Vad står Europa för?

What does the European Union truly stand for besides a cradle-to-grave social welfare system? For without something to struggle for, there can be no civil society—only decadence.

Ironically, we may have gained victory in the Cold War, but lost Europe in the process.

Med de orden avslutar Robert D. Kaplan sin krönika The Fall of the Wall i The Atlantic. Det är en irriterande fråga han ställer.  Den spontana motfrågan är naturligtvis vad som är så förbannat fel med att vara en symbol för från vaggan-till-graven-välfärdssamhället?

I svepande drag målar herr Kaplan en bild av världen där Europa är en lam produkt av historien. USA har ständigt fått gå in för att släcka oroshärdar som Jugoslavien. De räddade oss under Andravärldskriget och stod som garant för att inte Warsawapakten marscherade in i Västeuropa.

Ryssland, skriver han, är Europas största makt:

And while the Soviet Union may have disintegrated, Russia is still Eurasia’s preeminent land power.

Europa håller på att bli alltmer beroende av Ryssland genom gasledningen och samtidigt kan en klyfta mellan Öst- och Västeuropa återigen bildas.

…it holds the ability to split Eastern Europe off from the West and hold the former Warsaw Pact nations captive.

Vad ska Europa och vi européer således göra för att inte degenera, dvs. ska vi anta Kaplans utmaning?

Europa står för fred. EU är ju först och främst ett fredsprojekt. Vi, dess medborgare, ska kunna röra oss fritt mellan och över gränserna. Men i den friheten blir vi alltmer bevakade och passivt förföljda. Våra gränser mot omvärlden utanför bebyggs med murar av papper och tegel.

Istället för att bli en kanonbåt med demokrati skrivet längs bogen, vilket USA är för mig numera, måste vi:

• bygga ut välfärden istället för att ifrågasätta den
• öppna gränserna
• minska paranoian som frodas bland lagstiftarna

Jeffrey Goldberg, en annan Atlanticskribent, publicerar på sin blogg Kaplans grundtankar, som denne fick sig tillskickad. Avslutningstankarna är följande:

It is a legitimate worry that Europe’s fixation with its own violent past can go too far, so that it abdicates future international responsibilities. America needs Europe. In this regard, the gradual emergence of a Brussels-based European super-state may offer help.

Är Europa alltför fixerat vid sitt våldsamma förflutna?