Det var en perfekt dag för maraton. Ingen vind. Solen värmde och det var människor överallt. Jag var nervös, hade sovit sådär, men också spänd över vad som skulle hända. Jag kände att kroppen var tipp topp. Det skulle inte vara något problem.
Jag och Frank, framförallt han, hade gjort vår matematik och kommit fram till att 3:45 var inget omöjligt mål. Jag var full av tillförsikt och trodde målet var lätt för mig, men att inte han skulle klara av det. Jag överskattar gärna min förmåga och underskattar min motståndares, vilket inte minst visar sig i schack. (Läs mer…)
