med vem ska det förhandlas

Att försöka förstå 90-talets Liberia är att tvingas memorera olika akronymer för diverse krigsförande grupperingar. Vad betyder förkortningen och vad står de för? Efter ett tag struntar jag i det under min läsning kring Liberia. De förtjänar inte den mödan. Skälen är flera.

Peter D. Little diskuterar i sin bok Somalia: Economy without a state krigsherrarna som strider om makten i Somalia och han ställer frågan om man ska gå in i förhandling med dem. I texten refererar han till William Renos bok Warlord Politics and African States. I den beskrivs just de olika stridande fraktionerna i olika länder och vad de åstadkommer. Det var där jag läste om Liberia.

Charles Taylor som ska ställas inför rätta i Haag var en av de mest namnkunniga. Reno använder ordet Taylorland för att beskriva det Liberia som Taylor var på väg att skapa. Taylorland har inga gränser och handlar om ekonomiska kontrakt mellan olika personer, företag och grupper. Företag kom till Liberia men förhandlade inte med regeringen för rättigheten att utnyttja naturresurser som timmer och diamanter utan gick direkt till krigsherrarna. Det gjorde att regeringen Doe, som själv tagit makten genom en kupp, blev fråntagen makten att bestämma över sitt land.

Det är här medför problem på flera plan. Men om vi endast håller oss till en diskussion om fredsprocesser frågar man sig med vem t.ex. FN, ska förhandla med? Ska de, vilket Little kritiserar ta hänsyn till varenda stridande gruppering? Ska de ens diskutera med de krigsherrarna?

Ta exemplet Italien där olika maffiagrupper har enorm makt. Ska Sverige hellre förhandla med Cosa Nostra än med regeringen Berlusconi? Eller ska H&M diskutera en ny klädfabrik med camorran hellre än de styrande i Napoli? I Europa blir exemplet groteskt, men i Afrika ser man det inte som lika märkligt. Framförallt inte av företag som däckföretaget Firestone. Här är ett lite mer komprometterande inlägg kring Firestones sysslor i Liberia än länken tidigare som är deras egen hemsida: Liberia: Firestone sued over ”slave” plantation.

Här diskuterar William Reno kort om problemen i Darfur med anknytning till det som diskuterats ovan: On the Darfur conflict.

längs vägen

Jag gick längs med en grusväg i sydöstra Zimbabwe. Det var en mil till närmaste by. Den första delen var skogig, backig och jag var härligt ensam. Jag gick med ryggsäcken på ryggen och det kändes väldigt äventyrligt och vagabonden, den Jack-London-frälste, vandrade längs vägen.

Jag var på väg tillbaka till civilisationen efter att ha tillbringat 4 dagar  med en amerikan i en nationalpark tom på människor eftersom inga turister kom till den här delen efter oroligheterna i landet hade börjat. Vi hade sovit i grottor.

Samtidigt var jag orolig. Nyheterna jag hade hört, sett och läst var nära och verkligheten omkring mig var så annorlunda och jag kunde inte samsa de två. Jag var ensam och därmed utsatt. Jag hade hört om hoten och jag skulle passera en bondgård som hade övertagits av de illa beryktade krigsveteranerna.

Jag kom ut bland åkrarna. De som såg mig ropade hälsande och frågade vart jag var på väg. Bondgården närmade sig. Jag såg militärtälten och de kamouflageklädda. De stod och bligade på mig och jag var tvungen att gå förbi dem.

Jag hälsade och de nickade och frågade var jag kom ifrån och med ångest svarade jag Sverige. Den nya svenska ambassadören hade uttalat kritik mot Mugabe. Men ingen gjorde någonting. De var uttråkade. En skock kor kom och jag gick åt sidan, men de var så många att jag hoppade upp och gick längs slänten längs vägen. Jag kände mig dum och bortgjord.

Efter korna var förbi kom en man fram till mig. Han undrade om jag kunde hjälpa honom till Sverige. Jag svarade något svävande att om han kom till Sverige skulle jag hjälpa honom. Han nöjde sig med svaret.

De sista kilometrarna gick längs en asfalterad väg. Jag hade tröttnat på att leka luffare och stack ut tummen i vädret och en lastbil plockade upp mig och körde mig den sista biten. Zimbabwe är ett väldigt bra land att lifta i.

Det här var 2002.

Läs om Guinea-Bissau, den förra presidenten Vieiras historia och om drogkartellerna har börjat ta sig in i landet: Drugs fuel turmoil in West Africa.

I rörelse

Den sydafrikanska konstnären Liz Crossley ställde ut i galleriet Artspace i Berlin. På väggen stod texten att flera människor upptäcker sitt JAG först när de är tvungna att fly.

I Kapstaden träffade jag en ung kvinna från Tanzania. Hon bodde på samma backpackerplace som vi. Jag fascinerades av hur hennes historia att ha tagit sig landvägen till Afrikas ände. Hon försörjde sig på att hennamåla turisters händer och tjänade bra på det.

Överhuvudtaget att vandra längs Longstreet och prata med människor från alla delar av Afrika var spännande.

Just rörelsen från en plats till en annan verkar vara en stor del av den afrikanska kontinenten när jag läser mina böcker. De reser sig upp och vandrar iväg för att få nytt jobb, starta ett nytt liv och fortsätta sin levnad.

Samtidigt läste jag för länge sen en artikel att det var större skillnad mellan genkombinationerna i Afrika än någon annanstans. Antropologen spekulerade i att det var endast en liten grupp som hade lämnat den afrikanska kontinenten.

Beslutet att lämna sin täppa är högst personligt när det inte handlar om krig och svält. Igår på vägen hem från jobbet lyssnade jag på en podcast från Deutsche Welles afrikaprogram. En reporter följde en FN-konvoj. Han intervjuade människor i östra Chad som lever i fruktan att bli överfallna av olika banditer. De berättade att de inte förstod vad FN-trupperna gjorde där. Trupperna får nämligen inte ingripa i ett anfall om byborna försvarar sig. Så de skyddar ingen. Liknande kritik har FN fått från Läkare Utan Gränser i Kongo. De anser att de inte gör tillräckligt för att försvara civilbefolkningen.

Här är en länk till FNs uppdrag i Sudan från Reuters: UN does not expect its forces to be attacked. För varför skulle man attackera dem. De tuffar ju ändå bara runt i öknen och gör inte en fluga förnär.

I ett inlägg i NY Times ondgör sig Desmond Tutu över ovilligheten från de afrikanska ledarna att kräva den sudanesiska presidenten Al-Bashirs arrest: Will Africa let Sudan off the hook?

krukan guld och Benaadir

Under en tid har jag börjat intressera mig för Afrika. Det inleddes med sjörövarhistorierna från Somalias kust och sen liksom överallt annars visade det sig att jag var tvungen att vandra en bit till för att kunna förstå och sen ännu en bit till för att förstå… Att försöka förstå vad som sker i Afrikas horn är som att springa efter guldet vid regnbågens slut. Så många aspekter, historia, politik och världslägesanalys krävs för att ens bilda sig en inledande uppfattning om vad som sker, en tämligen omöjlig föresats

Bara under den korta månad som jag har brukat för att få en inblick i vad som sker där har lett mig till sufismens spridning och förändring vid 1900-talets början, slavarnas flykt till Jubbadalen, till hur strömmarna utanför den somaliska kusten är.

Men inte har jag fått mer förståelse ändå, något cynisk har jag dock blivit. I alla fall är min vilja att här dela med mig av mina tankar och funderingar kring det jag läser om Afrika.

Här är en länk till en fundering i Finacial Times där det beskrivs hur en slags nykolonialism sker i spåren av de ökande matpriserna: Rhodes Redux, och ett inlägg från Reuters: Selling Africa by the pound.