bakgrund till ”ska enskilda offras?”

I mitt förra inlägg Ska enskilda Offras? skrev jag om de senaste händelserna utanför Somalia.

Här kommer några svenska länkar till den som är intresserad,

Jag citerade den Somaliske sjörövarkaptenen Röda Tänderna som hävdar att de ska höra upp med sjöröveriet när dumpning av miljöfarligt avfall och tjuvfisket upphör. I den äldre artikeln 2000-talets sjörövare i DN står det mer utförligt.

Samtidigt började anonyma fartyg dumpa allsköns farligt skräp från Europa och Östasien i de somaliska vattnen – kärnavfall, bly, kadmium, kvicksilver och andra tungmetaller. Det förstörde gradvis fisket, särskilt efter att tsunamikatastrofens svallvågor 2005 slog sönder många av tunnorna och sköljde upp innehållet på stränderna.

Bakgrunden är lika tragisk som begriplig. Den somaliska centralregeringen bröt samman 1991 och i det efterföljande permanenta kaoset har ingen organiserad kustbevakning funnits. Snart dök stora utländska fiskefartyg upp och började dammsuga vattnen utanför Somalia – numera anses bland annat tonfisk, räkor och hummer för mer än motsvarande två miljarder kronor tjuvfiskas upp varje år av främmande storfiskare.

En annan sjörövare Yassin Dheere berättar även han om tjuvfisket och att han blev tvingad att kapa fartyg.

Jag tvingades börja kapa utländska fartyg sedan centralregeringen hade brutit samman. Ingen övervakade havet och det gick inte att bedriva normalt fiske, eftersom de utländska trålarna som befann sig olagligt i de somaliska vattnen förstörde våra små båtar och vår utrustning. Det var det som tvingade oss att bli pirater.

På frågan om sjöröveriet kommer upphöra svarar han:

Piratverksamheten kommer inte att stoppa förrän vi får en regering, säger sjörövardirektören Yassin Dheere.

Möjligen kan det låta som om jag urskuldar deras verksamhet. Men att de endast är ett par fattiga fiskare som tagit på sig ansvaret att bli somalias inofficiella kustbevakning är väl tveksamt. Snarare är det en banditverksamhet i växande.

Piraterna är i dag stora makthavare på havet och förfogar över större vapenarsenaler än till exempel kustbevakningen. Det finns rapporter som hävdar att det finns överenskommelser mellan lokala krigsherrar och piraterna. Krigsherrarna ger piraterna beskydd och förser dem med vapen mot del av bytet. Man ska inte glömma bort att polisväsendet är mycket korrupt i den här delen av världen.

Det skriver Abdirisak Sak i debattartikeln Islamisterna är de enda som lyckats bekämpa piraterna på Newsmill.

Långseglaren Lars Hässler berättar om sjörövarna utifrån sitt perspektiv i artikeln med titeln Amerikanska flottan skyddar svenska seglare mot pirater. Samtidigt får man en introduktion till det moderna sjöröveriet på de sju haven.

Ska enskilda offras?

Efter sex veckors fångenskap släpptes spanjorerna. De hade hållits fångna av somaliska pirater. Det ryktas om att en lösensumma på 3,5 miljoner dollar utbetalades. New York Times berättar:

In the pirate stronghold of Xarardheere, Somalia, witnesses said that 80 luxury automobiles crowded the shore as friends and family members of pirates clamored to get a share of the ransom money being divided among the pirates. “I came here to get some money from my friend, who is receiving his share today,” said one resident, Mohamoud Elmi.

Ska regeringar ge efter för skurkars krav? Frågan är svår och kan närmas på olika vis. Om vi kort begrundar konsekvenserna av handlandet finns två problematiska punkter.

1. Om skurkarna får sina pengar finns det ingen anledning för dem att sluta.
2. Hur skulle spanska allmänheten reagerat om deras landsmän hade dödats.

I en annan liten artikel i New York Times läser jag:

A retired British couple snatched from their yacht by Somali pirates said in a video broadcast Friday that they feared they could be killed within a week or handed to a terrorist group if a ransom demand was not paid.

Samma fråga igen. Ska brittiska regeringen betala lösensumman?

De fångades vid Seychellerna och det är en allmän trend att piraterna sprider sig allt längre från Somalia.

Last week, pirates attacked the MV Nele Maersk, a container ship flying under the Danish flag about 1,100 miles east of Mogadishu, Somalia. It was the farthest recorded attack off the Somali coast and took place close to where another tanker, BW Lion, was attacked a day earlier.

Det är ett jätteområde piratena rör sig inom. I tidigare artiklar i New York Times läser man att Somalias kust är ungefär lika lång som Västeuropas, dvs. från Gibraltar till ryska gränsen. Eller som löjtnant Nate Christensen i amerikanska flottan säger:

Patrols cover one million square miles from the Gulf of Aden to the Arabian Sea and around the Seychelles, he said.

Att problemet kräver en lösning är självklart. Men vilken? Att betala lösensumman är naturligtvis kortsiktigt, men i sig inte så dumt. Möjligen kan det vara bra för literaturen om en och annan får sitta kvar, som en viss Cervantes, som satt i Algeriet i fem år.

Undertiden som diskussionen pågår trappas våldet upp mellan besättningar och pirater om detta kan man läsa om i Pirate Attack Maersk Alabama Again.

Åtgärderna mot pirateriet kan bli mer drastiska och kan leda till en attack mot själva Somalia. Men:

“Much like Afghanistan, it’s easy to get in and much more difficult to get out,” said Peter Lehr, an expert on terrorism and political violence at the University of St. Andrews, Scotland, “And I fear it will get much worse before it gets better.”

Här återvänder diskussionen till inledningsfrågan och om den enskilde får offras?

Jag tänker alltså inte på brottslingarna utan på civilbefolkningen i Somalia. Ska de offras?

Dessutom finns det all anledning till oro angående en attack av Somalia och om vi jämför med det krig som nu är i Afganistan förstår jag varför många länder tvekar.

Jag tror hellre, som Nederländerna, att piraterna prövas i en internationell domstol. Det gör också att länder som Spanien inte prövar dem i landet utan inför det internationella samfundet. Det gör att ett enskild land inte kan spelas ut på samma sätt.

Ett P.S. till inlägget är frågan hur de västerländska skurkarna, dvs. de som dumpar miljöfarligt gods eller fiskar obehindrat längs den somaliska kusten, kan kontrolleras?

Piratkaptenen Röda Tänderna anger det som skäl till deras handlingar:

“We will keep attacking on foreign vessels until illegal fishing and toxic dump is stopped.”

Ryssland störst

Av intresse kan vara att veta följande:

I höst har Ryssland passerat Saudiarabien som världens störta oljeproducent och sedan länge är man världens största producent av naturgas. Om man till detta lägger att Ryssland är en av världens största kolproducenter och att man har stora fyndigheter av uran och vet att det är energi som styr världen borde alla förstå vilken maktfaktor Ryssland kommer att bli i framtiden.

Det är Kjell Aleklett som berättar det på sin eminenta blogg.

Vad ska EU göra utrikespolitiskt med Ryssland? Hur ska vi greppa detta knarkarberoende som vi har av en langare som vet hur han ska utnyttja situationen?

Som tysklandsboende märker jag av i min kassa hur dyr energin börjar bli. Vi fick en saftig efterräkning och mina julklappspengar försvann.

Men frågan är större. Ta Rysslands utrikespolitik, där genom vårt beroende, EU tvingas till en alltmer okritisk hållning eftersom vi inte vill förlora vår dagliga dos.

I New York Times läser jag följande intressanta artikel: China Pledges $ Billion to Africa. De kommer även ta bort många av  handelshindren. Men det kommer med en liten regel:

Beijing will also remove tariffs on most exports to China from the least-developed African nations that do not have diplomatic relations with Taiwan, and sponsor an array of other programs in health, education, culture and agriculture.

Tänk om vi kommer i samma läge med Ryssland, där vi tvingas acceptera en mängd krav bara på grund av vårat beroende?

Kjell Aleklett förklarar varför Sverige är mindre beroende av Ryssland:

Sverige är ett av de få länderna inom EU som inte är beroende av naturgas från Ryssland och självfallet beror det på vår satsning på kärnkraft.

Jag är ingen vän av kärnkraften och som russofil vill jag hellre se till ett samarbete med Ryssland. Av det intresset har jag börjat lära mig ryska, ett väldigt klurigt språk. Men det måste bli en vänskap på lika villkor. Frågan är hur Europa kan bli så pass starkt att det är möjligt?

timbros podradio stinker! Varför?

Jag lyssnar på nedladdad nätradio när jag diskar och lagar mat. En underbart sätt att lära sig om filosofi, ekologi, samhälle och kultur. Ett tag lyssnade jag på föreläsningar från olika universitet i USA. Det finns mycket hög kvalitet och ingen ursäkt längre för att inte förbli bildad.

Lite musik, lite kommentarer, tidslängden ungefär 40 minuter. Det är perfekt att lyssna på medan man bearbetar gårdagens disk. Trodde jag i alla fall när jag laddade ner avsnitt från Timbros nätradio. Att jag håller med om deras grundtankar gjorde ju inte saken sämre. Mina tankar behövde inte bemöda sig. Men efter tre avsnitt vägrar jag att lyssna på mer. Vilken smörja!

Med det kan man jämföra den Naomi Kleinintervju jag lyssnade på. De diskuterade Chockdoktrinen. Det var ingen musik, inslagen var korta. Jag hann t.o.m. lyssna på ett avsnitt av philosophy bites, en nätradio jag starkt rekommenderar för den filosofiintresserade, innan jag var färdig med disken. Hon är en person vars åsikter jag är starkt kritisk till. Trots det kändes det mödan värt att lyssna och ta till sig om det hon sa. Hennes beskrivning av chicagopojkarna, USAs handlande mot Chile och tankarna kring hennes begrepp chockdoktrinen osv. En fröjd.

Timbros avsnitt var däremot en samling av tråkigt staplade fattiga argument, utan vilja till problematisering eller kontextbeskrivning; det fanns igen ambition till att tvinga mig till reflektion. Det är märkligt. För de jag lyssnade till var Carl Rudbeck, vars essäer jag läst och beundrat i Axess, David Eberhard som gjorde ett strålande framträdande i filosofiska rummet, jokern i leken var Maria Ranka, som jag inte hade hört talas om innan. Nu vet jag att hon är VD för timbro. Hennes program var sämst och det, om igen, trots att ämnet intresserade mig. Det handlade om mobilitet.

Läs beskrivningen av hennes program:

Maria Rankka pratar om mobilitet. Om resor som förändrar. Hon fascineras av allt som rör sig, människor, tankar, företag och länder. Maria tar oss med till platser som Oslo och Ulan Bator. Hon åker bil, pendeltåg och flyg när resandet inte är av det mentala slaget. Den stora frågan är varför så många vill begränsa vår rörlighet.

Ett slående tillfälle att begrunda, filosofera, problematisera, men det slutade med att jag satt och slölyssnade och studerade Google Earth, vilket var bra mycket mer givande.

Om ambitionen ska vara så låg kan de lika gärna lägga ner deras podradio.

Vad står Europa för?

What does the European Union truly stand for besides a cradle-to-grave social welfare system? For without something to struggle for, there can be no civil society—only decadence.

Ironically, we may have gained victory in the Cold War, but lost Europe in the process.

Med de orden avslutar Robert D. Kaplan sin krönika The Fall of the Wall i The Atlantic. Det är en irriterande fråga han ställer.  Den spontana motfrågan är naturligtvis vad som är så förbannat fel med att vara en symbol för från vaggan-till-graven-välfärdssamhället?

I svepande drag målar herr Kaplan en bild av världen där Europa är en lam produkt av historien. USA har ständigt fått gå in för att släcka oroshärdar som Jugoslavien. De räddade oss under Andravärldskriget och stod som garant för att inte Warsawapakten marscherade in i Västeuropa.

Ryssland, skriver han, är Europas största makt:

And while the Soviet Union may have disintegrated, Russia is still Eurasia’s preeminent land power.

Europa håller på att bli alltmer beroende av Ryssland genom gasledningen och samtidigt kan en klyfta mellan Öst- och Västeuropa återigen bildas.

…it holds the ability to split Eastern Europe off from the West and hold the former Warsaw Pact nations captive.

Vad ska Europa och vi européer således göra för att inte degenera, dvs. ska vi anta Kaplans utmaning?

Europa står för fred. EU är ju först och främst ett fredsprojekt. Vi, dess medborgare, ska kunna röra oss fritt mellan och över gränserna. Men i den friheten blir vi alltmer bevakade och passivt förföljda. Våra gränser mot omvärlden utanför bebyggs med murar av papper och tegel.

Istället för att bli en kanonbåt med demokrati skrivet längs bogen, vilket USA är för mig numera, måste vi:

• bygga ut välfärden istället för att ifrågasätta den
• öppna gränserna
• minska paranoian som frodas bland lagstiftarna

Jeffrey Goldberg, en annan Atlanticskribent, publicerar på sin blogg Kaplans grundtankar, som denne fick sig tillskickad. Avslutningstankarna är följande:

It is a legitimate worry that Europe’s fixation with its own violent past can go too far, so that it abdicates future international responsibilities. America needs Europe. In this regard, the gradual emergence of a Brussels-based European super-state may offer help.

Är Europa alltför fixerat vid sitt våldsamma förflutna?

flyg mig till Kuba

När jag växte upp på 80-talet skämtade man om flygkapningar. Ta mig till Kuba, sa kaparen. Nu minns jag inte hur många flygkapningar som egentligen skedde. Jag var ingen ivrig tidningsläsare och inte aktuelltkåt heller. Det jag dock minns är hur jag som 12-åring fick gå in i cockpiten på väg till London. Min första flygresa. Det får man inte längre och förmodligen är piloterna nöjda med det beslutet.

Det är en märklig tid vi lever i och jag diggar den inte. Vi vanliga medborgare blir alltmer duperade och det sker på ett nedrigt sätt och jag tror ytterst få tjänar på den rädsla som de skapar.

Numera läser jag fler tidningar. Inga svenska. Det är för fattiga och journalisterna är för tystade eller okritiska. Ändå kan man inte klaga på journalistiken om man läser ytterst källkritiskt vad som står på sidorna.

I New York Times läser jag artikeln Pirates threaten Spanish Captives.

On Friday, the pirates threatened to kill three crew members if two suspected pirates being held in Spain are not freed, the captain of the vessel, quoted by news agencies, said. “They have taken three of our crew and have given a deadline of two days,” Capt. Ricardo Blach told Spanish television by telephone from the Alakrana. “If in two days there are no signs that those two Somalis are being sent back here, they are going to kill them and immediately take another three hostages. This is a lottery,” he said, according to the reports.

Frågan jag ställer mig när jag läser artikeln är varför ingen tar upp Malackasundets piratverksamhet. I National Geographics läser jag reportaget Malacca Strait Pirates.

Since 2002, the International Maritime Bureau (IMB) has recorded 258 pirate attacks in the Malacca Strait and surrounding waters, including more than 200 sailors held hostage and 8 killed. The insurance arm of Lloyd’s classified the strait as a war zone in June 2005. Malaysia, Singapore, and Indonesia responded by bolstering security in their respective waters, and Lloyd’s suspended the rating in August 2006.

But counting pirate attacks is murky business. Noel Choong, head of the IMB’s Piracy Reporting Centre, estimates that half of all pirate attacks go unreported. “In some cases the ship’s owners dissuade the captain from reporting an attack,” he says. “They don’t want bad publicity or the ship to be delayed by an investigation.” As a result, no one knows for sure how many pirates remain active in the Malacca Strait.

Reportaget är några år gammalt, men pirateriet har inte upphört. Men ingen pratar om att invadera indonesien, Malaysia eller Singapore. Snarare ligger andra orsaker bakom rapporterande i Somalia. Möjligen är det en invasion och rapporterande handlar därför om att väcka opinionens välvilja.