den mobbade och språket

Att språket är makt är en klassisk iakttagelse och ständigt märker man dess relevans. Framförallt när man som jag befinner mig i ett land där jag inte behärskar språket till fullo, vilket gör att jag förlorar varje gräl.

Dålig språkfärdighet gör en svag i direkta skärmytslingar. Jag har inte riktigt behövt begrunda det tidigare, då situationerna jag hamnat i inte har krävt detta. Men nu har det inträffat en konflikt på jobbet, som jag själv tog steget, kanske snavade, att inleda.

Jag tror på konfrontation. Med språkets hjälp kan man attackera och resonera och skapa samförståelse. Där språket upphör kommer skriket. Detta förutsätter dock att den andre är villig att diskutera.

På mitt jobb har jag länge känt mig olustig kring vissa personer. Det har varit otydligt och mer än känsla än en verklig upplevelse. Förvisso hade visso kommentarer skett, men inget konkret. Jag brydde mig inte särskilt heller. Om de inte gillar mig så är det deras ensak. Men vad man tycker om en annan person blir endast viktigt när etiketten inte följs. Det handlar om att vara artig och bete sig belevat.

Det finns en zenbuddhistisk historia om en munk som kommer till ett kloster där en drake stör ordningen. Han blir ombedd att hjälpa till och gör detta. Efter en tid försvinner draken och man frågar honom hur han lyckats. Det var en fråga om etikett, svarar han.

På mitt jobb finns det en drake och den stör som fan och ingen vill konfrontera den. En syndabock är utsedd, en ung tjej, vilket dock inte ska ses som konstigt då vi bara är två killar på arbetsplatsen och utöver jag och chefen är alla under 25 år. Tjejen väljer ut de hon gillar och de hon inte gillar. De hon inte gillar ignorerar hon och ger onda ögat. Det visade sig att det inte bara var jag som kände mig olustig. Den känslan gick igenom hela laget. Och just genom konfrontationen kom det i öppen dager för mig.

Det var en skitsak som skedde. Jag hade inte hunnit skriva in en reservation i datorn och hade lagt den överst på högen med de andra reservationerna. Dagen efter var det den enda som inte var gjord. Den hade legat på hennes plats och jag sa till henne om detta. Hon attackerade direkt och jag blev alldeles svag och försökte försvara mig verbalt. Det gick självklart inte.

Denna lilla skärmytsling bidrog till att andra som hade sett på reagerade, inte öppet, utan genom att komma efteråt och berätta för mig om sina problem med henne och de berättade även historian om innan jag kommit dit med andra som hade slutat och hon beskylldes som skyldig.

Det hela för mig var intressantast genom den fysiska reaktion jag hade när jag konfronterade henne. Det är ingen stor tjej, mager och tanig. Bra munläder dock och jag förstod direkt att skulle jag fortsätta att konfrontera henne vore det omöjligt att göra det verbalt. Jag skulle besegras direkt. List var alltså tvunget att använda i spelet och jag är ingen listig person. Så tålamod får därför vara min metod och övning i list. Att jag inte var ensam om att känna denna olust gjorde mig stärkt i min roll av att inte vara ensam utsatt, samt att det stärkte de andra också att de plötsligt också såg att de inte var ensamma.

Den viktigaste lärdomen för mig hitintills är av generellare slag och det är just hur viktig språkbehärskningen är och hur svag man är i det mänskliga samhället när man inte tillåts eller kan föra sin talan. Det fick man att reflektera över invandrarens vardag på ett helt nytt sätt och hur utsatt man är. Jag fick t.ex. höra, av en annan i all välmening, att jag hade gjort ett fel och att det var p.g.a. en kulturskillnad mellan tysk och svensk tradition, vilket så klart är skitsnack, men likväl anfördes det.

När etiketten följs på en arbetsplats, i en skola eller i en familj uppstår inte dessa problem. Den är till för att skydda svagare mot de som är starkare, alltså i det här fallet är den starkare en 50 kilos tjej och den svagare en 75 kilo kille.