en kosmopolit

En äldre man i tweed, med vickad mustasch, han tycktes ständigt upprörd, var gäst på hotellet i Berlin jag jobbar på. Medan han var nykter var han beskedlig, men inte särskilt trevlig. Hans fru var en grå mus som tycktes skämmas för sin man. Han frågade efter kvällens konserter och jag berättade om att på konserthuset vid Gendarmenmarkt kunde han lyssna till en konsert av Tjajkovskij och Mendelssohn.

På kvällen kom han tillbaka något bestruken. Som en sann britt hade han druckit ett par pints. Nu ville han förklara några brister med hotellet.

Det står på er programlista att ni har BBC, men jag hittar den inte utan får bara in CNN.

Det ska genast ordnas, svarade jag.

Han fick blodad tand av min underdånighet och sa retoriskt att vi hade anspråk på att vara ett internationellt hotell. Jag nickade.

Hur kommer det sig då att ni bara har tyska dagstidningar?

Vi har även ett nyhetsblad på engelska, svarade jag.

Men ett hotell med internationella gäster bör ju ha internationella tidningar. Jag föreslår att ni börjar erbjuda säg Herald Tribune för era gäster.

Det är en god idé, svarade jag.

Nu drog hans fru i honom så mycket att hon äntligen fick med honom.

Idéen med internationella dagstidningar är ett bra förslag. Men innan jag går in på det vill jag bara ställa frågan om varför han ens rest iväg från Storbritannien, en ö i Europas utkant. Han ville ju ändå bara se BBC och läsa Herald Tribune och visa oss på brittiskt högmod.

Saken är nämligen den att vi är förvisso ett internationellt hotell. Ungefär hälften av våra gäster kommer från Tyskland och resten är från andra delar av Europa. En minoritet kommer från utomeuropeiska länder. Men till skillnad mot vad John Bull trodde är det endast en minoritet som pratar och förstår engelska. Skulle vi erbjuda andra dagstidningar än de berlinska vi nu erbjuder borde vi främst ha en dansk och en italiensk. De är de två största icketyska grupper som kommer. Visserligen förstår den yngre generationen danskar väldigt bra engelska och talar hellre det med mig istället för skandinaviska. Men den äldre generationen pratar någorlunda tyska och kan läsa tyska dagstidningar.

Engelskan är tyvärr inte så stark som John Bull vill tro. Och om jag får spekulera om framtiden kommer hotellen i Berlin snarare att erbjuda ryska dagstidningar, dvs. när visumreglerna  för Ivan lättats upp. Då kommer receptionisterna, liksom egyptierna i Hurgada, att tvingas lära sig rudimentär ryska. För ryssarna pratar ingen engelska.

oskyddad när poliser inte längre bär k-pist

”The cold war was very much with us. A poll taken of my class yearbook as we were about to graduate found that 87 percent thought we would be at war with the Soviet Union within five years.”

Rufus Phillips skriver det inledande kapitlet till sin bok Why Vietnam matters. Hans universitet var Harvard och de var USAs elit och året var 1950.

Nu i efterhand vet vi att det närmast USA och Soviet kom en sammandrabbning var misil-krisen 1963. Det skrämmande är hur fel de hade. Det var med det tänkandet som man sedan under framförallt Kennedyåren påbörjade kapprustningen. President Eisenhower var nämligen emot kapprustningen och hans motvilja var en av anledningen till att demokraterna med Kennedy i spetsen vann ett decennium senare.

Med hot är det lätt att vinna över en icke-tänkande befolkning. Problemet blir ännu större när eliten tänker fel, vilket de i ovannämnda exempel gjorde.

Vi lever i en liknande tid nu. Det krigshetsas och polisen går med k-pistar på gatorna i Berlin. Jag ville gå fram till en vaktande polis och fråga om han trodde att man kommer lägga undan k-pisterna snart. Jag kände mig dum och gick vidare. Men jag tror inte vapnen kommer läggas undan. Snarare kommer man att vänja sig och känna sig oskyddad när man ser poliser utan k-pistar.

Don’t kill the piano player

På juldagen 1966 inledde New York Times en två veckor lång artikelserie om Nordvietnam. Journalisten Harrison Salisbury hade medgivits visum av Hanois regering. Han visade sönderbombade fabriker, kyrkor, broar som under nätterna byggdes upp. Bilderna och artiklarna väckte debatt. Han anklagades för att sprida fientlig propaganda. Opinionen mot kriget växte sig starkare. Dessutom visade artiklarna medborgarna att regeringen ljög om vad som verkligen hände i fiendeland.

Jag skrev tidigare i inlägget Urskiljningslöst, om den lokale reportern Sultan Munadi som dödades i Afghanistan. Han hjälpte new yorktimes journalisten George Packer att rapportera från Afghanistan. Där och fortfarande frågar jag mig om varför talibanerna egentligen inte tar hand om journalisterna, introducerar dem till deras liv och försöker få dem att skildra den positiva sidan om det liv de i Afghanistan vill skapa.

Oljan och länders framtid

Med råvaror kan länder dominera i världen. I dagens värld är det framförallt olja och naturgas som ställer frågor kring vart länder och världsdelar är på väg.

I New York Times: New Way to tap gas may expand global supplies, läser jag om nya sätt att utvinna gas.

Det står:

One recent study by IHS Cambridge Energy Research Associates, a consulting group, calculated that the recoverable shale gas outside of North America could turn out to be equivalent to 211 years’ worth of natural gas consumption in the United States at the present level of demand, and maybe as much as 690 years. The low figure would represent a 50 percent increase in the world’s known gas reserves, and the high figure, a 160 percent increase.

Framförallt Europa kan bli vinnare och vårt beroende av rysk gas skulle minska, står det i artikeln.

Det bidrar även till oro och begrundan om vart ett land vill och kommer att ta vägen. I The Atlantic läser jag i artikeln Oil on Ice:

Aqqaluk Lynge has a recurring nightmare: “When I’m lying awake at night, I pray we don’t find oil.” That anxiety puts Lynge, the president of Greenland’s chapter of the Inuit Circumpolar Council, a group representing indigenous people from Greenland, Canada, Alaska, and Russia, in the distinct minority of his 58,000 fellow islanders, most of whom hope that a huge oil find will ensure the success of Greenland’s independence from Denmark.

I Nigeria har milisen MEND avslutat sin tid av fred i deltat rapporterar Al Jazeera i artikeln Nigeria Rebels and ceasefire. Deras kamp har sin grund i just oljan  i området. Journalisten skriver:

Claiming to fight for a fairer distribution of the region’s wealth, Mend fighters have repeatedly attacked oil infrastructure and government forces across the delta in the past three years, forcing down output from 2.6 million barrels a day to 1.7 million and putting Nigeria’s position as Africa’s top oil exporter at risk.

Nyfikenheten vandrar vidare och jag läser Kjell Alekletts mycket intressanta blogg om Oil Peak. Han är ytterst tveksam till oljans framtid. I inlägget ASPO-8: the international Peak Oil Conference in Denver slår han ner på siffrorna som anges av brasilianen och geologen Marcio Rocha Mello. Att han är brasilian är viktigt då det landet ses som ett av framtidens oljeledande länder.

Han hävdade bestämt att det fanns ofantliga mängder olja att upptäcka utanför Brasiliens kust, inne i Amazonas djungel, i Mexikanska Golfen, utanför Afrikas västkust och i centrala Kongo. Siffran 450 miljarder fat nämndes och vad det gäller Peak Oil frågade han om vi verkligen trodde på Peak Oil efter detta.

Kjell tilläger dock syrligt:

Att den mängd olja som han diskuterade bara skulle räcka i 15 år med dagens konsumtion kom som en stor överraskning för honom.

Det intressantaste i inlägget är dock det han skriver om hur ledande länder tagit makten på världsarenan genom historien genom resurser. Hans exempel är flera och han ser t.ex. att USA lever numera på lånade pengar och att vi kommer nog att se en förändring i vem som dominerar världen i framtiden.

Urskiljningslöst

Fundersam läser jag två artiklar. Den första är av George Packer på sin newyorkerblogg: It’s always the fixer who dies. Det är en intressant beskrivning av fixaren som är nödvändig för utrikeskorrespondentens nyhetsskapande och överlevande i kriget han försöker rapportera ifrån.

(Sultan Munadi) was what journalists call a “fixer,” the local man or woman who helps the foreign correspondent. The help takes every conceivable form: interpreting, finding the phone number of the Iraqi member of parliament, knowing the personal history of the Afghan battalion commander, setting up interviews, hiring a car and driver, figuring out where to get food on a long drive in the desert, dispensing political analysis and cultural insight and—sometimes most importantly—security advice, about this or that contact, this or that road.

Han utgår från newyorktimes artikel Seized Times Reporter is freed in Afghan raid that kills aide.

Stephen Farrell, a New York Times reporter held captive by militants in northern Afghanistan, was freed in a military commando raid early Wednesday, but his Afghan interpreter was killed during the rescue effort.

Det intressanta utöver deras innehåll är en kort kommentar om vad de två reportrarna gjorde på platsen.

Mr. Farrell and Mr. Munadi were abducted on Saturday while they were reporting the aftermath of NATO airstrikes on Friday that exploded two fuel tankers hijacked by Taliban militants. Afghan officials have said up to 90 people, including many civilians, were killed in the attack, which NATO officials are now investigating.

De undersökte en plats för att rapportera om hur skadorna efter en NATO attack som möjligen skulle kunna väcka kritik mot afghanistankriget på hemmaplan. Kidnapparna borde hellre tacka och hjälpa journalisterna. Istället blir de tagna för spioner och efter en tid i fångenskap släpps utlänningen medan den lokale dödas.

I ett blogginlägg på newyourktimes blogg At war står inlägget Hell? No. I wont go av Sultan Munadi. Han hade studerat i Tyskland.

För en intressant sann berättelse om en fixare i Bosnienen rekommenderar jag Joe Saccos seriereportage: The fixer.