest gillade var en karnevalisk slagdänga som jag nästan grät när jag hörde. Jag tyckte den var så bra. Men likt förbannat lyckades jag aldrig höra vem det var som spelade. Inte förrän ett halvår senare fick jag höra System of a Down. Jag var bara tvungen att ha. Så jag drog till Bengans i Göteborg och hittade alla deras plattor men låtfan som jag lyssnat på när jag åkte längs motorväg 15 var inte på deras skivor.

Jag beklagade mig högljutt och fick förslaget att det kanske var sångaren Serj Tankians och, visst första låten, Empty Walls, var den jag sökte och jag fick gåshud och tårar, emotionell som jag är. Jag köpte, satte mig i bilen och drog iväg till Bollebyggd med dönande högtalare.

Några dagar efteråt satt jag trött och sur dagen efter en jobbnatt och lyssnade på dem i hörlurarna och följde med i låttexterna. Jag kände adrenalin och allting annat och det lättade upp själen och tanken att själen är bara spårämnen infann sig och vad hårdrocken gör är att den får dem i gung och det är det som är skönt. Läste för massor av år sen att en hårdrockskoncert är som att ha en noshörning springa mot en.

Samtidigt var texterna så enkelspåriga. Det var propagandadito och det fanns en skön tom känsla i mig om att det enkelspåriga var okej, men det var just tomma känslor. Jag läser fortfarande Derek Walcotts rika texter som är menade att vara visionära och mångtydiga och det är just där som tanken kan flyga iväg och skapa sig nya visioner, med poetens hjälp spränger vi de tomma väggarna och inte med gitarrstånk, även om de är gött när man är trött och allmänt hjärndöd på grund av kneget.