Skräpförfattaren Michael Crichton är död.
Under mina resor har jag här och där stött på hans böcker på något backpackerställe och vips var jag fast. Jag kunde inte höra upp att läsa om tidsresor, benhandel eller vad annat som beskrevs. Den enda jag faktiskt lade bort var den om hans egna resor. Det blev för många superlativ i texten för min smak och eftersom jag själv var resenär tyckte jag att det han var med om inte var så märkligt.
Jag skriver medvetet att han var en skräpförfattare, men som det står i de två artiklarna i NY Times, Michael Crichton, author of thrillers, dies at 66 och An appraisal – Michael Crichton , builder of windup realms that thrillingly run amok, så kunde jag inte lägga undan böckerna vilket jag gjort med andra författare som James Joyce för att ta en ur högen av de avgudade.
I Lund hade jag en diskussion med en litteraturstudent om hög och låg litteratur och hon hävdade bestämt att det inte fanns någon skillnad litteratur emellan. Jag vägrade gå med på det, men kunde ändå inte rättfärdiga min traditionella och möjligen reaktionära syn på litteraturen. Crichton är ingen skönskrivare, men har det som en god science fiction författare ska ha: Sense of wonder! Och det är fan inte dåligt.
Bloggaren Kapten Nemo skriver en bra presentation av Crichton i inlägget en underskattad författares död.
1 svar so far ↓
Kapten Nemo // november 8, 2008 vid 5:43 f m |
Hej, jag gillar Timeline inte så mycket för själva storyn utan för Crichtons beskrivning av kvantmekanikens olika dimensioner (bran) och att jag har en allmän fascination för vetenskapen bakom teoretiska möjligheter att färdas i tiden. Som story saknar den en del av Crichtons signum, nämligen djupa personporträtt och storyn är på sina håll tunnare än exempelvis Jurassic Park och Next.