Av intresse kan vara att veta följande:

I höst har Ryssland passerat Saudiarabien som världens störta oljeproducent och sedan länge är man världens största producent av naturgas. Om man till detta lägger att Ryssland är en av världens största kolproducenter och att man har stora fyndigheter av uran och vet att det är energi som styr världen borde alla förstå vilken maktfaktor Ryssland kommer att bli i framtiden.

Det är Kjell Aleklett som berättar det på sin eminenta blogg.

Vad ska EU göra utrikespolitiskt med Ryssland? Hur ska vi greppa detta knarkarberoende som vi har av en langare som vet hur han ska utnyttja situationen?

Som tysklandsboende märker jag av i min kassa hur dyr energin börjar bli. Vi fick en saftig efterräkning och mina julklappspengar försvann.

Men frågan är större. Ta Rysslands utrikespolitik, där genom vårt beroende, EU tvingas till en alltmer okritisk hållning eftersom vi inte vill förlora vår dagliga dos.

I New York Times läser jag följande intressanta artikel: China Pledges $ Billion to Africa. De kommer även ta bort många av  handelshindren. Men det kommer med en liten regel:

Beijing will also remove tariffs on most exports to China from the least-developed African nations that do not have diplomatic relations with Taiwan, and sponsor an array of other programs in health, education, culture and agriculture.

Tänk om vi kommer i samma läge med Ryssland, där vi tvingas acceptera en mängd krav bara på grund av vårat beroende?

Kjell Aleklett förklarar varför Sverige är mindre beroende av Ryssland:

Sverige är ett av de få länderna inom EU som inte är beroende av naturgas från Ryssland och självfallet beror det på vår satsning på kärnkraft.

Jag är ingen vän av kärnkraften och som russofil vill jag hellre se till ett samarbete med Ryssland. Av det intresset har jag börjat lära mig ryska, ett väldigt klurigt språk. Men det måste bli en vänskap på lika villkor. Frågan är hur Europa kan bli så pass starkt att det är möjligt?

Jag lyssnar på nedladdad nätradio när jag diskar och lagar mat. En underbart sätt att lära sig om filosofi, ekologi, samhälle och kultur. Ett tag lyssnade jag på föreläsningar från olika universitet i USA. Det finns mycket hög kvalitet och ingen ursäkt längre för att inte förbli bildad.

Lite musik, lite kommentarer, tidslängden ungefär 40 minuter. Det är perfekt att lyssna på medan man bearbetar gårdagens disk. Trodde jag i alla fall när jag laddade ner avsnitt från Timbros nätradio. Att jag håller med om deras grundtankar gjorde ju inte saken sämre. Mina tankar behövde inte bemöda sig. Men efter tre avsnitt vägrar jag att lyssna på mer. Vilken smörja!

Med det kan man jämföra den Naomi Kleinintervju jag lyssnade på. De diskuterade Chockdoktrinen. Det var ingen musik, inslagen var korta. Jag hann t.o.m. lyssna på ett avsnitt av philosophy bites, en nätradio jag starkt rekommenderar för den filosofiintresserade, innan jag var färdig med disken. Hon är en person vars åsikter jag är starkt kritisk till. Trots det kändes det mödan värt att lyssna och ta till sig om det hon sa. Hennes beskrivning av chicagopojkarna, USAs handlande mot Chile och tankarna kring hennes begrepp chockdoktrinen osv. En fröjd.

Timbros avsnitt var däremot en samling av tråkigt staplade fattiga argument, utan vilja till problematisering eller kontextbeskrivning; det fanns igen ambition till att tvinga mig till reflektion. Det är märkligt. För de jag lyssnade till var Carl Rudbeck, vars essäer jag läst och beundrat i Axess, David Eberhard som gjorde ett strålande framträdande i filosofiska rummet, jokern i leken var Maria Ranka, som jag inte hade hört talas om innan. Nu vet jag att hon är VD för timbro. Hennes program var sämst och det, om igen, trots att ämnet intresserade mig. Det handlade om mobilitet.

Läs beskrivningen av hennes program:

Maria Rankka pratar om mobilitet. Om resor som förändrar. Hon fascineras av allt som rör sig, människor, tankar, företag och länder. Maria tar oss med till platser som Oslo och Ulan Bator. Hon åker bil, pendeltåg och flyg när resandet inte är av det mentala slaget. Den stora frågan är varför så många vill begränsa vår rörlighet.

Ett slående tillfälle att begrunda, filosofera, problematisera, men det slutade med att jag satt och slölyssnade och studerade Google Earth, vilket var bra mycket mer givande.

Om ambitionen ska vara så låg kan de lika gärna lägga ner deras podradio.

What does the European Union truly stand for besides a cradle-to-grave social welfare system? For without something to struggle for, there can be no civil society—only decadence.

Ironically, we may have gained victory in the Cold War, but lost Europe in the process.

Med de orden avslutar Robert D. Kaplan sin krönika The Fall of the Wall i The Atlantic. Det är en irriterande fråga han ställer.  Den spontana motfrågan är naturligtvis vad som är så förbannat fel med att vara en symbol för från vaggan-till-graven-välfärdssamhället?

I svepande drag målar herr Kaplan en bild av världen där Europa är en lam produkt av historien. USA har ständigt fått gå in för att släcka oroshärdar som Jugoslavien. De räddade oss under Andravärldskriget och stod som garant för att inte Warsawapakten marscherade in i Västeuropa.

Ryssland, skriver han, är Europas största makt:

And while the Soviet Union may have disintegrated, Russia is still Eurasia’s preeminent land power.

Europa håller på att bli alltmer beroende av Ryssland genom gasledningen och samtidigt kan en klyfta mellan Öst- och Västeuropa återigen bildas.

…it holds the ability to split Eastern Europe off from the West and hold the former Warsaw Pact nations captive.

Vad ska Europa och vi européer således göra för att inte degenera, dvs. ska vi anta Kaplans utmaning?

Europa står för fred. EU är ju först och främst ett fredsprojekt. Vi, dess medborgare, ska kunna röra oss fritt mellan och över gränserna. Men i den friheten blir vi alltmer bevakade och passivt förföljda. Våra gränser mot omvärlden utanför bebyggs med murar av papper och tegel.

Istället för att bli en kanonbåt med demokrati skrivet längs bogen, vilket USA är för mig numera, måste vi:

• bygga ut välfärden istället för att ifrågasätta den
• öppna gränserna
• minska paranoian som frodas bland lagstiftarna

Jeffrey Goldberg, en annan Atlanticskribent, publicerar på sin blogg Kaplans grundtankar, som denne fick sig tillskickad. Avslutningstankarna är följande:

It is a legitimate worry that Europe’s fixation with its own violent past can go too far, so that it abdicates future international responsibilities. America needs Europe. In this regard, the gradual emergence of a Brussels-based European super-state may offer help.

Är Europa alltför fixerat vid sitt våldsamma förflutna?

När jag växte upp på 80-talet skämtade man om flygkapningar. Ta mig till Kuba, sa kaparen. Nu minns jag inte hur många flygkapningar som egentligen skedde. Jag var ingen ivrig tidningsläsare och inte aktuelltkåt heller. Det jag dock minns är hur jag som 12-åring fick gå in i cockpiten på väg till London. Min första flygresa. Det får man inte längre och förmodligen är piloterna nöjda med det beslutet.

Det är en märklig tid vi lever i och jag diggar den inte. Vi vanliga medborgare blir alltmer duperade och det sker på ett nedrigt sätt och jag tror ytterst få tjänar på den rädsla som de skapar.

Numera läser jag fler tidningar. Inga svenska. Det är för fattiga och journalisterna är för tystade eller okritiska. Ändå kan man inte klaga på journalistiken om man läser ytterst källkritiskt vad som står på sidorna.

I New York Times läser jag artikeln Pirates threaten Spanish Captives.

On Friday, the pirates threatened to kill three crew members if two suspected pirates being held in Spain are not freed, the captain of the vessel, quoted by news agencies, said. “They have taken three of our crew and have given a deadline of two days,” Capt. Ricardo Blach told Spanish television by telephone from the Alakrana. “If in two days there are no signs that those two Somalis are being sent back here, they are going to kill them and immediately take another three hostages. This is a lottery,” he said, according to the reports.

Frågan jag ställer mig när jag läser artikeln är varför ingen tar upp Malackasundets piratverksamhet. I National Geographics läser jag reportaget Malacca Strait Pirates.

Since 2002, the International Maritime Bureau (IMB) has recorded 258 pirate attacks in the Malacca Strait and surrounding waters, including more than 200 sailors held hostage and 8 killed. The insurance arm of Lloyd’s classified the strait as a war zone in June 2005. Malaysia, Singapore, and Indonesia responded by bolstering security in their respective waters, and Lloyd’s suspended the rating in August 2006.

But counting pirate attacks is murky business. Noel Choong, head of the IMB’s Piracy Reporting Centre, estimates that half of all pirate attacks go unreported. “In some cases the ship’s owners dissuade the captain from reporting an attack,” he says. “They don’t want bad publicity or the ship to be delayed by an investigation.” As a result, no one knows for sure how many pirates remain active in the Malacca Strait.

Reportaget är några år gammalt, men pirateriet har inte upphört. Men ingen pratar om att invadera indonesien, Malaysia eller Singapore. Snarare ligger andra orsaker bakom rapporterande i Somalia. Möjligen är det en invasion och rapporterande handlar därför om att väcka opinionens välvilja.

En äldre man i tweed, med vickad mustasch, han tycktes ständigt upprörd, var gäst på hotellet i Berlin jag jobbar på. Medan han var nykter var han beskedlig, men inte särskilt trevlig. Hans fru var en grå mus som tycktes skämmas för sin man. Han frågade efter kvällens konserter och jag berättade om att på konserthuset vid Gendarmenmarkt kunde han lyssna till en konsert av Tjajkovskij och Mendelssohn.

På kvällen kom han tillbaka något bestruken. Som en sann britt hade han druckit ett par pints. Nu ville han förklara några brister med hotellet.

Det står på er programlista att ni har BBC, men jag hittar den inte utan får bara in CNN.

Det ska genast ordnas, svarade jag.

Han fick blodad tand av min underdånighet och sa retoriskt att vi hade anspråk på att vara ett internationellt hotell. Jag nickade.

Hur kommer det sig då att ni bara har tyska dagstidningar?

Vi har även ett nyhetsblad på engelska, svarade jag.

Men ett hotell med internationella gäster bör ju ha internationella tidningar. Jag föreslår att ni börjar erbjuda säg Herald Tribune för era gäster.

Det är en god idé, svarade jag.

Nu drog hans fru i honom så mycket att hon äntligen fick med honom.

Idéen med internationella dagstidningar är ett bra förslag. Men innan jag går in på det vill jag bara ställa frågan om varför han ens rest iväg från Storbritannien, en ö i Europas utkant. Han ville ju ändå bara se BBC och läsa Herald Tribune och visa oss på brittiskt högmod.

Saken är nämligen den att vi är förvisso ett internationellt hotell. Ungefär hälften av våra gäster kommer från Tyskland och resten är från andra delar av Europa. En minoritet kommer från utomeuropeiska länder. Men till skillnad mot vad John Bull trodde är det endast en minoritet som pratar och förstår engelska. Skulle vi erbjuda andra dagstidningar än de berlinska vi nu erbjuder borde vi främst ha en dansk och en italiensk. De är de två största icketyska grupper som kommer. Visserligen förstår den yngre generationen danskar väldigt bra engelska och talar hellre det med mig istället för skandinaviska. Men den äldre generationen pratar någorlunda tyska och kan läsa tyska dagstidningar.

Engelskan är tyvärr inte så stark som John Bull vill tro. Och om jag får spekulera om framtiden kommer hotellen i Berlin snarare att erbjuda ryska dagstidningar, dvs. när visumreglerna  för Ivan lättats upp. Då kommer receptionisterna, liksom egyptierna i Hurgada, att tvingas lära sig rudimentär ryska. För ryssarna pratar ingen engelska.

”The cold war was very much with us. A poll taken of my class yearbook as we were about to graduate found that 87 percent thought we would be at war with the Soviet Union within five years.”

Rufus Phillips skriver det inledande kapitlet till sin bok Why Vietnam matters. Hans universitet var Harvard och de var USAs elit och året var 1950.

Nu i efterhand vet vi att det närmast USA och Soviet kom en sammandrabbning var misil-krisen 1963. Det skrämmande är hur fel de hade. Det var med det tänkandet som man sedan under framförallt Kennedyåren påbörjade kapprustningen. President Eisenhower var nämligen emot kapprustningen och hans motvilja var en av anledningen till att demokraterna med Kennedy i spetsen vann ett decennium senare.

Med hot är det lätt att vinna över en icke-tänkande befolkning. Problemet blir ännu större när eliten tänker fel, vilket de i ovannämnda exempel gjorde.

Vi lever i en liknande tid nu. Det krigshetsas och polisen går med k-pistar på gatorna i Berlin. Jag ville gå fram till en vaktande polis och fråga om han trodde att man kommer lägga undan k-pisterna snart. Jag kände mig dum och gick vidare. Men jag tror inte vapnen kommer läggas undan. Snarare kommer man att vänja sig och känna sig oskyddad när man ser poliser utan k-pistar.

På juldagen 1966 inledde New York Times en två veckor lång artikelserie om Nordvietnam. Journalisten Harrison Salisbury hade medgivits visum av Hanois regering. Han visade sönderbombade fabriker, kyrkor, broar som under nätterna byggdes upp. Bilderna och artiklarna väckte debatt. Han anklagades för att sprida fientlig propaganda. Opinionen mot kriget växte sig starkare. Dessutom visade artiklarna medborgarna att regeringen ljög om vad som verkligen hände i fiendeland.

Jag skrev tidigare i inlägget Urskiljningslöst, om den lokale reportern Sultan Munadi som dödades i Afghanistan. Han hjälpte new yorktimes journalisten George Packer att rapportera från Afghanistan. Där och fortfarande frågar jag mig om varför talibanerna egentligen inte tar hand om journalisterna, introducerar dem till deras liv och försöker få dem att skildra den positiva sidan om det liv de i Afghanistan vill skapa.

Med råvaror kan länder dominera i världen. I dagens värld är det framförallt olja och naturgas som ställer frågor kring vart länder och världsdelar är på väg.

I New York Times: New Way to tap gas may expand global supplies, läser jag om nya sätt att utvinna gas.

Det står:

One recent study by IHS Cambridge Energy Research Associates, a consulting group, calculated that the recoverable shale gas outside of North America could turn out to be equivalent to 211 years’ worth of natural gas consumption in the United States at the present level of demand, and maybe as much as 690 years. The low figure would represent a 50 percent increase in the world’s known gas reserves, and the high figure, a 160 percent increase.

Framförallt Europa kan bli vinnare och vårt beroende av rysk gas skulle minska, står det i artikeln.

Det bidrar även till oro och begrundan om vart ett land vill och kommer att ta vägen. I The Atlantic läser jag i artikeln Oil on Ice:

Aqqaluk Lynge has a recurring nightmare: “When I’m lying awake at night, I pray we don’t find oil.” That anxiety puts Lynge, the president of Greenland’s chapter of the Inuit Circumpolar Council, a group representing indigenous people from Greenland, Canada, Alaska, and Russia, in the distinct minority of his 58,000 fellow islanders, most of whom hope that a huge oil find will ensure the success of Greenland’s independence from Denmark.

I Nigeria har milisen MEND avslutat sin tid av fred i deltat rapporterar Al Jazeera i artikeln Nigeria Rebels and ceasefire. Deras kamp har sin grund i just oljan  i området. Journalisten skriver:

Claiming to fight for a fairer distribution of the region’s wealth, Mend fighters have repeatedly attacked oil infrastructure and government forces across the delta in the past three years, forcing down output from 2.6 million barrels a day to 1.7 million and putting Nigeria’s position as Africa’s top oil exporter at risk.

Nyfikenheten vandrar vidare och jag läser Kjell Alekletts mycket intressanta blogg om Oil Peak. Han är ytterst tveksam till oljans framtid. I inlägget ASPO-8: the international Peak Oil Conference in Denver slår han ner på siffrorna som anges av brasilianen och geologen Marcio Rocha Mello. Att han är brasilian är viktigt då det landet ses som ett av framtidens oljeledande länder.

Han hävdade bestämt att det fanns ofantliga mängder olja att upptäcka utanför Brasiliens kust, inne i Amazonas djungel, i Mexikanska Golfen, utanför Afrikas västkust och i centrala Kongo. Siffran 450 miljarder fat nämndes och vad det gäller Peak Oil frågade han om vi verkligen trodde på Peak Oil efter detta.

Kjell tilläger dock syrligt:

Att den mängd olja som han diskuterade bara skulle räcka i 15 år med dagens konsumtion kom som en stor överraskning för honom.

Det intressantaste i inlägget är dock det han skriver om hur ledande länder tagit makten på världsarenan genom historien genom resurser. Hans exempel är flera och han ser t.ex. att USA lever numera på lånade pengar och att vi kommer nog att se en förändring i vem som dominerar världen i framtiden.

Fundersam läser jag två artiklar. Den första är av George Packer på sin newyorkerblogg: It’s always the fixer who dies. Det är en intressant beskrivning av fixaren som är nödvändig för utrikeskorrespondentens nyhetsskapande och överlevande i kriget han försöker rapportera ifrån.

(Sultan Munadi) was what journalists call a “fixer,” the local man or woman who helps the foreign correspondent. The help takes every conceivable form: interpreting, finding the phone number of the Iraqi member of parliament, knowing the personal history of the Afghan battalion commander, setting up interviews, hiring a car and driver, figuring out where to get food on a long drive in the desert, dispensing political analysis and cultural insight and—sometimes most importantly—security advice, about this or that contact, this or that road.

Han utgår från newyorktimes artikel Seized Times Reporter is freed in Afghan raid that kills aide.

Stephen Farrell, a New York Times reporter held captive by militants in northern Afghanistan, was freed in a military commando raid early Wednesday, but his Afghan interpreter was killed during the rescue effort.

Det intressanta utöver deras innehåll är en kort kommentar om vad de två reportrarna gjorde på platsen.

Mr. Farrell and Mr. Munadi were abducted on Saturday while they were reporting the aftermath of NATO airstrikes on Friday that exploded two fuel tankers hijacked by Taliban militants. Afghan officials have said up to 90 people, including many civilians, were killed in the attack, which NATO officials are now investigating.

De undersökte en plats för att rapportera om hur skadorna efter en NATO attack som möjligen skulle kunna väcka kritik mot afghanistankriget på hemmaplan. Kidnapparna borde hellre tacka och hjälpa journalisterna. Istället blir de tagna för spioner och efter en tid i fångenskap släpps utlänningen medan den lokale dödas.

I ett blogginlägg på newyourktimes blogg At war står inlägget Hell? No. I wont go av Sultan Munadi. Han hade studerat i Tyskland.

För en intressant sann berättelse om en fixare i Bosnienen rekommenderar jag Joe Saccos seriereportage: The fixer.

Studera den unge mannen på bilden. Han ger ett trevligt, möjligen inställsamt intryck. Förmodligen en streber som gärna skulle kämpa sig upp mot toppen i en koncern. Men en man att leda ett land aldrig!

Han heter Andry Rajoelina och föddes 1975. Han har drivit en radiostation och varit dj. Från radiostationen avskedades han efter han intervjuat den förre Statschefen Didier Ratsiraka. Även uppmanade han folk att protestera mot presidenten Marc Ravolamanana. Senare blev han vald till borgmästare i Antananarivo.

Landet där allt detta utspelat sig är Madagaskar och för några månader sen tog han med hjälp av militären makten över landet.

President Marc Ravalomanana of Madagascar resigned on Tuesday and handed control of the government to the military, which then passed the power to rule this poor island off Africa’s southeast coast to his archrival, Andry Rajoelina. (Madagascar’s President quits after weeks of chaos, NY Times)

Ravolamanana gick i landsflykt och sist jag lyssnade på BBC Africa befann han sig i Swaziland. När militären gick in i huvudstaden Antanivaro stod Rajoelina i kabriolet och vinkade till folket. Det var militären som lät honom ta makten.

“After deep reflection, I have decided to dissolve the government and give up power so a military directorate can be established,” Mr. Ravalomanana said in an afternoon radio address.

His preference was that a handful of senior officers succeed him. But in a ceremony broadcast from a military camp in the capital, Vice Adm. Hippolyte Rarison Ramaroson said that he and two generals had decided to install Mr. Rajoelina as the head of a transitional government. (Ibid)

Rajoelina har lovat att inom två år ska landet hålla fria val. Ett val han inte kan vinna eftersom han är för ung enligt konstitutionen. SADC har bojkottat landet på grund av att han tog makten trots att den förre statschefen var demokratiskt vald. Detta, emedan de inte bojkottade Zimbabwe som gör hela södra Afrika instabilt.

Många frågor väcks och de hintas i artikeln som jag redan refererat till. Varför ställer sig militären bakom honom? Varför tog de inte själva uttryckligen makten? Vem är det som stödjer honom? Är det Frankrike som har tagit chansen som vissa tror?

“The problem is France,” said Harinanga Ranilisoa, 42, a dressmaker. “It wants to again run Madagascar, and it is doing so through Andry Rajoelina.” (ibid)

France, which has been accused by Mr Ravalomanana of backing Mr Rajoelina, said it far preferred dialogue under the auspices of the African Union to any prospect of a military intervention.

”We feel that military intervention is not the right idea,” French Foreign Ministry spokesman Eric Chevallier said. (Madagascar action ”not advisable”, BBC News)